Sex på teatern

av Anna Simberg

Anna Simberg.

Metoo-rörelsen fick fart av att några skådespelare nämnde Hollywoodproducenten Weinsteins namn, annars hade knappast något hänt. I Sverige har några personer namngivits och fått gå. I Finland har det också börjat hända saker.

Jag har hört många kolleger i teaterbranschen säga att de aktar sig för att anmäla eller namnge trakasserare för att de är rädda att bli utan arbete. Åtminstone i teatervärlden har kvinnor som avvisat oönskade närmanden eller uttalat sig i frågan fått rykte om sig att vara svåra att jobba med, och det har räckt som skäl för att inte anlitas. Då man oavbrutet söker jobb, för man jobbar produktionsvis eller högst spelårsvis, måste skådespelare hela tiden visa sig samarbetsvilliga och attraktiva för regissörer, teaterchefer och producenter. Det skapar en tystnadskultur.

Var är då de största fallgroparna i vår emellanåt sexdrypande bransch? I rekryteringen, rollfördelningen, arbetsprocessen, pjäsvalet, scenuttrycket? Det finns mycket vi behöver se över, hurudan teater vi gör och hur vi gör den, men också allt det grova sexpratet bakom kulisserna som man förutsätts skratta åt, nakenheten som anses frimodig och tafsandet likaså, den som inte hänger med är en surpuppa. Och jag har minsann skrattat med för att få höra till gänget, fast jag nog har sett att andra mått dåligt av det.

För de som inte vet var gränsen går mellan acceptabel flirt och trakasserier är här en definition ur Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män/Förbud mot diskriminering: ”Med sexuella trakasserier avses i denna lag någon form av icke önskvärt verbalt, ickeverbalt eller fysiskt beteende av sexuell natur vars syfte är, eller som leder till, en kränkning av en persons psykiska eller fysiska integritet, särskilt när detta sker genom att skapa en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller tryckande stämning.” Till exempel är det straffbart att skicka dickpicks till en som inte vill ha dem. Eller att kalla någon för hora. Bara en sån sak.

Men det är inte offren som nu ensamma ska bära ansvaret och ta riskerna med metoo, risker som är helt reella så länge förövarna jobbar vidare och de som vill ha trygghet utesluts. Det är tvärtom alla konflikträdda och passiva som alltid smiter från ansvar och låter de modiga offra sig som nu behöver stå upp för en trygg arbetsmiljö. Alla som tycker att de inte utsätts, inte sett något, inte trakasserats, måste kollektivt offra sin bekväma omedvetenhet och göra nånting fast det känns obehagligt. De passiva männen är just nu en stor del av problemet.

Så – var dröjer de finländska teatermännens svar på de 105 rikssvenska manliga operasångare som skrev ett öppet brev? ”Tystnadskulturen och likgiltigheten inför kvinnornas situation vill vi inte längre vara en del av. /—/ Vi är beredda att våga vara besvärliga tillsammans med er när så behövs”, skrev de bland annat.

Hoppas att ett sånt brev redan har publicerats i Finland när det här läses. I så fall, tack.

Anna Simberg
är dramarurg

Fotot är taget under ett uppförande av föreställningen Sex Signals på amerikanska flygvapnets bas i Holloman. Foto: U.S. Air Force Photo/Veronica Salgado

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.