Edith, brevskriverskan

Julia Knežević
Julia Knezevic.
Jag hade en gång en orangerandig katt, som en morsdag tog ett tigersprång till oss genom det gläntade köksfönstret. Katten bjöds på lax och räkor varpå han beslöt att checka in i vårt residens där han skulle bo tills vi andra en dag checkade ut, en efter en. Katten, såsom det brukar bli med alla ens kära älsklingar, jamade och spann till många olika namn: Tobermory, Garfield, Eero Antero Hotakainen och Katti-Matti.

Lyckokatten, som återfinns i Edith Södergrans Dikter från 1916, hör kanske inte till hennes absoluta mästerverk, men dikten intar en speciell plats i mitt hjärta – den står för min eviga längtan efter min lilla katt, som i mitt minne representerar alla de älskade människor i mitt liv som lämnat mig för himmelriket. Men diktens värme och enkelhet är god som när en rysk laxsoppa är som bäst:

Jag har en lyckokatt i famnen,

den spinner lyckotråd.

Lyckokatt, lyckokatt,

skaffa mig tre ting:

skaffa mig en gyllne ring,

som säger mig att jag är lycklig; [min gyllne ring finns nu på min kitsch-hylla]

skaffa mig en spegel,

som säger mig att jag är skön;

skaffa mig en solfjäder,

som fläktar bort mina påhängsna tankar.

Lyckokatt, lyckokatt,

spinn mig ännu litet om min framtid!

Jag antar att Lyckokattens roll spelas av den finlandssvenska litteraturens största kattkändis; Ediths katt som officiellt hette Nonno, men även var känd som Rotteli, Trotteli, Råttikus men oftast Totti. Om allt detta, liksom om grannarna Galkins brutala mord på arma Råttikus, påminns jag när jag läser Ediths brev. Brev från Edith Södergran till Hagar Olsson med kommentar av Hagar Olsson i 2016 års nyutgåva som Juliatomtinnan gav sig själv i klapp under granen. Brev som Edith till Hagar gärna avslutar med: ”Den okunnige tigern Råttikus ber hälsa dig”. Brev som Edith till Hagar gärna begynner med: ”Min fågelunge”, ”Schwesterlein!”, ”Hagerchen”, eller ”Förräderska”, när stackars Hagar inte hunnit besvara Ediths brev med likadan furie och kraft.

För det finns en ljuv furie och längtan i systerlig såväl som erotisk och intellektuell kraft i Ediths brev. Redan i det första brevet daterat januari 1919 skriver Edith: ”Kunna vi umgås gudomligt med varandra, så att alla skrankor falla?” och i det andra kräver hon att ”Vi skola vara hänsynslösa mot varandra och skarpa som diamanter.” Efter Hagars första besök i Raivola vill Edith skriva ”din kyss, som smärtsamt brände sig in i mitt blod sade mig att du är plågad”. Samma brev avslutar Edith med: ”Stöt icke din syster från dig. Jag är livet, det glada livet.”

Vilket naturligtvis för tankarna till Ediths tidsriktigt infantila idoliserande av Nietzsche, som ”är den enda människa inför vilken jag icke vore rädd att öppna min mun”, enligt Ediths epistel. Och gällande den moderna ”saken” skaldas det: ”Vår grupp kallar jag med Nietzsche Övermänniskan. Övermänniskan kommer aldrig att syssla med socialt småplock, klippande av mönster till stolar, uppdaganden av orsaker till världskriget, tempelbyggen och regi av teaterstycken.”

Såsom Edith framträder i sina brev präglas hon av en ständig ambivalens, både ifråga om lynne och viljan att tro. På temperamentsplanet kastas hon från megalomaniska ambitioner till becksvart självmisstro: ”Jag har fått en vanvettig arbetshunger. Och en hunger efter vetande. Det är som om flammor sloge ur mig … Jag tilltalar på gatan och i butikerna alla tyskar jag ser och frågar dem om de hava någon bok av Nietzsche. Skall göra allt vad jag kan för att få honom. Det är så ljuvt att skriva till dig. På samma gång avskyr jag allt skrivande … Jag avskyr dessa dikter.”

Och så finns den tragikomiska girningen från äckel mot kristendomen och allt det transcendentala (”Skicka mig aldrig transcendentala böcker om halsen, de förstör min inspiration”) till en febril vurm för Rudolf Steiners ockultism och för Kristus (”Jag går till ockultismen och betraktar detta som mitt livs stora tärning” och ”Jag har inga ord för hur jag älskar Christus”).

Med blott ovan citerade ”Lyckokatt”, ”Vierge Moderne” och ”Landet som icke är” – gudomligt förenade i min påvra själ – avslöjar jag mig som en högst ogiltig expert på Edith Södergrania. Därför attraheras jag väl också passionerat av myten om det i Raivola isolerade geniet, som lämnar jordelivet i den ringa åldern av 31.

I mytens labyrint anländer jag också oundvikligen till associationen mellan galenskap i form av mano-depressivitet och underbarnet-geniet-modernismens förkunnerska som i oktober 1921 skriver: ”Har haft svåra dionysiska anfall med behov att fysiskt kasta mig i luften och dansa, dansa”. Men lilla Hagerchen tillrättalägger mig med den barskaste ton: ”Vad Edith i brevet säger om att hennes ’själsorganism förstöres’ kan förleda mången till dessa falska spekulationer om att stå på gränsen till sinnessjukdom och dylikt som en självförnöjd värld så gärna griper till inför ett sådant fenomen som en genial människa. Edith kunde vara hur fantastisk som helst men hon förlorade inte balansen, den kritiska klarheten fanns alltid till hands som regulator, och likaså humorn.”

Trots Ediths ofta upprepade klagan om att hon avskyr att skriva brev (”vem kan slösa dyrbar kraft på brev?”) hänförs jag av dem för deras tvära kast mellan högtflygande hugskott och prosaiska världsligheter, som ofta kombineras i samma andetag: ”Undrar vartill människan inkarneras, om det är för att stoppa strumpor eller sådant.” Likt Schwesterlein Hagar bedömer jag Ediths besittning av en oslagbar humor, i genren lakonisk, som odiskutabel.

Julia Knežević 
är doktorand

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *