”Visst går det åt fel håll, men det är åtminstone bättre än … ”

av Annika Sandlund

Under de sex år som Annika Sandlund bodde i Turkiet förändrades stämningarna av optimism och framtidstro till misstro och rädsla. Efter det misslyckade kuppförsöket år 2016 och de därpå följande arresteringarna av hundratals militärer, akademiker, journalister och politiker har pendeln definitivt svängt. Men den kan kanske svänga igen.

Det var en solig men ganska kall dag vid Bosporen. Ute på sjön färdades de stora turistbåtarna som tog hugade på en tur från den västra till den östra sidan av Istanbul och med lite fantasi kunde man bland vågorna skönja hoppande delfiner. Vid kajkanten stod män med tjocka magar i våta, flottiga och skrynkliga förkläden och sålde fisksmörgåsar. Längs med gräsmattan satt ett tiotal turkiska familjer utspridda runt sina samovarer och matsäckar.  Män lutade sig bakåt vilande på sina armbågar och rökte, medan de yngre kvinnorna delade ut maten och farmor rättade till sjalen, snöt småbarn och vickade på tårna i de bastanta kängorna. Mullret från bilar som dundrade förbi bara några meter ifrån överröstades av barn som skrikande sprang fram och tillbaka.

Vi satt på en av uteserveringarna och såg tre kvinnor med tajta shorts och naveln skymtande under de avklippta t-skjortorna, skickligt runda en grupp gråfärgade kvinnor med huvuddukar. En av kvinnorna i shorts sköt en barnvagn framför sig och en av kvinnorna i huvudduk sade något. Båda grupperna stannade och en de äldre kvinnorna tog upp barnet ur vagnen. Det var uppslupna skratt och mycket prat, och barnets kinder fick några hårda nyp och många pussar. Ingen annan än jag reagerade på kulturkrocken.

Mina barn kom senare att hata både nypen och pussarna och det faktum att alla vuxna ansåg det vara deras sak att både hylla och banna varje barn, i närbutiken eller bokcaféet, helt oberoende av om de kände barnet ifråga. Själv minns jag scenen så glasklart för det var i det ögonblicket, där vid Bosporen, som jag beslöt mig för att flytta till Turkiet.

Det ekonomiska miraklet

Vi kom till Turkiet år 2009. Ekonomiskt, politiskt och socialt var det ett land på väg uppåt. Efter en ekonomisk kris år 2001, hade ekonomin vuxit med cirka 6-8 procent varje år och till och med efter den globala ekonomiska krisen år 2008 hölls valutan stabil, inflationen var nere i under 4 procent och arbetslösheten under 8 procent. Varje kvartal publicerades de ekonomiska siffrorna och Turkiet tävlade ständigt med Kina om första platsen när det gällde den ekonomiska tillväxten.

Vår växande skara turkiska vänner rustade upp sina gamla släktvillor vid Medelhavet och det gick inte en vecka utan att ett nytt café eller en ny restaurang öppnade nere i centrum. Industrin expanderade och folk flyttade in från landsbygden. Vid sidan om de tre storstäderna Istanbul, Ankara och Izmir, växte Adana, Hatay, Konya och Trabzon. Jag jobbade med flyktingar och också de fick jobb inom byggnadsindustrin och turistnäringen. Exportindustrin ökade varje år med närmare tio procent och buisnessmännen, vars fäder gick omkring och sålde hasselnötter, byggde metrostationer i Europa. Mellanöstern och Afrika öppnade nya marknader, nya möjligheter.  Den turkiska tv-såpoperan blev en hit på arabiska. De muslimska unga kvinnornas romantiska katastrofer var så kända att turistbussarna gick på högvarv mellan Nordafrika och inspelningsplatserna i Istanbul.

Vi bodde i Ankara, som saknar Istanbuls puls, men där den politiska makten finns samlad. Varje morgon åkte vi förbi presidentens palats och vi lärde oss att parkera bilen lika olagligt som alla andra strax nedanför hans port. Det fanns ofta polisbilar och tv-kameror i närheten. Den allmänna uppfattningen bland turkarna var att tv-kamerorna var viktigare än polisen. Presidenten var uppskattad och det fanns ingen risk att någon skulle vilja skada honom. Terrorismen, som växte i grannlandet Irak, hade ännu inte hittat till Turkiet.   

Den politiska utvecklingen 

Den politiska makten var – och är – koncentrerad till Rättvise- och utvecklingspartiet, Adalet ve Kalkınma Partisi (AKP) som kom till makten 2002 och som har vunnit varje parlamentsval sedan dess. Partiet är religiöst konservativt och ekonomiskt liberalt och lyckades år efter år konsolidera sin makt, trots vissa bakslag. År 2008 undvek partiet att ogiltigförklaras av författningsdomstolen med bara en rösts marginal (landets konstitution tillåter endast sekulära partier). Partiet, men inte domstolsväsendet, har sedan dess vuxit sig allt starkare.

AKP byggde sitt väljarstöd på tre pelare: den religiösa och ofta relativt fattiga landsortsbefolkningen som drömde om en medelklasstillvaro, den växande skaran av företagare som såg tillväxtmöjligheter i den snabbt expanderade handeln, och den urbana eliten med liberala, ofta västerländska, värderingar. Den sistnämnda gruppen var möjligen aldrig helt övertygad, men de jämförde partiet med alternativen, och … ja med undantag av de kurdiska partierna, som de flesta icke-kurder aldrig skulle rösta på, hade oppositionen inte mycket att komma med.

Någonstans bland alla nattliga samtal hemma hos de liberala och urbana familjer som vi ofta umgicks med, skymtade jag också stoltheten över att Turkiet verkade bevisa att det gick att vara både muslimskt, demokratiskt, upplyst och rikt. Det var som om farfar som alla uppskattade och tyckte om var en imam, som inte desto mindre drack raki till maten. Den kvinnliga muslimska studentföreningen protesterade mot de nya butikscentren som de tyckte var alltför kapitalistiska, och själv upplevde jag att det här, i motsats till den politiska apatin Finland, fanns hopp. Folk var för och emot och gråzonerna diskuterades livligt; var drar man linjen mellan ekonomi och kultur? Visserligen ansågs premiärministern maktgalen och parlamentet kaotiskt, men vardagen blev ständigt bättre. Det fanns orsak till oro, men också till optimism. Politiken var inte död.

Från galjonsfigur till förrädare

Den före detta utrikesministern Ahmet Davutoglu, som blev premiärminister år 2014, var politikens galjonsfigur. En man som talade flytande engelska, arabiska, tyska och malajiska och som bott utomlands och skrev kolumner i tidningarna. Han föreläste om mänskliga rättigheter, men hans fru bar huvudduk och var en frispråkig abortmotståndare. Skulle jag skriva det här för en turkisk tidning skulle jag ersätta ovanstående ”men” med ”och”.   

Davotoglu ledde Turkiets styrning mot väst och EU-medlemskap och ville mäkla fred i regionen. Tiden var dock fel, och krigen i Irak och Syrien, den ekonomiska krisen i Grekland, och kurdernas stärkta positioner i Irak, Iran och Syrien gjorde livet som fredsmäklare totalt omöjligt. Försöken att medla mellan Iran och USA och mellan olika fraktioner i Syrien och landets president i början av inbördeskriget, ledde inte till starkare relationer, utan tvärtom. Dialogen avstannade. Den försiktigt positiva utvecklingen ifråga om den interna kurdiska frågan under partiets första decennium vid makten, stötte på patrull och gerillakriget blossade upp igen. Utrikesministerns forna studenter som nu var mina kolleger anklagade honom för att ha sålt sin själ – senast då han tog över premiärministerposten från den nyvalde presidenten Erdoğan år 2014. Den ständiga vitsen på jobbet var att regeringen jobbade på en utveckling från ”no problems with neighburs” till ”no neighbours”.

Det turkiska systemet

Ett problem med att tala om Turkiet i väst är att vi ständigt underskattar den oro som många turkar känner för att någon av de många katastroferna, krigen, terrorismen och ekonomiska kriserna, ska spilla över och beröva dem det som de har uppnått. Det här ett folk på vakt. Minnet av den forna militärdiktaturen är ännu färskt och allt som oftast nämner någon i förbifarten att ”han som är kökschef här satt fängslad under militären”.  Jämförelserna mellan det turkiska systemet och andra system är långt mindre vanliga än jämförelserna mellan olika turkiska system genom tiderna. Majoriteten håller fast vid mantrat :”Visst går det åt fel håll, men det är åtminstone bättre än … ”.  I det undermedvetna spökar ett ”ännu”.

Jag bodde i Turkiet åren 2009 till 2015, då allt tydligare motsättningar växte fram mellan den urbana eliten och den politiska makten. Allteftersom makten koncentrerades, blev stämningen mörkare. Terroristattentaten som förenade landet stod i kontrast mot de hundratals militärer, akademiker, journalister och affärsmän som fängslades anklagade för att ha försökt undergräva förtroendet för regeringen. Bland de fängslade finns elva parlamentsledamöter från ett prokurdiskt, vänsterorienterat parti och generalsekreteraren för turkiska Amnesty International. Efter det misslyckade kuppförsöket år 2016 och det därpå följande undantagstillståndet polariserades samhället ytterligare.

Staten inom staten

Varje turk har en historia att berätta om det som de kallar ”the deep State”, staten i staten, den politiska eliten som demokratiska val till trots sägs styra landet. Som utomstående är det svårt att veta vilken av konspirationsteorierna som är mest sannolik, men sant är att spindelnätet mellan den ekonomiska och politiska makten blivit alltmer ogenomträngligt. Många upplever också att bron mellan det gamla och det nya reducerats till en tunn, tunn lina över vallgraven. När mina barns skola ville skicka de äldre eleverna till en äventyrspark i England för att lära sig ”att hantera risker” blev det uppror på föräldramötet.

– Hantera risker? I Europa??? Vi lever för fan i den politiska mellanöstern!

Följande morgon när jag körde barnen till skolan blev vi sittande mitt i en demonstration. Mitt yngsta barn, då fem år gammalt, kastade en blick ut genom bilrutan innan hon lutade sig bakåt och frågade:

– Mamma, vad har israelerna gjort den här gången?

Jag tänkte tillbaka på föräldramötet och gav den ilskna pappan rätt. Samtidigt betraktade jag de två transvestiterna längst fram i demonstrationståget som blåste kyssar i polisens riktning. Nu fem år senare vet jag inte om de skulle våga sätta på sig de röda pumpsen. Toleransen har minskat i samma takt som det politiska greppet hårdnat, och de förr så högljudda politiska diskussionerna förs numera inte på caféerna, utan i parkerna i nattens mörker och inom hemmets väggar. I ett land där den statliga arbetsgivaren rutinmässigt frågar efter arbetstagarens twitter- och facebook-lösenord är det kanske inte speciellt förvånande.

Jag har flyttat från Turkiet, men möter ständigt smarta, unga turkiska studerande i Finland, England och USA, som efter avslutade studier vill hem för att förändra landet. De påminner mig om att politiken inte är död och att pendeln som svänger hittar sin jämvikt först när klockan slutar gå. I Istanbuls kosmopolitiska centrum och på Ankaras kullar samlas de turkiska familjerna fortfarande runt sina samovarer. Och det är inte bara de som drömmer som ser delfinerna i fjärran. N

Annika Sandlund

Skribenten jobbade med flyktingfrågor i Turkiet i fem år, från 2009 till 2014. Under den tiden besökte hon 36 städer och byar på olika håll i Turkiet, från Svarta havets kust till den syriska gränsen. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.