Bästa bödlar

Bästa Migri, bästa regering, bästa riksdag. Bästa bödlar.

Vad ska jag skriva som inte redan skrivits? På insändarspalter, i ledare, i bloggtexter, i statusuppdateringar. Att Finland har blod på sina händer? Att regeringens asylpolitik är brutal och omänsklig? Och vad har det för betydelse att jag skriver det på ledarplats i en liten finlandssvensk vänstertidning? Med största sannolikhet kommer ingen av er att läsa den här texten. Men skriva måste jag, för alternativet är tystnad, och tystnad inför en orätt innebär alltid en potentiell acceptans.

Vi har läst om fall där människor begått eller försökt begå självmord efter avslag på asylansökan. Vi har fått ta del av Jeanette Björkqvists hårresande reportage om afrikanska kvinnor som förpassats tillbaka till ankomstlandet Italien, där de utsatts för tvångsprostitution. Vi har fått höra om den irakiska man som dödades efter utvisning från Finland eftersom hans ”oro inte var objektivt befogad”. I skrivande stund verkar det som om nästan hela Lovisa försökt resa sig som en skyddsmur mellan sju irakiska flickor och myndigheterna som vill utvisa dem.

Det är klart att det måste finnas regler och förfaranden för vem som får uppehållstillstånd i Finland, och att folk som kommer hit ska genomgå någon form av bakgrundskontroll. Det finländska samhället fungerar så bra som det gör för att myndigheterna vet vem som bor här, alla är (eller ska vara) dokumenterade och vi har ett system som förebygger brottslighet. Det är heller ingen som kräver att vi ska tillåta ”okontrollerad invandring”, och det är tröttsamt att den halmdockan ska dras fram varje gång Finlands asylförfarande kritiseras.

Men den iskalla mur av paragrafer och teknosnack som ansvariga politiker och tjänstemän levererar då tvångsutvisningarna kommer på tal är skrämmande. Ja, ja, jag vet det är diskussionsmord att dra fram nazistkortet, men ibland är det befogat. Under årtionden har Tredje rikets nationalsocialistiska förbrytare jagats och ställts inför rätta för de vidrigheter de åstadkommit. Deras unisona försvar har varit: ”Jag följde bara order. Jag gjorde bara mitt jobb.” Det är samma försvar som vi hört från Migrationsverket, som inte vill ta något moraliskt ansvar för utlämningarna – det är politikerna som dragit upp riktlinjerna; ”Jag följer bara order. Jag gör bara mitt jobb”. Ännu mer beklämmande är politikernas urskuldande, med vaga hänvisningar till att man följer internationella bestämmelser.

Men var finns det rum för hjärtat? Moralen? Normal, enkel medmänsklighet?

Hjärtat finns åtminstone hos ”Finlandsmommon” Desirée Kantola, som envist sitter och virkar vantar åt de sju irakiska flickorna i Lovisa. Sju flickor, av vilka tre är födda i Finland, och aldrig har satt sina fötter i Irak. En av dem heter Finland. Låt det sjunka in. Hur mycket glädje, hopp och tacksamhet har inte föräldrarna känt, om de valt att namnge det käraste i världen till Finland?

Det verkar som om ingen vill att de sju flickorna ska deporteras. Politikerna beklagar. Migri beklagar. Lovisa stad ställer i ett enastående prov på medmänsklighet upp för familjen. All heder till nytillträdda stadsdirektören Jan D. Oker-Blom. Lovisaborna har engagerat sig i frågan, ordnat namninsamlingar, demonstrationer och skrivit insändare. Om Zahraa, Noor, Finland och de övriga systrarna utvisas till en osäker framtid i Irak, och om någon av dem där mister livet, kan ingen påstå att de finländska myndigheterna står utan skuld. Här finns en möjlighet att agera som bödel eller som medmänniska. Någon måste sätta en stämpel på ett papper, någon måste utfärda en order. Det finns också en möjlighet att vägra.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

8 reaktion på “Bästa bödlar”

  1. ”Det finländska samhället fungerar så bra som det gör för att myndigheterna vet vem som bor här, alla är (eller ska vara) dokumenterade och vi har ett system som förebygger brottslighet. Det är heller ingen som kräver att vi ska tillåta ”okontrollerad invandring”, och det är tröttsamt att den halmdockan ska dras fram varje gång Finlands asylförfarande kritiseras.”

    Det är nu bara så att om vi inte har obegränsad invandring så är det oundvikligt att alla som söker asyl inte kan tillåtas stanna. Den som är emot utvisningar måste svara på frågan vad samhället ska göra med människor som inte uppfyller asylkraven eller om antalet asylsökningar överskrider våra samhälleliga resurser. För ja det kostar, oavsett om vi vill det eller ej. Asylprocesser kräver boende, myndighetskontakt, byråkrati, mat, kläder, tolkningshjälp o.s.v. Om man konsekvent är emot utvisningar så förespråkar man fri asylinvandring, svårare än så är det faktiskt inte.

  2. Jo, det är faktiskt betydligt svårare än så. Det är inte en antingen-eller-fråga. Det går att förespråka asylbegränsning, men motsätta sig tvångsutvisningar – dessa två är olika ting. Dessutom är inte “asylkrav” någon naturlag, utan något som fastställs politiskt. Vem asylrätten ska omfatta kan politikerna avgöra, man kan till exempel slå fast att barn som är födda i Finland inte ska utvisas till Irak. Jag kan komma med dussintalet fler exempel, men andemeningen torde väl bli klar.
    Invandringen är fortfarande en droppe i havet i Finlands ekonomi, så våra samhälleliga resurser behöver vi inte oroa oss för i detta skede. Asylprocessen måste vi ju betala för helt oberoende om asylansökan blir godkänd eller inte.
    /Janne

  3. Jag ber dig fortfarande svara på frågan vad du tycker ett rimligt alternativ till tvångsutvisningar är. Om vi är överens att asylinvandringen måste vara begränsad är den enda rimliga konsekvensen att alla inte kan få stanna. Blanda nu inte heller ihop begrepp, vi talar asylinvandring, inte arbetskraftsinvandring. Asylpolitiken är en droppe i havet just för att den varit så strikt i Finland. Har man den öppen går det som i Sverige år 2015-2016, okontrollerade strömmar människor utan någon gränskontroll, en alltmer belastad offentlig sektor och en statsminister som till slut fick göra helomvändning och konstatera ”vi har varit naiva..”

  4. Alternativet till tvångsutvisningar är naturligtvis ingen lätt fråga att lösa. För det första känns det ju som om det är något som är fel med asylkriterierna, om vi har folk som hellre tar livet av sig än att återvända eller måste släpas gråtande och skrikande till ett flygplan av polis. Det här tyder på att kriterierna för uppehållstillstånd inte är korrekta i dagens läge. Och dessa kriterier vet vi ju mycket väl att är politiskt fastslagna. Ett första steg skulle alltså vara att se över kriterierna. Vidare finns möjligheten till att acceptera en papperslös tillvaro i Finland, vilket ju naturligtvis inte är en hållbar lösning på lång sikt. På lång sikt är frågan om fri rörlighet borde omfattas globalt mer än som festliga floskler, och om ett öppnare system skulle leda till att flyktingbördan skulle fördelas jämnare i världen, så vi inte har system där vissa länder inte mottar några asylsökande alls, och Sverige och Tyskland som tar oproportionerligt många.

    Min huvudsakliga poäng med ledaren var ändå inte avskaffandet av tvångsutvsiningar, utan att asylkritierierna bör ses över.

  5. Det är lätt att kritisera om man inte kommer med egna lösningar. Att säga “det är naturligtvis ingen lätt fråga..” är ett ganska typiskt svar när man diskuterar känsliga frågor men inte har några egna lösningar. Det är just detta som gör att de invandrarkritiska och främlingsfientligar rörelserna växer upp som svampar ur jorden, politikerna och medierna står handfallna inför flyktingvågen och de ända s.k. lösningarna som mumlas är floskler om att “öppna våra hjärtan” och “det blir utmaningar men…”. Utan några som helst konkreta förslag hur vi ska hantera hundratusentals nya människor. Samtidigt syns avarterna av misslyckad integration i ghettoiseringar av hela stadsdelar Europa, en brottslighet som skjuter i höjden och en alltmer tyngd offentlig sektor, är det konstigt då att människor vänder sig till populisterna? Du gör misstaget nu att personifiera i en debatt om ett samhälleligt fenomen. Man kan inte använda enskilda individuella exempel som argument till att det är fel på systemet. Det är som att säga att “jag känner en som söp ihjäl sig, därför borde alkohol förbjudas…”. Oavsett vad vi gör kommer alltid enskilda individer att drabbas illa. Du pratar om att se över kriterierna. Hur menar du då? Att göra dem mindre strikta? Att höja flyktingkvoterna? Fastän vi skulle ta emot 100 000 flyktingar nästa år kommer det att finnas asylsökande som får avslag och kommer avvisas med tvång. Vad ska vi göra då? Se över kriterierna igen? Sverige som har tagit emot hundratusentals flyktingar de senaste åren har också tvångsutvisat asylsökande med hjälp av polis de senaste åren. Sålänge vi inte öppnar gränserna helt kommer vi aldrig att få någon utopi där ingen måste avvisas med tvång. Och det verkade vi ju vara överens om att inte är en hållbar lösning. Du pratar om fri rörlighet globalt. Global fri rörlighet utan några som helst gränser skulle kräva ömsesidighet för att fungera, inte att endast Europa har öppna gränser. Det skulle kräva en gemensam regering och övervakningsmekanismer, med andra ord en världsstat. Rättigheter kräver skyldigheter som balans, har man inte uppfyllt skyldigheterna mot ett land kan man inte heller åtnjuta rättigheter, därför har alla länder i världen procedurer med att söka medborgarskap förrän man till fullo får åtnjuta rättigheterna.

  6. Delvis appropå detta ämne: Idag kom en intressant undersökning som pekar på
    att det ser ut att vara politisk styrning bakom Migrationsverkets asylbeslut.
    Åbo akademi: https://www.abo.fi/nyheter/studie-migrationsverkets-tolkningar-i-fraga-om-internationellt-skydd-har-skarpts/
    Svenska Yle om rapporten: “Migrationsverket skärpte sin tolkning om internationellt skydd”
    https://svenska.yle.fi/artikel/2018/03/22/radsla-for-vald-racker-inte-langre-som-orsak-migrationsverket-skarpte-sin

  7. Denna rapport svarar inte på något sätt på frågan om vad alternativ till tvångsutvisningar är. Och det är detta som allt detta handlar om, att komma med realistiska lösningar. Tydligen ville du inte heller släppa igenom min senaste kommentar i tråden. Det brukar vara så när man innerst inne inser att man har fel.

  8. Hej!
    Nu är det lite förvirring. Ny Tids förra kommentar skrevs av redaktionssekreterare Marcus Floman, som tydligen bara i farten missat din förra kommentar. Den är nu också godkänd. Jag har varit på Åland och inte hunnit kolla kommentarerna.
    h,
    Janne W

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *