Moraliska dilemman i blandad stil

Den turkiske författaren Hakan Günday introduceras nu för en svensk publik genom sin åttonde roman Mer, i översättning av Mats Andersson. Boken publicerades ursprungligen 2013, och utkommer i Bonniers prestigefyllda Panache-serie som ger plats för ny, utmanande internationell litteratur.

I Mer möter läsaren den nioårige pojken Gazâ, bosatt i en turkisk by tillsammans med fadern Ahad. Gazâ blir snart lärling i faderns kriminella verksamhet, som bland annat går ut på att förvara flyktingar från Centralasien och Mellanöstern i en vattencistern under hemmets garage – i väntan på att smugglas vidare med båt till Grekland. I faderns frånvaro övertar Gazâ rollen som diktatorisk övervakare: han kräver pengar för förnödenheter, pekar ut kvinnor att våldta, manipulerar och involverar människorna i amatörpsykologiska experiment. Förehavanden som korrumperar pojken i grunden.

Härifrån drar Gündays flödande stil in läsaren i en moraliskt nedåtgående spiral – och för att upprätthålla den obehagliga spänningen laborerar prosan inledningsvis med växlande framställningsformer. Ett första exempel är ett telefonsamtal där barn- och berättarröster disponeras i spalter som avbryter och överlappar varandra: blicken kastas över sidorna; läsaren följer hur samtalet far mellan mångordig förtvivlan, förtroende och tom tystnad. Den grafiska sättningen skapar expansiva moment som bryter sig ut ur den klaustrofobiska hemmiljön. Ett annat exempel utgörs av en inskannad, fiktiv artikel – ”MAKTENS STYRKA. Kris i maktkällan.” – där Gazâ återger de psykologiska experimentens förutsättningar och förlopp. I marginalerna inskjuts handskrivna tillägg och strykningar; en korrekturläsning där författaren manar sig själv till vetenskaplig stringens, anmärkningar som ställs sida vid sida med diverse pojkaktigt tristessklotter. Det handlar kort sagt om metafiktiva element som infogar ett slags kommenterar till Gazâs motstridiga karaktär. Det är både snyggt och genomtänkt.

I det här skedet står det klart att Günday vill åskådliggöra moraliska dilemman, särskilt kring  barnets ambivalenta roll som både förövare och ett offer för omständigheterna. Romanens första hälft är dynamiskt och berättartekniskt effektivt, och fördjupar på så vis frågorna kring barnets motstridiga roll. Men i andra halvan tappar romanen det språkligt och formmässigt komplexa; den berättande prosan faller in i en slapp gångart längs en enkelspårig linje. Berättelsen utmanas inte längre formmässigt. Istället återgår prosan till sin mest funktionella form och gestaltningen av Gazâs stundande psykiska sammanbrott, hospitalisering och flykt framställs utan formmässiga störningar. Trots romanens jag-form blir sammanbrottet förvånansvärt likgiltigt i förhållande till språket. Det smittar aldrig av sig på stilen, som förblir kontrollerad och intakt. Visst kan stilen sägas formulera en tyst kommentar till eländet: det att ingenting egentligen förändras oavsett vad som händer med Gazâ. Jag kan ändå önska att den verkligt kritiska potential som romanen uppvisar i första delen hade utvecklats vidare i den andra.

Filip Lindberg

Hakan Günday: Mer. Albert
Bonniers Förlag, 2017.

Översättning: Mats Andersson.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *