Arvet och moralen

Axel Vikström
Axel Vikström.
Arvs- och gåvoskatten är åter uppe på tapeten i Finland efter att ett medborgarinitiativ för att slopa skatten samlat in över 50 000 underskrifter. I motiveringen skriver initiativtagaren Christian Pundars att avskaffandet av skatten är en moralisk fråga eftersom staten straffar den sörjande genom att kräva skatt på den döde släktingens egendom. Under 2000-talet har Sverige och Norge båda gjort sig av med arvsskatten, och Pundars flaggar för att om Finland inte följer i grannländernas fotspår finns det risk att allt fler flyttar utomlands för att undvika skatten.

Pundars har rätt i att arvsskatten är en moralisk fråga. I slutändan handlar alla skatter på arbete och tillgångar om omfördelning av resurser utifrån moraliska principer. De svenska ekonomerna Magnus Henrekson och Daniel Waldenström har i en studie av arvskattens framväxt i Sverige argumenterat för att drivkraften bakom skatten var ideologisk. När Socialdemokraterna 1948 höjde skatten till 60 procent motiverades detta inte i fösta hand med att täcka upp för utgifter under krigsåren. Snarare representerade beslutet en tidsanda där ekonomisk ojämlikhet sågs som ett allvarligt hinder för skapandet av ett rättvist samhälle. Talande för detta är att inte ens de borgerliga regeringarna 1976–82 gjorde något åt arvskatten.

Ett av den svenska borgerlighetens favoritargument är att peka på att det ju faktiskt var Socialdemokraterna som 2004 avskaffade arvsskatten. Avskaffandet exemplifierar nyliberalismens största bedrift: med hjälp av näringslivet lyckades högerregeringarna under Thatcher, Reagan och Bildt vrida den ekonomiska debatten så långt till höger att de efterföljande vänsterregeringarna under Blair, Clinton och Persson anpassade sin politik efter den nya spelplanen. ”Den enda vägens politik” har skapat ett apatiskt politiskt läge där de ekonomiska klyftorna fortsätter att växa oberoende av vilka partier som sitter vid makten.

När borgerligheten lobbar för sänkta skatter är det regel att lyfta fram hur skatterna försvårar generationsskiftet i mindre familjeföretag. När man väljer att inte tala om storkapitalägarna – som i reella tal gynnas mest av sänkningarna – skapas en illusion om att slopade skatter är något som gynnar hela befolkningen i samma utsträckning. Den nuvarande avdragsrätten på 20 000 euro ser redan till att de minsta arven förblir obeskattade. Därför är det beklämmande att de rikaste finländarna, vars accelererande tillgångar är den största drivkraften bakom den växande ekonomiska ojämlikheten, sällan nämns i debatten (utöver hoten om skatteflykt).

Det är bra att arvsskatten diskuteras ur ett moraliskt perspektiv. Men om målet är ett mer jämlikt samhälle bör fokus riktas mot de super-rika. Frågorna vi bör ställa är enkla men effektiva: Är det försvarbart att enorma tillgångar som kunde göra fantastisk skillnad för ett jämlikare samhälle tillåts stanna inom en krympande andel av befolkningen? Hur mycket ska det vara accepterat att äga samtidigt som allt fler finländare lever i fattigdom? Där har vi vår tids verkliga moraliska frågor.

Axel Vikström
är frilansjournalist bosatt i Malmö

 

En reaktion på “Arvet och moralen”

  1. I fully agree with Axel Wikströms moral considerations, also because moral feelings concerning equality (and in this sense, justice) have been demonstrated to exist even in other species of primates than only Homo sapiens – i.e. these feelings are universal, and it is not good for society if such feelings are simply disregarded (it decreases people’s motivation to defend society against, e.g., misdevelopment). But I should like to add also another aspect of the matter: the accumulation of money in the hands of a small number of people is not only morally reprehensible but also damaging to society by giving those few by far too much power. The worst form of this power is presumably by way of corruption (e.g. buying votes of politicians), but large amounts of money give the owner also, e.g., possibilities to establish some news outlet for the spreading of the owners’ personal opinions (and woe to the journalist who should dare to express some deviant opinion!), they also give the possibility to promise some politcian a good job after his/her term is over, or the possibility to threaten that one might NOT invest in a certain district if … . Thus, one should think very carefully how to prevent the accumulation of capital (by that, power) by way of inheritance. I could guess that there would be VERY much resistance against laws which would make it impossible to make one’s children financially reasonably comfortable by leaving them a good inheritance, but I also think it should be possible to convince the public that governments should have much of a say about the use of amounts which are clearly bigger than necessary for just that purpose, be it via taxation or (in case that the property exists in the form of a very productive enterprise which it would be a waste to break up for taxation), say, by the government becoming something like a shareholder or supervisor. Further ideas of course not excluded …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *