Biblioteken och de språkliga minoriteterna

av Rita Paqvalén

Rita Paqvalén.

För några veckor sedan deltog jag som talare på ett seminarium i Uppsala, som handlade om de nationella minoritetsspråken på biblioteken i Sverige. Förberedelserna för mitt eget föredrag gav mig en välkommen möjlighet att reflektera över vad biblioteken kan erbjuda och vad Finland kunde bidra med gällande flerspråkig kompetens.

Att behovet av ett dylikt seminarium var akut visar två aktuella utredningar i Sverige. Samma dag som seminariet hölls publicerade Utbildningsradion (UR) en Novus-utredning som visar att närmare fyra av tio svenskar inte vet hur många erkända nationella minoriteter det finns i Sverige och att 95 procent inte känner till vilka de fem minoritetsspråken är (jiddisch, romani chib, meänkieli, finska och samiska). Men glädjande nog visste en majoritet att samer är Sveriges urfolk, att det funnits förbud mot att använda minoritetsspråk i skolorna och att Sverige har utfört skallmätningar i rasbiologiskt syfte. Filmer såsom Amanda Kernells Sameblod (2017) och Klaus Härös Elina – som om jag inte fanns (2003) har säkert bidragit till detta kunskapstillskott.

Några veckor före ovannämnda utredning publicerade Kungliga biblioteket rapporten ”Biblioteken och de nationella minoritetsspråken – en lägesbeskrivning.” Rapporten visar att synliggörandet av nationella minoriteter och minoritetsspråk är väldigt ojämnt och att många allmänna bibliotek har svårt att, då det gäller nationella minoriteter, uppfylla den svenska bibliotekslagens krav på att verka för det demokratiska samhällets utveckling, främja litteraturens ställning samt finnas till för alla. Nationella minoriteter och minoritetsspråken är på många bibliotek så gott som osynliga.

Båda rapporterna visar att det finns en hel del att göra för att stärka minoritetsspråkens ställning och synlighet i landet – och samma gäller naturligtvis även den språkliga mångfalden i samhället överlag, skulle jag vilja tillägga. Hade liknande utredningar gjorts i Finland misstänker jag att resultaten hade varit liknande – okunskapen om minoriteter, deras språk och historia är snarare en regel än ett undantag. I Finland talas kring 150 språk som modersmål och av dessa räknas två som nationella språk.  Finlands lag definierar inte, till skillnad från Sverige, vilka språk som är minoritetsspråk, men samiskans (enaresamiska, nordsamiska och skoltsamiska) och teckenspråkens (finskt och finlandssvenskt teckenspråk) ställning är tryggad enligt lag. Utöver dessa åtnjuter även romani och karelska ett speciellt skydd.

Minoritetsspråken i Sverige och Finland är i de flesta fall mycket hotade och många av språken har endast ett hundratal talare samt talare som lärt sig sitt modersmål först i vuxen ålder (det här gäller framför allt de samiska språken). Den utbredda okunskapen bland majoritetsbefolkningen om minoriteternas ställning och behov är ett stort hot mot språkens fortlevnad, liksom även de kolonialistiska praktiker som hindrat generationer av talare från att använda sitt modersmål och som gett upphov till språkförlust samt olika former av skamkänslor.

Behovet av att revitalisera språken är stort och akut, och här har biblioteken och skolorna en viktig roll. I den svenska utredningen om biblioteken nämns tre utvecklingsområden: att synliggöra oavsett efterfrågan, att samverka kring medier, material och aktiviteter samt att prioritera barnen. Frågan om att synliggöra oavsett efterfrågan är extra viktig och gäller även andra slags minoritetsperspektiv. Det handlar å ena sidan om demokratiska rättigheter, å andra sidan om att skapa en inkluderande historieskrivning och kulturpolitik där alla befolkningsgruppers perspektiv beaktas oberoende av om just den gruppen är stor eller liten i den lokala kontexten. Det handlar alltså både om att ge minoriteten material om dess historia på det egna språket, men också om att synliggöra minoritetens kultur och litteratur för alla – oberoende av kulturell bakgrund eller geografisk förankring.

Biblioteken, med sin lågtröskelverksamhet, har alla möjligheter att bidra till stärkandet och revitaliseringen av minoritetsspråken. Biblioteken finns så gott som överallt i landet och når befolkningen på ett sätt som få andra institutioner förmår. Alla bibliotek behöver inte ha en heltäckande samling. Tvärtom: fjärrlånen och dagens digitala material gör att såväl tryckt, digitalt som audio(visuellt) material lätt kan spridas över hela landet. Även om det lokala biblioteket saknar bibliotekarier som till exempel kan hålla sagostunder på enaresamiska, skulle man genom samarbete kunna skapa ett arkiv med audiovisuellt flerspråkigt material som även inkluderar sagostunder. Och så vidare. Dagens teknik möjliggör att varje bibliotek kunde erbjuda synlighet för minoritetsrelaterat material oberoende av efterfrågan.

Under de senaste åren har jag jobbat mycket med frågor kring flerspråkighet i Norden och gång på gång förvånats om hur enspråkiga många nordiska samhällen är samt hur seglivad föreställningen om en gemensam språklig, nordisk grund är – trots alla dessa minoritetsspråk och mångfalden av utlandsfödda invånare. Även om Finland i många fall, gällande till exempel invandrarpolitiken, är skamlöst på efterkälken i ett nordiskt perspektiv, har jag insett att vår nationella tvåspråkighet har medfört en viss slags flerspråkig kompetens och en förmåga att söka flerspråkiga lösningar som skiljer oss från de andra nordiska länderna. Det här är en kompetens som ingalunda är perfekt, men något som kunde renodlas för att även omfatta nationella minoritetsspråk och flerspråkighet i största allmänhet.

Förmågan att arbeta flerspråkigt och att utveckla metoder för att stärka olika minoriteters språk är något som Finland kunde satsa mera på och även exportera. Och de finlandssvenska institutionerna kunde aktivt gå in för att samarbeta med språkliga minoriteter och se samarbetet som en möjlighet att stärka såväl den nationella tvåspråkigheten som flerspråkigheten i landet. För vår flerspråkighet och våra minoritetsspråk är en rikedom och ett kulturarv som vi måste värna om.

Rita Paqvalén
är verksamhetsledare på tjänsten Kultur för alla

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.