Aapo Roselius: Ett krig slutar inte med freden

Historikern Aapo Roselius ser året 1918 som speciellt intressant med tanke på kampen om våra minnen. Det är inte bara den vita och röda sidans minnen som kämpat om tolkningsföreträde – kommunister och socialdemokrater har även de fört sin interna kamp om hur kriget ska ihågkommas.

Efter det finländska inbördeskriget rådde i offentligheten till en början endast och enbart den vita sanningen. Historikern Aapo Roselius påminner om att den röda sidans försök att efter kriget upprätta en offentlig minneskultur kvästes aktivt. Roselius har i den nyss utkomna boken Rikki revitty maa skrivit om det vita minnets bevarare.

Historiker talar ofta om en vit hegemoni före Vinterkriget, medan den röda sidans historia började både ges och ta plats efter kriget. Roselius har analyserat de texter som finns nedtecknade i de röda minnesmärkena, ofta ser man redan på de första orden om det är en kommunistisk eller socialdemokratisk organisation som står bakom märket och texten. Märken som rests på socialdemokratiska initiativ talar oftast om offer som dog för sin ideologi, medan yttervänsterns minnesmärken använder formuleringar om offer som mördades, avrättades eller torterades. Det råder ingen tvekan om vem som år 1949 rest det röda minnesmärket i Sandhamn, till minnet av röda fångar. ”Tusentals rödgardisters ande utmanar oss i denna gravplats från de floder av blod och de grymheter de vita utövat. Den uppmanar oss att orädda kämpa för och vakande skydda folkmakten” (fritt översatt från finskan).

”statyomanins” tid

– Det här är verkligen en hardcore-text som inte lämnar något utrymme för försoning. I och med den här typen av fenomen har många senare börjat bli måna om att ett minnesmärke inte borde väcka alltför starka åsikter, att de ska vara nedtonade.

Men särsklit i början av 1900-talet  var det annorlunda. Aapo Roselius beskriver tiden mellan de två världskrigen som en period av ”statyomani”.

– I stora delar av Europa bryter krigsminnen in i en massa byar. Minnen över specifika händelser  blir plötslig en del av miljöer som inte tidigare haft politiska budskap, så som kyrkor.  Plötsligt slås ett krigsminnesmärke med ett årtal upp på en plats, i vårt fall röda och vita minnen från 1918.

Det kan på många håll ses som ett brutalt kliv bort från en gammal tidlös hembygd till en modern värld.

– De vita minnena årtiondena efter 1918 och de röda efter andra världskriget; de skapar ett starkt nytt intryck i lokalsamhället och påverkar hur folk ser på sin bygd, säger Roselius.

Minnesmärken stör samexistensen

Ett krig tar inte slut i och med freden, nu tar kampen om hegemoni över. När vapnen tystnat är den militära demobiliseringen rätt tydlig, medan det kan vara betydligt svårare att genomföra den kulturella demobiliseringen; rörelsen från krigstid till fredstid, menar Aapo Roselius.

– I Finland var framhävandet av den vita minneskulturen något som försvårade inbördeskrigets kulturella demobilisering.

Enligt Roselius är beslutet att återskapa den vita armén 1919 i formen av en fredstida skyddskårsorganisation det första steget som försvårar ett steg mot en fredlig tid.

– Alla var medvetna om att skyddskåren var en tillfällig organisation för krigstiden. I det här skedet sker plötsligt en ny mobilisering och där ingår också en aggressiv vit minneskultur där man öppet för krig mot alla andra yttringar än den segrande sidans. De röda släpps inte in i det offentliga rummet.

Aapo Roselius berättar att de få röda minnesmärken som reses under denna tid förstörs av den vita arméns förlängning, skyddskåren.

– De här organisationerna var helt och hållet beroende av den lokala aktiviteten. Det fanns skyddskårsorganisationer i snart sagt varje kommun i Finland och man reser nästan 400 statyer över den vita segern. Det ordnades två, tre ibland fyra stora minnestillställningar årligen kring alla dessa statyer. Varje år mellan 1918 och 1939! Och detta på snart sagt varenda ort i Finland. Samtidigt: om ett tiotal röda samlades offentligt för att minnas sina döda skingrades samlingarna och de som deltog fick böter.

Roselius menar att inbördeskriget i Finland på det här viset fortsatte.

– Visst fanns det även på 1920- och 30-talen krafter som arbetade för  försoning, och en samhällsuppbyggnadsprocess som arbetade för att ta avstånd från klyftan från 1918. Men det som var synligt, ja det var den vita hegemonin.

Under 1920-talet restes ett fåtal röda minnesmärken som av olika tillfälligheter fick stå kvar.

Efter Vinterkriget förändrades synen på de röda, i och med att vänstern nu ansågs ha stridit på självständighetens sida i en gemensam armé. Det fanns nu fröet till en beredskap att ta in de röda i det nationella narrativet, i dess marginal. Också Sovjetunionens starka andedräkt på finsk politik spelade in.

Från borgerligt håll började man nu lyssna på socialdemokraters tolkningar om att de röda stred för sin ideologi och för demokrati och ett självständigt Finland.

– Våren 1940 slår även Mannerheim fast att nu slutar vi fira minnet av frihetskriget.

Men blev det verkligen så, att firandet av ”frihetskriget” upphörde?

– Statsmakten har efter detta varit mycket försiktig och samma skedde även på det viktiga lokala planet, i och med att skyddskårsrörelsen upphörde 1944. Det vita 1918 marginaliseras. All offentlig minneskultur behöver aktörer som upprätthåller minnen. Visst, det finns än idag en del traditionsföreningar som upprätthåller det vita minnet, men de är få och rätt marginella.

Den röda minneskulturen, som på det privata planet var rik, blev framförallt efter andra världskriget starkare också i det offentliga, detta syntes bland annat i de minnesmärken som restes av arbetarföreningar och andra kollektiv.

– Över 100 minnesmärken avtäcks mellan slutet av 1940-talet och mitten av 1950-talet, främst vid massgravar och avrättningsplatser i södra Finland.

En gemensam och försonande minneskultur kring inbördeskriget – finns det plats för en sådan?

Roselius tror att alla de seminarier som hållits – och kommer att hållas – kring minnesåret spelar en viktig roll.

– Folk kommer dit för att befästa sina känslor och sin identitet till historien. Det finns nu en bred förståelse för att människor har olika syn på inbördeskriget. På de här seminarierna tar ingen längre illa upp om en person till exempel berättar om sin starka identifikation till den lokala röda eller vita historien.

text Marcus Floman
foto Janne Wass

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *