Skimrande essäer om en mörk tid

Aslı Erdoğans essäsamling Inte ens tystnaden är längre vår egen är tung, tragisk läsning. Författarens hjärtskärande och provokativa texter om sitt lands grymma, sorgliga historia och nutid har gett henne fängelsestraff, men också en rad internationella priser, senast det prestigefyllda Simone de Beauvoir-priset. Det poetiska språket tar läsaren till mörka platser: rökfyllda källare fyllda av kurdiska civila som bombas av den turkiska armén. Eller den av skumma gatlyktor gyllenskiftande natten i Istanbul, plötsligt söndersliten av en misslyckad militärkupps kaotiska eldstrider.

Texterna är fulla av motsägelser, precis som livet självt. Polisen som författaren möter i det krutröksfyllda dunklet är både livräddare och potentiell bödel. Natten är en skyddande och vacker tillflyktsort men också ogästvänligt mörk och skrämmande. Skönheten och smärtan slåss desperat om varje ögonblick. En prosa som ligger så nära dikten är extremt krävande att översätta och även om översättaren här gjort ett hedervärt jobb är det oundvikligt att resultatet ibland blir ojämnt och lite kaotiskt. Detta i kombination med den emotionella tyngden i Aslı Erdoğans ämnesval gör att boken vinner på att läsas i kortare avsnitt, essä för essä, snarare än från pärm till pärm.

Erdoğans texter blandar ihop äldre och nyare historia och hennes teman är ständigt aktuella. Medan jag skriver det här fortsätter den turkiska arméns hänsynslösa anstormning mot den av kurdiska styrkor kontrollerade enklaven Afrin i norra Syrien. Det blinda hat och det brutala våld som Erdoğan beskriver i sina essäer, om mordet på den armeniske journalisten Hrant Dink eller statens förtryck mot landets egna minoriteter, är detsamma som nu med intensifierad kraft riktas mot de syriska kurderna söder om den turkiska gränsen.

President Erdoğan (inte släkt med författaren) kompenserar för sin militära förnedring genom att skruva upp retoriken, hota med etnisk rensning och skicka vågor av bomb- och artillerianfall mot civila mål för att tillfredsställa sin nationalistiska väljarbas blodtörst.

Aslı Erdoğan själv är sedan ett år utsläppt ur fängelset där hon spärrades in år 2016, men till sitt hemland kan och vågar hon inte återvända. Trots att hon är på fri fot svävar åtalshoten över henne som över så många andra. Fastän myndigheterna lämnat tillbaka hennes pass kan hon fängslas på nytt när som helst då hon befinner sig inom landets gränser. Kännetecknande för auktoritära samhällen är att osäkerheten och rädslan som leder till att medborgarna så att säga idkar kontroll över sig själva, är ett effektivare vapen än det direkta, fysiska våldet. Författaren säger själv i en intervju att även om Turkiets samhälle haft fascistiska tendenser förut, har det aldrig varit så illa som nu. Då jag läser Erdoğans essäer och ser de mardrömslika nyhetsrubrikerna hopa sig kan jag inte låta bli att undra om det land jag själv lärt känna ens finns kvar.

Otto Ekman

Aslı Erdoğan: Inte ens tystnaden är längre vår egen. Översättning: Ulla Lundström. Ramús förlag, 2017.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *