Vingklippt opposition rubbar inte Putin

av Tobias Ljungvall

Aleksej Navalnyj är i dag den enda oppositionspolitiker som utgör ett ens symboliskt hot mot Vladimir Putin i det kommande presidentvalet – såpass att hans kandidatur i presidentvalet har stoppats. Det hindrar honom ändå inte från fortsätta sätta käppar i Putins hjul, menar Östgruppens Tobias Ljungvall.

18 mars går medborgarna i Putins styrda demokrati till presidentval. Förändringens vindar blåser denna gång i huvudsak från två personer – Aleksej Navalnyj och Ksenija Sobtjak. Men det är bara den förre som på allvar utmanar Vladimir Putin.

Ksenija Sobtjak är också oppositionell, men har samtidigt kapitulerat inför systemet och blivit en del av den styrda demokratin. Hennes förhoppning är att genom sitt deltagande i presidentvalet lägga grunden för ett nytt politiskt parti som, om Putin tillåter det, kan ta plats i statsduman. Allt hänger på Putins syn på henne som en ofarlig flicksnärta ur den gamla vänkretsen. Och på hans eventuella insikt att Ryssland på sikt kan vara betjänt av ett modernt liberalt parti, samt kanske ett annorlunda samhällsbygge än hans egen auktoritära maffiastat.

Det är åtminstone så jag uppfattar att hon tänker.

Navalnyj (i mitten på bilden ovan) har å sin sida redan ett partiprojekt bakom sig. Hans Framstegsparti, som han tog över efter att ha ställt upp i Moskvas borgmästarval 2013, ägnade över ett år åt att försöka erhålla officiell status. Det föll på motstånd från regionala myndigheter: dessa nekade hans lokala partiorganisationer registrering, och därmed kunde det federala justitieministeriet hävda att partiet inte nådde upp till lagens krav på regional förankring.

Samtidigt har Navalnyj och hans bror Oleg varit föremål för två bedrägeriprocesser. Oleg sitter i fängelse och tidvis har det rapporterats att han behandlas illa. Aleksej själv har fått båda sina domar upphävda av Europadomstolen för mänskliga rättigheter, men i ett av fallen har en rysk domstol därefter helt fräckt förkunnat samma villkorliga fängelsedom en andra gång.

Detta är dock inte det värsta som kan drabba ett oppositionsparti och dess ledare. Ledaren för Framstegspartiets tänkta koalitionspartner RPR-Parnas, Boris Nemtsov, blev under samma tid ihjälskjuten av den Putintrogne tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrovs hantlangare.

Filmen som vapen

I avsaknad av ett parti har Navalnyj fortsatt att förlita sig på en enda politisk fråga: korruption. Han har ett team som mycket effektivt kartlägger skumrask med förgreningar till landets ledarskikt, och som förmår presentera sina fynd i slagkraftiga dokumentärfilmer. Någon tv-kanal som visar dessa filmer finns såklart inte men Navalnyjs genomslag är numera så kraftigt att han når miljontals tittare via sin hemsida och via Youtube.

För två år sedan blev riksåklagaren Jurij Tjajka måltavla för en sådan succédokumentär. Under filmens 44 minuter visades hur Tjajka via sina två söner – och med åklagarmyndighetens hjälp – hade byggt upp ett företagsimperium med saltgruvor, betongfabriker, rederier och grekiska lyxhotell. Mördande gangstergäng och vägpirater, arrangerade självmord, riggade upphandlingar och illegala kasinon seglade förbi. Det gjorde även den reaktionäre kulturministern Vladimir Medinskij, vid invigningen av det grekiska lyxhotellet, jämte den kände artisten Filipp Kirkorov.

Riksåklagaren hävdade att filmen var ett fuskverk beställt av någon som ville åt honom. Men att Navalnyj agerar på beställning finns det knappast något fog för. Och filmen ligger alltjämt kvar på hans webbsida, vilket tyder på att den är hederlig nog att inte vara sårbar för förtalsstämningar.

Oppositionsledaren Aleksej Navalnyj utsattes för en kemikalieattack som tillfälligt färgade hans ansikte grönt i april i fjol. Kemikalien gjorde honom också halvblind på ena ögat. Foto: Jevgenij Feldmann/CC

Medvedev rotborstades

För snart ett år sedan, efter att Navalnyj meddelat att han tänkte ställa upp i presidentvalet, presenterade han så sin största succédokumentär hittills: den om premiärminister Dmitrij Medvedev. Den som sedan Medvedevs inhopp som ”liberal” president 2008-12 fortfarande närde några illusioner om honom som ett annat slags politiker än Putins övriga omgivning fick sig nu en ögonöppnare. Genom gamla studiekamrater har Medvedev nämligen samlat på sig storslagna residens, lyxjakter och italienska vingårdar. Hans övriga konsumtion inkluderar bland annat en ny t-tröja varje dag och två par nya träningsskor i veckan. Inte undra på att han, i en tv-sänd paneldiskussion nyligen, sade sig ha väldigt roligt i jobbet. Han surnade bara till när Navalnyjs film råkade komma på tal och kallade då denne för både fårskalle och skurk.

Men att öppet befatta sig med Navalnyjs anklagelser vore sannolikt kontraproduktivt. I stället har Kreml låtit den skumme gruvmagnaten Alisjer Usmanov – som hade byggt ett av Medvedevs residens – stämma Navalnyj i domstol och vinna. Domstolen bestämde att Navalnyj måste radera filmen, vilket han dock har vägrat att göra.

Filmen hade då för övrigt redan fyllt sitt syfte, vilket var att i mars förra året mobilisera landsomfattande demonstrationer av sällan skådad omfattning. Även i juni ägde vitt spridda protester rum, sannolikt inte lika omfattande, men ändå med bortåt tvåtusen polisgripanden som följd. Navalnyj dömdes själv till 30 dagars arrest.

Ungdomsrörelse

Under hösten tog så Navalnyjs presidentvalskampanj fart. Trots avsaknad av ett politiskt parti har han upprättat valstaber i ett åttiotal städer och hållit mycket välbesökta appellmöten i närmare trettio av dem. Lokala myndigheter har av allt att döma tvingats hantera situationen utan centrala direktiv, på egen hand. Ofta har mötena beviljats tillstånd men mötts av diverse tafatta motåtgärder, som snabbt hopkokade konkurrerande evenemang, till exempel bullriga magdansfestivaler eller polisledd patriotisk körsång. Inte sällan har de lokala staberna utsatts för polisrazzior eller huliganattacker och skolor har försökt avskräcka sina elever från att besöka mötena.

Det sistnämnda illustrerar en uppenbar svaghet i kampanjen: på bilder från massmötena syns mest ungdomar. En rysk gäst berättade nyligen att hans fjortonårige son dekorerat sitt rum med Navalnyjs kampanjmaterial. I början av hösten trodde jag också själv att Kreml faktiskt tänkte låta Navalnyj ställa upp i valet, i hopp om att hans kampanj på egen hand skulle skrämma bort de breda väljarskarorna med sin ungdomliga radikalism.

Så blev det nu inte.

Kommission i Putins ficka

Formellt hade man redan lagt grunden för att stoppa hans kandidatur genom det villkorliga fängelsestraffet. Enligt rysk lag får den som avtjänat ett sådant straff inte ställa upp i politiska val förrän tio år efteråt. För Navalnyjs del blir detta efter 2027. Att han i november överklagade det senaste domslutet hjälpte honom inte i detta val: strax innan årsskiftet beslöt Centrala valkommissionen att han inte skulle få ställa upp.

Under Valkommissionens sammanträde uppmanade Navalnyj ledamöterna att inte vara robotar utan att för en gångs skulle i livet fatta ett riktigt, och självständigt, beslut. Detta gjorde dock bara kommissionens ordförande Ella Pamfilova förbaskad. Hon anklagade Navalnyj för illegal pengainsamling och för att fördumma ungdomen. Den sistnämnda anklagelsen upprepades av en annan av kommissionens ledamöter, Nikolaj Bulajev, som framhöll att han arbetat som lärare i trettio år och lät förstå att han därför kände ett särskilt ansvar gentemot de unga.

Dessutom var det enligt Bulajev inget fel på Rysslands nuvarande president.

Navalnyj manade efter avslaget till bojkott av valet. Han vill att bojkotten kombineras med övervakning av vallokalerna, så att myndigheterna inte kan överdriva valdeltagandet.

En bojkott är förstås bara meningsfull om den genomförs ur en styrkeposition. Detta är den avgörande skillnaden mellan Navalnyj och andra oppositionella i Ryssland i dag – han beter sig som om han vore stark. Och han visar ofta att han faktiskt också är det. Men att han ska kunna övervinna å ena sidan den ryska statens amalgamering av maffia och KGB, och å andra sidan det ryska folkets fogliga paternalism, är det nog ännu få som vågar hoppas. Vi får se. Ett första apellmöte till stöd för valbojkotten är utlyst till 28 januari. Navalnyj lovar att demonstrationer kommer att äga rum i minst åttio städer. N

Tobias Ljungvall

Skribenten är journalist och
informationshandläggare på
Östgruppen i Sverige.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.