Teater för en tänkande publik

Joanna Haartti är fenomenal i rollen som Herman Melvilles gåtfulla nej-sägare Bartleby i Milja Sarkolas intelligenta enaktare I would prefer not to på Svenska Teatern.

Call me Ishmael är kanske litteraturhistoriens mest berömda inledande mening för en roman. Då Herman Melvilles magnum opus Moby Dick publicerades 1851 var det ändå inte många trodde att denna mening skulle bli så legendarisk som den blev. Moby Dick var början till slutet på Melvilles karriär som författare, en karriär som inleddes raketartat med två romantiserande skildringar från Stilla havets öar, baserade på Melvilles tid till sjöss. Fyra böcker till följde i rask takt, men alla var både kommersiella och kritiska floppar. Efter den uteblivna framgången med Moby Dick, och förlagens motvilja att publicera hans sjunde bok, den psykologiska romanen Pierre, blev Melville så bitter på den litterära världen att han lade till en sista slutkläm till Pierre som fungerade som en satir över litteraturfältet. Efter några sista böcker under 1850-talet, lämnade Melville författaryrket och sadlade om till tulltjänsteman, men fortsatte skriva vid sidan om, framför allt poesi. Samma cynism som står att finna Pierre går igen i en av de tre noveller som han publicerade 1853-1854, Bartleby: berättelsen om mannen som sade nej.

Novellen räknas i dag som en av pärlorna inom den amerikanska kortprosan, och den förebådar, liksom flera andra av Melvilles verk, den typ av modernism som senare skulle företrädas av författare som Franz Kafka och Samuel Beckett. Novellens berättare är en anonym jurist som driver ett litet kontor på Wall Street, tillsammans med två skrivare och en springpojke. Största delen av arbetstiden går åt till att kopiera juridiska dokument och dubbelchecka kopiorna. På grund av ett uppsving i affärerna anställer berättaren en tredje skrivare, den asociala och tillbakadragna Bartleby. Trots Bartlebys besynnerliga uppträdande, blir berättaren snabbt fäst vid honom, eftersom han arbetar effektivt utan några synbarliga svängningar i humör eller motivation, i kontrast till de två andra skrivarna Turkey och Nippers.

Men långsamt börjar Bartleby vägra att utföra den ena efter den andra arbetsuppgiften, och motiverar sin vägran med att han ”skulle föredra att inte” utföra dem. Då berättaren undrar om Bartleby kan berätta varför han föredrar att inte utföra uppgifterna, svarar han med att han skulle föredra att inte berätta. Till slut meddelar Bartleby att han föredrar att inte göra något alls, utan han bosätter sig på kontoret, där han dagarna i ända stirrar ut genom fönstret, tills situationen blir olidlig för både arbetsgemenskapen och kunderna, och berättaren tvingas väga mellan sitt medlidande med den uppenbart mentalt instabile Bartleby, som han vill hjälpa utan att veta hur, och företagets överlevnad.

Denna berättelse har Milja Sarkola valt att regissera då hon gör sin debut på Svenska Teatern. Sarkola är mest känd för sina självbiografiska pjäser, men den här gången håller hon sig relativt trogen originalupplagan, som fungerar som ram för enaktaren. Vid sidan av berättelsen låter hon och dramaturgen Christoffer Mellgren ändå skådespelarna delvis stiga ut ur sina roller och bryta den fjärde väggen. De för ett metasamtal med sina karaktärers bevekelsegrunder – om vad Bartleby representerar för dem och hur de själva speglar sig i Bartlebys gåtfulla identitet och beteende.

En del av novellens storhet är att det är omöjligt att med någon säkerhet slå fast vad den egentligen handlar om. Det finns otaliga tolkningar av vad Melville ville säga med sin absurda berättelse. Sarkola och Mellgren har gjort klokt i att inte heller ge oss några definitiva svar, även om de med sina egna tillägg ger sig in i diskussionen kring vår tids identitetsfixerade sociala verklighet som pendlar mellan bekännelsepornografi och noggrant utstuderade och brandade fasader.

Jag ska inte heller ge mig in på något illa övervägt försök att slå fast exakt vad Sarkola vill säga med pjäsen – dess skönhet ligger i att den låter åskådaren dra sina egna slutsatser utan att fördenskull vara obegriplig. Situationerna är, liksom i novellen, högst konkreta och begripliga, liksom de känslor, reaktioner och aktioner som karaktärerna kring Bartleby ger uttryck för. Men Bartleby förblir lika monolitiskt enigmatisk som Stanley Kubricks svarta kub.

Ett par iakttagelser som förför mig under pjäsens gång ska jag ändå kommentera. Det ena är ett av Sarkolas tillägg, där de tre övriga karaktärerna i pjäsen diskuterar vad som felas Bartleby och kommer in på diskussionen om vad han representerar. Det här är ett av de mest brännande ämnena i dagens mediediskussion, där vi gärna vill lägga in fenomen, händelser och personer i snyggt ordnade fack. När någon begår ett brott börjar vi omedelbart diskutera vem personen, och i förlängningen brottet, representerar. Var hen muslim? Alltså islam-invandrare-terrorist. Finländsk vit man? Alltså förvirrad-enstöring-som-fallit-offer-för-vårt-falleranade-välfärdssystem (alternativt lågutbildad-rasistisk-nynazist-som-fallit-offer-för-sannfinländs-propaganda). Men vi blir nästan hysteriska om personer och skeenden inte passar in i våra förutbestämda mallar: ”Nej, jag har ingen aning om vad Bartleby representerar!”, utbrister en av skrivarna frustrerat i ett skede av pjäsen.

En annan iakttagelse jag gör är att en av de centrala motsättningarna i novellen kom då den skrevs från affärsvärlden. I mitten av 1800-talet var den nya given inom den amerikanska affärsvärlden ”prudence”, ett något svåröversatt ord som i sammanhanget beskriver en form av affärsadministration som strävar till högsta möjliga avkastning med minsta möjliga risk. Det var en affärsvärld för stillsamma matematiker, inte för risktagare och äventyrare. Fokus låg på siffror, på nyttomaximering, inte på vad företag bidrog med till samhället, hur de tog hand om sina anställda eller övriga betänkligheter. Berättarens stora dilemma pjäsen igenom är hur han ska balansera det han vet att är rätt och riktigt ur en moralisk ståndpunkt – att ta hand om Bartleby – och hans företags framgång, räknat ur denna kalla plus-minus-filosofi. Parallellerna till vår dags Kiky-avtal och aktiveringsmodeller är uppenbara.

Hellen Willberg, Simon Häger och Patrick Henriksen är alla utomordentliga i sina roterande roller som berättaren och de två anställda skrivarna. Men Joanna Haartti som Bartleby är fullständigt fenomenal. Haartti gör med pjäsen sin debut på den finlandssvenska scenen, och gör det med bravur – hjälpt av att karaktärens repliker är rätt så enahanda: ”Jag skulle föredra att inte …”.

Det är Haarttis fysiska spel som är så imponerande, från första minuten hon stiger in på scenen som den stela, klumpiga och obekväma Bartleby äger hon rummet, och med sitt subtila minspel antyder hon, snarare än visar sinnesstämningar och känslor, lämnar åskådaren fri att tolka och gissa vad som pågår i huvudet på denna besynnerliga människa. Ändå, dels tack vare de tre övriga skådespelarnas reaktioner på Bartleby, känner vi irritation, förvirring, medkänsla, glädje och sorg för Bartleby. Men Haartti ger oss aldrig ett definitivt svar på vad vi egentligen ska tycka och tro om karaktären, ens vid det dramatiska slutet.

Det som jag inte kommit mig för att nämna är att det inte bara är en intelligent pjäs, utan också ställvis en hysteriskt rolig sådan, dels tack vare Melvilles genialiska torra 1800-talshumor, men kanske ännu mer tack vare regins och skådespelarnas klockrena tajming.

Kaisa Rasilas strama, kubistiskt svart-vit-gråa scenografi och dräkter får mig framför allt att tänka på Orson Welles filmatisering av Processen eller Terry Gilliams Brazil, vilket effektivt sätter den absurdistiska tonen på pjäsen, och tidsplacerar den utan att vara för specifik.

Vissa invändningar har jag. Skådespelarnas/karaktärernas bekänneslemonologer kunde ha hållits en aning kortare – vi fattar galoppen, liksom, och de känns ibland lite utdragna. Sarkola använder sig också av ett grepp som är populärt för tillfället, möjligen inspirerat av filmvärldens klipp – det vill säga att bryta handlingen för korta ”inklippta” scener bestående av hysteriskt skrikfestande eller absurda inslag. I den här föreställningen tycker jag helt enkelt inte att de tillför något, och Sarkola kunde gott ha litat på att historien i sig räcker.

I would prefer not to är inte banbrytande eller nytänkande, den är inte omruskande och kommer inte med starka ställningstaganden om vår samtid. Men den lyckas med konststycket att vara både jäkligt rolig och underhållande samtidigt som den väcker tankar på många plan. Det är en intelligent pjäs för en tänkande publik, och vägrar att servera färdigtuggande svar, utan att för den skull försöka göra sig konstigare än originalverket.

Text Janne Wass
Foto Cata Portin

I would prefer not to. Svenska Teatern. Baserad på Herman Melvilles novell Bartleby: berättelsen om mannen som sade nej. Regi: Milja Sarkoa. Dramaturgi: Christoffer Mellgren. I rollerna: Joanna Haartti, Hellen Willberg, Simon Häger, Patrick Henriksen. Scenografi och kostymdesign: Kaisa Rasila. Hår och mask: Sari Eskola. Ljuddisesign: Andreas Lönnquist. Ljusdesign: Tom Laurmaa. Spelas på Amos-scenen fram till 3.3.2018.

EDIT: 1.2.2018 kl 15.16: Stavfel rättade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *