Ett (o)vanligt enkelt liv

av Elin Pirttimaa Rosén

Tänk dig något som verkar provocerande för de flesta idag. Någonting som bryter mot våra oskrivna regler. Jag tänker på två saker. Den första är att inte lönejobba. Åtminstone om du är i arbetsför ålder och inte har några psykiska eller fysiska hinder (fast i många fall, även om du har det). Det andra är att inte välja. Det vill säga att inte förverkliga sig. Att inte sträva efter självförbättring. Att vara nöjd där man är, med den man är.

Huvudpersonen i Elin Willows debutroman Inlandet jobbar visserligen. Hon tar ett jobb i den lilla ortens livsmedelsbutik. Men det enda valet hon egentligen gör är att stanna kvar på orten, Platsen kallad, dit hon flyttat med sin pojkvän. En relation som tar slut innan de hunnit fram med flyttlasset. Om det ens kan kallas ett val, eller om det bara blir så. Hon hyr ett rum i Monas villa och inrättar sig tillräckligt. Det är för de flesta obegripligt, eftersom hennes enda anledning att först flytta dit ‒ pojkvännen ‒ är uträknad. Platsen är ingenstans man flyttar till. Alla andra som bor där har alltid bott där.

Hon lever där som den utböling hon är. Skaffar sig enkla vanor. Börjar sakteliga ge sig ut i den omgivande naturen. Men det gäller att ha det förberedda försvarstalet redo, för närsomhelst kan frågorna komma: Varför? Vad gör du här?

Hon håller sig mest för sig själv. Köper godis på fredagskvällarna och ser på tv-deckare. Hon följer med en kollega till utestället, kallat Hotellet, om lördagarna, men interagerar måttligt. Det verkar inte som om hon är intresserad av att komma någon annan nära. Kanske vill hon vara ensam. Hon undviker att tänka efter, undviker att ifrågasätta.

Det finns också något undvikande i bokens form. Berättandet hoppar i tiden mellan de korta kapitlen, ibland mitt i kapitlet. Det skapar en känsla av att tiden bara rinner undan, att dagarna går oräknade. Det spelar ingen roll om det är dagen efter uppbrottet med pojkvännen eller en torsdag året därpå. Greppet medför att romanen ibland blir något repeterande, men tidshoppen fungerar. Den stillastående stämningen gifter sig väl med romanens tysta omgivningar, skogen som står där oavsett årstid. Det blir rent av meditativ läsning.

Elin Willows har skrivit en iakttagande bok, en skildring av en betraktare. Hon gör skarpa iakttagelser av den lilla orten och av personerna där, utan att vara närgången. Det är enkelt och kristallklart beskrivet. Huvudpersonerna betraktar de rådande koderna och avvikelserna från dem. Som att det säkraste tecknet på att någon kommer att flytta från Platsen är att hen väljer att sticka ut från mängden, genom att färga håret svart till exempel.

Jag frågar mig om det – hårdraget – är så stor skillnad på där och här i min egen, mellanstora stad. För även i en stad går man snart i sina invanda spår. Till jobbet, hem från jobbet, somnar i soffan, beger sig till ”Hotellet” på lördagarna. Kanske är skillnaden bara att det finns fler Hotell att välja på i den större staden. Valmöjligheterna ligger där som ett smörgåsbord, nutidens stora dröm och stora myt, men man väljer ändå samma som förra gången, det vill säga tryggheten. Det finns något i Willows roman som fångar nutidens dolda leda, bortom den där perfekt sprudlande tillvaron som till stor del finns på sociala media. Vardagen. Den största delen av livet.

Slutligen kommer jag på mig själv med att längta in i den där skogen, bort från självförverkligandet. Jag undrar om det inte vore höjden av avkoppling: att slippa välja och tvingas acceptera det som finns att tillgå. Åtminstone för en tid.

Text Elin Rosén
Foto Frank A. Unger

Elin Willows: Inlandet.
Förlaget, 2018.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.