Två forskningsrapporter kring klass och identitet publicerades i måndags, dels den centern nära stående tankesmedjan e2 och Suomen Kulttuurirahastos rapport om finländarnas identitetsbygge, och dels tankesmedjan Magmas rapport (nå, essäsamling) om den finlandssvenska arbetarklassen i Helsingfors (läs mer om den i nästa nummer av Ny Tid). Båda rapporterna talar samma språk: samhällsklassen har långsamt men säkert förlorat sin tidigare så viktiga betydelse som identitetsmarkör, och allt färre identifierar sig i dag som ”arbetarklass”. De som gör det tenderar också i allt mindre grad stöda de klassiska arbetarpartierna på vänsterkanten.
Måhända är det här en lite udda åsnebrygga för en dödsruna över en rockartist, men då man talar om ”Sveriges rockkung” Jerry Williams är det omöjligt att bortse från politik- och klassbegreppet. Rock-Jerry var ursprungligen rörmokare till yrket, och trots att han i över 50 år levde artistdrömmen och uppträdde på alla Sveriges glittrigaste arenor, förblev han trogen sin arbetarklassbakgrund livet ut.
Williams, som egentligen hette Erik Fernström, avled den 25 mars i cancer, 75 år gammal. Han fick sitt genombrott 1963 med gruppen The Violents som spelade som förband för The Beatles. Inspirerad av Little Richard och Elvis, tog Jerry Williams med besked den karismatiska, boogie-baserade amerikanska rockmusiken till Sverige. Kortväxt, men med en explosiv energi och ett karismatiskt scenframträdande, kombinerat med en basunerande, rak och högljudd sångstil blev han omåttligt populär, och internationellt framgångsrika vokalister som Pelle Almqvist i punkbandet The Hives har medvetet eller omedvetet inspirerats av Williams scenmanér.
Fernström växte upp i en enrummare i Solna, en arbetarförstad till Stockholm, under en tid då, enligt tidningen Arbetets ord: ”hungern ven utanför knutarna och trångboddheten var ett faktum”. Hans mamma dog då han var 12 och pappan lämnades ensam att försörja Erik och hans syskon. Williams bibehöll livet ut sin kännspaka stockholmska arbetardialekt och röstade liksom som sina föräldrar på Vänsterpartiet Kommunisterna. Sina vänstersympatier var han öppen med redan på 1970-talet, och rockmusiken såg han som en lika viktig förenande länk mellan världens arbetare som Marx Kapitalet. Oberoende av partitillhörighet var det omöjligt för någon som bevittnade Jerry Williams karriär att ta miste på hans klassbakgrund, och han försökte aldrig dölja den heller. I minnestexter har svenska artister beskrivit Williams som en varm, empatisk och ”riktig” människa, men han var också högljudd, frispråkig och rakt-på-sak. Han svängde sig inte med blomsterspråk, utan talade en grov och enkel svenska. Och tvärtemot många andra vänsterorienterade artister på 60- och 70-talen gjorde Williams inte politisk musik eller protestmusik, med vissa undantag. Rocken var för honom inte så mycket ett protestmedel som en solidaritetsyttring. Hans uniform var jeans och läderjacka, och han brukade anlända till sina konserter på motorcykel. Ordet som ofta brukar användas om honom är ”folklig”.
”Insnöad kommunist” är kanske epitetet någon kunde använda för Jerry Williams i dagens läge. Han var hela sitt liv trogen Vänsterpartiet, också efter att det droppade bihanget ”Kommunisterna” i sitt namn, och var inbokad för att tala på Degerforsvänsterns första maj-fest i år. Detta trots att Williams under årens lopp såg partiet färdas allt närmare den politiska mitten och anta ett mer socialdemokratiskt ansikte, medan han själv enträget trodde på den kommunistiska revolutionen. ”Men det betyder inte att jag är Stalins försvarsadvokat. Jag vill ha ett klasslöst samhälle, det är det kommunism handlar om”, sa han 2010 i en intervju för Arbetaren. Men medan en Jan Myrdal förlorat största delen av sina gamla vänstervänner genom att ur sin maoistiskt färgade intellektuella ståndpunkt försvara massakern på Himmelska fridens torg, Pol Pots etniska rensning i Kambodja och den iranska fatwan mot Salman Rushdie, har Williams hållit sin vänsterretorik på den diskbänksnivå där den alltid befunnit sig, som till exempel då han kritiserade den amerikanska kapitalismen så sent som i fjol: ”Det som är dyngöken, det är att någon ska tjäna pengar på var ens ungar går i skolan någonstans. Likadant om din farsa blir sjuk och åker in på sjukan, då ska någon jävla grillhagen sitta och tjäna pengar på det. Det är åt helvete.” Folkligt så det förslår.
Vänsterpartiet gick efter nyheten om Williams död ut med pressmeddelande där partisekreterare Aron Etzler poängterade att Williams varit mångårig partimedlem, och konstaterade att ”ingen artist hade ett rödare hjärta än rocklegenden Jerry Williams”. Socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven kallade honom i en kommentar för TT för ”en otroligt stark symbol för […] folkligheten”, medan Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt kallade hans död för en stor förlust ”inte bara för musiken, utan också för arbetarklassen”. Kritiker menar att vänsterpartierna försöker lägga beslag på Williams, och Blekinge Läns Tidnings kulturredaktör Ingemar Lönnbom konstaterar att ”Jerry Williams var större än politiken”. Det är visserligen sant, men man kan knappast klandra vänstern för att lyfta fram en av sina få verkligt ”folkliga” profiler, en typ av vänsterdebattör djupt rotad i en traditionell (måhända föråldrad) bild av arbetarklassen – en person som talade om politik på ett enkelt (förenklat?) och ”begripligt” sätt som i dag främst tycks vara populisthögern förunnat.
Så sent som 9 februari i år efterlyste vänstersossen, författaren och journalisten Göran Greider i Dala-Demokraten mer folklighet i Vänsterpartiet: ”Ett nödvändigt villkor för att ett politiskt parti ska kunna få mer än låt oss säga tio procent av väljarkåren är faktiskt att det har tydliga ’folkliga’ drag. Det saknar Vänsterpartiet nästan helt och det är en förklaring till varför det verkar vara stört omöjligt för det att nå över tio procent, trots att det i en rad frågor – från vinstbegränsning i välfärden till arbetstidsförkortning – är helt i fas med väljaropinionen. […] Ordet ’folklig’ är ett riskabelt ord. Det lutar lätt åt det högerpopulistiska hållet och ska inte brukas lättvindigt. Men även för den som i likhet med mig menar att vänster-högerskalan är den absolut viktigaste dimensionen i all politik har folkligheten betydelse: det står som en symbol för de breda folklagren, för de många och inte för de få. De breda folklagren (ännu ett svårgreppat uttryck) är liktydigt med den stora löntagarmajoriteten.”
Samma utsago stämmer antagligen lika bra på finländska Vänsterförbundet – också ett parti som kämpar för att komma över 10-procentsstrecket, och som dras med en mediebild av ett parti för intellektuella latteaktivister snarare än fabriksarbetarens eller affärsbiträdets. Samma dag som Jerry Williams dog publicerade Hufvudstadsbladet en lång personintervju med Vänsterförbundets ordförande Li Andersson, där hon säger att Vänsterns popularitetsproblem delvis kan förklaras med hur partiet uttrycker sig: ”Vi har en tendens att koncentrera oss på siffror och strukturer, och inte lika mycket på värderingar”. Andersson efterlyser en vänster som bättre kan tilltala långtidsarbetslösa på före detta industriorter, och som inte moraliserar över den traditionella arbetarklassen. Med andra ord kanske en en lite folkligare vänster; mer Jerry Williams än Thomas Piketty?
Jerry Williams var ingen stor politisk teoretiker, lika litet som han var en subtil musikalisk tolkare. När Williams stod på scenen var det raka rör, stort patos och gasen i botten, lite på samma sätt som då han diskuterade politik. En av hans favoritlåtar var John Lennons sarkastiska Working Class Hero från 1970, och den blev en klassiker på hans konserter. Men som Håkan Engström skrev 2013 då han recenserade Williams avskedsturné i Sydsvenskan, blir låten lätt en aning ”överviktig” i Solnatjurens tolkning: ”Jerrys version av Lennons låt har inget av originalets stolthet och arrogans. Lennon spelade visserligen in den för sin primalskriks-lp, men just den låten sjöng han med en fräck fnysning och en underdogs självmedvetna överlägsenhet. Jerry Williams däremot låter bara plågad, som ett skadeskjutet djur.”
Tja, jag vet inte om jag personligen håller med om den sista slängen som Engström kommer med, men visst kan man vara överens om att Williams inte helt får fatt på finessen i Lennons klassiker. Men så var ju Lennon på många sätt också den första sarkastiska hipstern. Williams tar låten på orden. När han sjunger ”A working class hero is something to be” menar han det från botten av sitt hjärta. Det han förlorar i subtilitet tar han igen i övertygelse. Och känslan i hans tolkning går sannerligen inte att ta miste på. Lyssna bara på videon nedan och säg om det inte blir kalla kårar likafullt.
Text Janne Wass
Foto: Örjan Karlsson/Wikimedia Commons
