Historien?

1,7K Det är gott så länge man ännu har frågorna kvar – svaren är sedan en annan fråga. Men är det lika gott att man frågar sig, det vill säga att jag frågar mig? Vore det bättre att man frågade någon annan, någon som kanske sitter inne med svaren? Barn och dårar? Någon som … Eller kanske det inte är så viktigt med själva frågorna? Handlar det rentav mera om att lyssna? Att lyssna ut svaren? Ut i vårsolen med dem!
I min tankesmedja produceras det betydligt flera frågor än svar. Ni vet det där om att en dåre kan fråga mer än vad tusen visa kan svara, (för att inte tala om barnen! Min dotter, när det begav sig: “Mamma, varför frågar jag så mycket?”)

Sedan en tid tillbaka frågar jag mig om historien har spelat ut sin roll. Har den, eller vi, kommit till vägs ände? Vad lär vi oss av historien som vi inte skulle lära oss av nuet? Att vi skulle använda den som vägledare? Med facit på hand kan man väl säga att färden inte har varit speciellt lyckad. Att vi borde ta lärdom av de dåliga exemplen? Men just där är nuet, läs vi själva, oöverträffat. Oöverträffade. Jag tänker inte ge några exempel på de dåliga exemplen, de blir inte bättre av det, men det vi lyckas hålla igång skulle våra förfäder inte ha kunnat drömma om, inte ens i sina värsta mardrömmar.
Det vi tillåter att sker runt omkring oss, antingen genom att aktivt delta eller resignerat rycka på axlarna, är mer än nog som lärobok i mänskligt beteende, måtten på mänsklig grymhet, mänsklig dumhet, mänsklig girighet.

Och för det riktigt stora projektet kommer vi aldrig att få någon hjälp från historien, det att ta kål på hela jordklotet eller åtminstone utrota mänskligheten. Det får vi lov att sköta helt på egen hand, utan några som helst förebilder.
(Femåringen vaknar plötsligt vid midnatt, sätter sig upp. “Mamma! Mamma, hur kan man sälja jorden? Den är ju allas. Alla ska vi gå på den och stå på den och leva på den. Hur kan man sälja den? Mamma! Svara!”)

Vivi-Ann Sjögren
är författare