Då Sara Danius avgick lyssnade jag på black metal

Janne Wass
Janne Wass.
När nyheten når mig via mobilen på torsdagskvällen att Svenska Akademiens ”ständiga” sekreterare Sara Danius avgår, befinner jag mig i en liten mörk källarhåla i arbetarstadsdelen Sörnäs i Helsingfors, omgiven av några tiotal personer i landstigningskängor och svarta kläder med ölstop i händerna. Mellan de sedan länge rökimpregnerade väggarna dånar ett infernaliskt oljud som skapas av fyra svettiga män som står på scenen iklädda läder och spikar och med klassisk svartvit corpse paint-makeup i ansiktena. Cavus från Borgå är något av ett kultband i finländska black metal-kretsar och en orkester som röner respekt bland genrens övriga utövare. I ett skede drar frontmannen Ben Pakarinen fram vad som ser ut som en död råtta som han pressar blod ur. ”Vittu että vituttaa!” ropar han mellan låtarna. Han hoppar ner från scenen och kramar om en stor karl med rakad skalle som får sjunga med i en av refrängerna och Bens vita smink kladdar av sig på hans huvud. Ingen i hela lokalen nämner under kvällen med ett ord Sara Danius eller Svenska Akademien. De flesta har knappast ens någon aning om vem Sara Danius är.

Ändå är jag omgiven av finlandssvenska kulturarbetare. En av Svenskfinlands främsta musikjournalister sitter och frivilligarbetar genom att ta inträde vid dörren och sälja t-skjortor. Den finlandssvenska frontmannen för ett av vårt lands mest internationellt framgångsrika band diskuterar med en av gästerna om var man billigast kan trycka upp bandtröjor. En av orkestrarna, från Jakobstad, ska vidare och göra turné i Polen, och vi konstaterar att Baltikum och de östra Östersjöländerna är bra ställen att spela i framför allt för crust- och hardcore-grupper. Däremot är det ingen som bekymrar sig över om prestigen för Nobelpriset i litteratur har tagit skada av skandalen kring Svenska Akademien.

Personerna omkring mig representerar merparten av Finlands och Sveriges kulturarbetare. Vare sig det gäller konstnärer, författare, journalister, musiker, skådespelare eller dansare är det få som berörts personligen av Svenska Akademien under sina karriärer. De flesta har studerat i flera år eller arbetat sig uppåt med ständigt tomma fickor, ansökt om projektbidrag och stipendier, jobbat i snabbköp eller som taxichaufförer för att få ekonomin att gå ihop. Arbetat utan lön, åsidosatt det sociala umgänget, tränat, övat, plågat kroppen, åkt på turnéer, sovit på flygplatser, delat ut flygblad, sålt biljetter, målat dekorationer, dragit elkablar, sålt kolumner till tidningar, deltagit i paneldebatter, gjort skolturnéer, fått avslag, blivit refuserade, uppträtt för ölersättning, gett intervjuer … Allt detta utan att ha sett ett rött öre av de 50-tal stipendier som Svenska Akademien delar ut. För att då inte tala om Nobelpriset.

Trots det här har svenska medier framställt det som om hela Sveriges litterära fält nu skulle vara i gungning – nej, Sverige självt. Kolumnister och kulturpersonligheter fasar för att bilden av Sverige utomlands nu solkas ned av skandalen och att Nobelpriset i litteratur ska få sig en imagetörn. Också i Svenskfinland har det litterära fältet med djupaste gravallvar följt med skeendena och det har hörts oro för att ”högkulturens” anseende ytterligare skadas. Expressen och Aftonbladet har tapetserat sina förstasidor med Akademien och till och med på Hufvudstadsbladet har kulturchefen Fredrik Sonck minutrapporterat från händelserna som om det vore en fotbollsmatch.

Varför nu denna tirad, frågar ni er kanske? Jo, helt enkelt därför att det är viktigt också för oss kulturarbetare att vi sätter denna, med Trygve Söderlings ord, ”storm i ett vattenglas”, i sina rätta proportioner. Sverige och Svenskfinland kommer inte att sluta skriva, läsa, översätta, kritisera, älska och tala om böcker på grund av skandalen. Svenska Akademien kommer inte att försvinna någonstans, utan förhoppningsvis kommer den att reformeras. Jag har fullt förtroende för att Svenska Akademiens Ordbok även i framtiden utkommer, att stipendierna fortsätter delas ut och att någon lycklig författare också detta år tilldelas Nobels litteraturpris. Och om inte i år, så åtminstone nästa år. Och världen går knappast under utan ett Nobelpris.

En helt annan sak är sedan att det som pågått inom och kring Svenska Akademien är under all kritik, med början från ”Kulturprofilen” Jean-Claude Arnaults uppenbarligen i årtionden fortsatta trakasserier av kvinnor, och den handfallenhet som Akademien visade i samband med att detta uppdagades. Av allt att döma har Akademien kantats av nepotism, korruption och en djupt problematisk patriarkal tradition. Men centralt här är att alla de här problemen är nära förknippade med det hemlighetsmakeri och den överstatliga och oantastliga ställning som Akademien åtnjutit i trehundra år – just den ”prestige” som många kulturprofiler nu fruktar att är i farozonen.

Jag kan inte annat än helhjärtat hålla med samtliga röster som höjts efter Sara Danius avgång, och uttryckt raseri över att det är hon som nu slängs ut till vargarna: att det är två kvinnor som får ta smällen av de patriarkala övergreppen, medan samtliga inblandade män, förutom då Arnault själv, får gå obefläckade genom skeendena. Horace Engdahl, den svenska kulturmannen nummer ett, har sannerligen inte gjort sig några nya vänner med sin groteska text om Akademien och Danius i Expressen. Men å andra sidan är den hoppfull därför att, som Andreas Gustavsson skriver i en ledare i tidningen ETC: den symboliserar dinosauriens sista sång: ”Ögonblicket när den svullna reptilen fortfarande är förvissad om sin givna plats i näringskedjans absoluta topp, och han ryter ut över sina jaktmarker, men ett ljus tänds mot ögonvrån. Kometen kommer. Hans tid är förbi.” Däremot är Gustavssons kometanalogi lite haltande i och med att den antar att förändringen är oundviklig. Tvärtom visar väl Danius avgång att det finns väldigt mycket arbete kvar att göra, och att jobbet med att nedmontera de patriarkala strukturerna inte får mattas av bara för att dammet efter metoo småningom börjar lägga sig.

De som nu oroar sig över Akademiens och Nobelprisets ”prestige” missar att det är just denna prestige som Akademien knutit sig en snara av och hängt sig i. Är det någon som är överraskad över att det i ett samfund som på det stora hela förblivit oförändrat sedan 1786 existerar korruption, nepotism och andra oegentligheter? På grund av sin luddiga koppling till det svenska kungahuset har Akademien ställts ovan normala förvaltningsreformer, lagändringar och organisationsreglementen. Dess medlemmar beläggs med fullständig tystnadsplikt och får i teorin inte avgå från sina poster. Det här är ju både befängt och lagvidrigt, vilket Akademien själv insett och därför inofficiellt men helt öppet börjat tumma på sina egna regler – utan att dock göra något för att på riktigt reformera Svenska Akademien. Skulle det här vara en normal stiftelse eller styrelse, skulle oron över verksamhetens framtid vara helt obefogad: styrelsen skulle bytas ut, nytt folk skulle komma in, och verksamheten skulle fortsätta. Hade det inte rått sådan tystnadsplikt, hade säkerligen luften rensats långt tidigare.

Sara Danius fick som första kvinnliga sekreterare mandat att förnya Svenska Akademien, ett arbete som hon tyvärr får lämna på hälft. Men kanske krävdes denna skandal för att få hjulen i rullning. Få har uttryckt det så väl som Danius själv i ett pressmeddelande till TT: ”Alla traditioner är inte värda att bevara. Oberoende från makten är inte detsamma som att ställa sig över vår tids mest självklara värderingar. Tvärtom har Akademien sin ställning endast genom att tjäna och vinna legitimitet från hela det svenska folket. […] Att vårda ett arv får inte bli en arrogans och distans till samhället i stort. Tendenser till vänskapskotterier hör inte hemma i vår tid. […]Etiken måste sättas i högsätet, och strikta regler för beslutsfattande, jäv och sekretess måste finnas och följas. Brott och fusk måste beivras och anmälas till rättsvårdande myndighet. Svenska Akademien bör dessutom vara en kraft som tydligt verkar mot otidsenliga maktförhållanden eller kvinnoförnedrande uttryck.”

Eller som mannen med den döda råttan skulle säga: “Ta er prestige och kör upp den i …”

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *