Det är en ganska märklig samling dikter, Gurli Lindéns senaste bok. I en värld befolkad av drottningar, flickor, prinsar, drakar och flyktingar lotsas läsaren runt och möter färgstarka bilder och skiftande scenerier. I Den sjungande kratern målar Lindén upp ett kosmos där mytens värld möter samtidens flyktingkris. Ibland verkar vi befinna oss vid Medelhavet, kanske på ön Lesbos med sin numera dubbla association till den antika poeten Sapfo å ena sidan, och ön som ett slags vänthall för båtflyktingar å den andra. Lindén väver ihop en klassisk längtanstematik med fragmentariska berättelser om flyktingar – man hör ”Rasslande ljud/ av människor på flykt”, lik flyter iland på ön, och Maria med Jesusbarnet letar efter någonstans att sova; en tvåtusen år gammal berättelse smälter samman med mer samtida eller snarare tidlösa bilder. Diktjaget hör i tystnaden att ”hon omsluten av tusentals kroppar/ var på väg, att hon flytt genom minfält/ när natten var tillräckligt svart/ att hon bar vårt barn”.
Det finns också ett du, och en slags kärlekshistoria, en längtan efter du:ets ”svarta hår/ den blå skjortan/ en annan tid”. Men du:et är skiftande, ombytligt och flödande som vatten, bär masker och förvandlas:
Flyttar dig
fram och tillbaka
över bordet
kan inte bestämma
vem du är
varför du uppstått
en snidad träfigur med dubbla ansike [sic!]
mörkbrun av ålder
Det rör sig om en slags mystisk erfarenhet som dikten försöker förtälja om, genom sinnliga bilder där färger och olika material spelar stor roll. Jag kommer under läsningen att tänka på den isländska popartisten Björks senaste album, Utopia, som handlar om ett slags kärlek som inte bara är individuell utan även större, transcendent. Det finns hos både Lindén och Björk en beslutsamhet att inte väja för det kitschiga, att våga vara visionär, att ständigt försöka förmedla glimtar av en annan, möjlig värld. Barnet som ska frälsa oss alla finns där, i mörkret i Lindéns diktsamling. Samtidigt är Den sjungande kratern ganska deppig, åtminstone om man läser raderna om flyktingar mot bakgrund av alla verkliga öden som når oss via allt mindre rubriker. Det är någonting med Lindéns sätt att väva samman denna tematik med det mystiska som skaver lite, och inte på ett helt produktivt, utan snarare problematiskt sätt. Jag är osäker på vad det är Lindén vill med de här dikterna. Diktjaget kan inte möta Maria, ”Kan inte blint rusa ut i mörkret/ skrivbordet har slukat orden”. Är det en språk- och maktlöshet inför humanitära katastrofer som gestaltas? Eller handlar det bara om omöjligheten att nagla fast den mystiska upplevelsen i språket?
Jag blir inte riktigt klok på det, har svårt att hitta ett mönster bland dikternas alla stjärnor. Det finns visserligen flera allusioner till apokalyptiska skeenden, inte minst i sviten ”Blodmånens tid”, och tillsammans med bilder som knyter an till cykliska skeenden som ebb och flod och årstidernas växlingar kan man väl förstå den centrala bilden av den sjungande kratern som en aning om att något vackert kommer att uppstå efter katastrofen. Men det är inte en helt tillfredsställande slutsats, eller så är det kanske bara att den inte gestaltas på ett tillräckligt övertygande sätt. Trots dikternas starka sinnlighet känner jag mig ibland utestängd av en esoterisk symbolik. Och vad betyder egentligen de till synes helt omotiverade felstavningar som uppträder då och då i boken?
Det är onekligen ett pluralistiskt kosmos Lindén manar fram, och det har verkligen en stark dragningskraft med sina drottningar, talismaner, keruber och buddhor, och såklart månen som med sin sjungande krater påverkar Jordens vatten. Men jag hade nog önskat en tydligare linje, en avskalning och en kondensering. Så att Lindéns visioner tydligare kunnat träda fram även för läsarens inre öga.
Sofia Roberg
Gurli Lindén:
Den sjungande
kratern.
Minimal förlag, 2017.
