Året 1998 är tillbaka då Fylla sex 2.0 spelas på Universums scen. Det är ett tankeväckande och chockartat möte med nutiden.
Tjugo år efter den ursprungliga premiären sätter Teater Mars upp Fylla sex med manus och regi av Joakim Groth, i versionen 2.0. Året är fortfarande 1998, vilket bekräftas av den gamla väggkalendern bredvid kylskåpet, och fyra par i medlåldern möts för att fira en av de gamla kompisarnas födelsedag med en överraskningsfest.
Umgänget har inte varit tätt under de senaste åren, men när de gamla vännerna (spelade av Max Bremer, Robert Enckell, Niklas Häggblom, Åsa Nybo, Marika Parkkomäki, Åsa Wallenius) sammanstrålar är stämningen som på en avslagen hemmafest i gymnasiet – samma incestuösa relationer där kompisarna inom gänget har bytt partners med varandra i flera omgångar, och samma låsta sociala hierarki, och en bedövande känsla av att ingenting egentligen förändras utom att alla bara blir lite äldre hela tiden. Alla verkar lika trötta på varandra, återseendet är något stelt medan de fördriver tiden i väntan på att födelsedagsbarnet KG (Sam Huber) ska komma hem till överraskningsfesten. Sällskapet utökas av den smågaggiga granngubben Moberg (Dick Idman) och tevereportern Kalles betydigt yngre flickvän Denise (Sara Soulie).
Kvällen urartar i otrohetsdramer och gräl, avslöjanden, fylleri och slagsmål, en slags sängkammarfars kryddad med livslögner och slentrianmässiga relationer. En existentiell tomhet ligger i centrum av pjäsen, som handlar om hur livet för en relativt välbärgad medelklass känns bortkastat och förslösat. Denna tomhet gestaltas tydligast i scenen mellan två forna älskare (Bremer och Parkkomäki) över whisky på morgonnatten, då Parkkomäki avslöjar lögnerna i sitt liv med en svidande resignation.
Formen trogen skrattas denna hårda insikt bort på slutet, eftersom den principlösa livsåskådning som Fylla sex gestaltar helt enkelt inte har några svar att erbjuda. Glöm det där, vi har ändå inget annat kvar än sprit och sex. ”[E]fter att tron på allmängiltiga sanningar har gått förlorad återstår bara det egna jagets jakt på tillfredsställelse i en värld där det mesta är till salu”, som Groth själv konstaterar i programbladet.
Groths fascination för sitcom-genrens stillastående format, som lyftes upp till ett bärande tema i Teater Mars tidigare produktion Receptet på lycka, finns starkt närvarande redan i Fylla sex. Komiken bygger på ekivoka anspelningar och one-liners, det är så att man kan föreställa sig teveseriernas inspelade skrattsalvor ackompanjera dialogen.
Humor har en normskapande effekt som är så stark att den till och med kan kännas aggressiv. Med övertydliga skämt skapar fiktionsprodukter en påbjuden reaktion hos åskådaren – detta förväntas du tycka att är roligt. Men då många av de värderingar som föreställningen förmedlar känns betänkligt gammalmodiga nu tjugo år senare, så skapar den farsaktiga inramningen hos mig en känsla av främlingskap.
Jag såg Fylla sex på Hangö teaterträff för tjugo år sedan, och jag är redan tillräcklig gammal för att uppleva det avståndet i tid som en förvirrande blandning av nutid och närhistoria. Fylla sex 2.0 fungerar som en tidskapsel som plötsligt visar upp en tydlig och överraskande bild av det förflutna, och visar hur mycket som har förändrats utan att vi lagt märke till det.
Främst av allt är det fråga om att moralen kring relationer har blivit striktare. Inställningen till otrohet inom äktenskapet har hårdnat, det är inte längre något som enkelt kan skrattas bort på teaterscenen. Där ute i verkligheten kanske folk är otrogna lika mycket som förr i världen, men på scenen har jag svårt att acceptera att en otrogen karl blir förlåten efter lite bannor och en stunds klädsam skamsenhet.
Samtidigt är äktenskapet som självklar samhällsinstitution numera stadd på snabb reträtt, i alla fall på teaterscenen. I teaterproduktioner är det snarare regel än undantag att olika sorters tvåsamhetsnormer ifrågasätts. Äktenskap är inte längre någonting som alla förväntas ingå, men de som gifter sig förväntas respektera sin partner.
Det kanske mest obekväma elementet i föreställningen är medelåldersmannen Kalles tjugonåntingåriga flickvän Denise. Å ena sidan kan det verka motsägelsefullt att reagera på åldersskillnader inom förhållanden i en epok där friheten att välja partner allt mer betonas. Men å andra sidan har vi fått upp ögonen för maktstrukturers starka inverkan på sexuella relationer.
I pjäsen gestaltas förhållandet mellan Kalle och Denise som jämställt men utsiktslöst – tydligen bör äldre män trots allt hålla sig till sina jämnåriga trots det tilltalande i tanken på en ung och vacker älskarinna. Men det är den yngre kvinnans attraktion för den tafatta äldre mannen som känns så osannolik. Upplägget framstår som en ofrivilligt Woody Allen-esk fantasi som i sin tur leder associationen till Me too-avslöjandena om honom som person, som i sin tur gör recensenten tjugo år senare obekväm, förvisso fullt medveten om att den här åsnebryggan inte är en rättvis tolkning av verket. Kanske jag är miljöskadad, vad vet jag. Men verk framstår väldigt olika beroende på den tidsliga kontext de spelas i.
Medan det kan vara lätt att se ett tjugo år gammalt avsnitt av Friends genom ett tryggt lager av nostalgisk ironi, så visar teaterns tidsliga och rumsliga närhet upp alla de här relationsnormerna utan det tidsliga filtret. Kanske attityderna till våra romantiska relationer har genomgått en lika stor förändring som mobiltelefonerna under de senaste tjugo åren.
Text Lasse Garoff
Foto Stefan Bremer
Teater Mars: Fylla sex.
Manus & regi: Joakim Groth. I rollerna: Max Bremer, Robert Enckell, Niklas Häggblom, Sam Huber, Åsa Nybo, Marika Parkkomäki, Åsa Wallenius, Sara Soulié, Dick Idman. Scenografi: Markus R. Packalén. Rekvisita: Anu Sallinen. Spelas på Universum till och med 15.3.
