På Åbo konstmuseum visas just nu Tuomas A Laitinens video Dossier of a Tentacular, det nyaste verket i en rad (video)installationer där han funderat över förhållandet mellan människan och naturen, människan och materien, människan och det artificiella. Mer konkret: en undersökning av kapitalismens rörelser och verkningar utgående från kopparns kretslopp, som han reagerade på under en resa i Ostasien, samt en betraktelse av företaget Monsantos uttalande från 1969 ställt mot det företaget gör idag, alls icke ensamt, som dikterare av den ekologiska och ekonomiska diskussionen i världen.
I Dossier handlar det om artificiell emotionalitet. Artificiella känslor – finns sådana? För att komma vidare i frågan ville Laitinen studera icke-mänsklig, dock ”naturlig” intelligens. Som studieobjekt valde han bläckfisken, vars tänkande sker runtom i dess kropp. Tentakulären kontrasterade han med ett såkallat neuronnät som han matade med Samuel Becketts texter, vilket han gjort också tidigare, men den här gången har han använt hela Becketts produktion. Ut kommer – naturligtvis absurd – poesi som i Dossier läses upp av en röst som saknar … ja det mänskliga.
Avsaknaden av det mänskliga är (inte så) lite skrämmande. Det jobbas förtvivlat mycket på att ”avlasta” människan från allt hen tidigare använt sin tid och sin tankekapacitet till och småningom måste det ju leda till att vi blir någonting annat än vad vi är nu. Fast är det egentligen skrämmande, i sig? Visst ligger det en triumf i att än en gång erfara belägg för att det innerst mänskliga, liksom det innerst bläckfiskliga eller maskinliga, aldrig kan ersättas. Men ändras kan det ju. En vacker dag upplever vi kanske inte större skillnad mellan artificiell och autentisk inlevelse än mellan inlevelsen hos olika individer.
Det ”wannabepoetiska” avlöses av en föreläsningsaktig sekvens som i motsats till det poetiskt flummiga ger en känsla av nyttighet. Men den röst jag hör är nervös, vågar liksom inte tro på vad den säger. Stöder sig på diagram, tecken, franska streck som dyker upp och försvinner. Vem kastar tärningarna? Vem suddar ut? Allt är ju nonsens? Det blir en parodi på intresset för den artificiella intelligensen och slutligen reflekterar rösten över detta och varför känslorna ligger så efter inom det artificiella. ”Skulle det vara för att du är rädd för att någon skall se hur du känner. Det är du väl inte. Eller är du?”
Laitinen väcker alltså med sina skapelser en hel del tankar. De teman han griper sig an är viktiga. Han resonerar kring konstens roll och uppgift i samhället och ifrågasätter det dualistiska tänkandet som tenderar att ge allt bestämda gränser. I stället, säger han, kan vi behandla saker så, att de fritt flyter ihop och bildar nya. Hans konst är förbryllande, meditativ, poetisk, ofta lite mäktigt kuslig. I Dossier visar han också en humoristisk ådra. Svårigheten ligger i att den knappast når ända fram utan förklaringar, men egentligen – är det ett problem?
Bianca Gräsbeck
Tuomas Aleksanteri Laitinen:
Dossier of a Tentacular.
Åbo konstmuseum. Till 18.3.2018.
