”Det fanns inga alternativ”

Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors.
Enligt en konservativ historieskrivning mördades eller arkebuserades 7 370 av Kullervo Manners anhängare år 1918. I fånglägren dog 11 652. I övriga omständigheter avled 2,817. 5 199 stupade under själva krigshandlingarna. Sammanlagt 27 038. Morden, döden i fånglägren och en del av arkebuseringarna har av många betraktats som en nationell skamfläck. Har det funnits förmildrande omständigheter?
Man måste lyssna även till dem – enligt regeln audiatur et altera pars. Så låt oss göra det.

Det rådde en allmän livsmedelbrist. Alltså inget under att man dog av svält också i fånglägren. Å andra sidan dör man sällan av svält. Se på fångarna i nazisternas koncentrationsläger. De magrade till benrangel, men dog av andra orsaker. Snarare av törst än av brist på näring.

All right, men epidemier spridde dödliga farsoter, också bland civilbefolkningen. Läkarna och medicinerna räckte inte till. Desssutom måste man tänka sig in i situationen efter kriget. Vad skulle man ha gjort med de tusentals röda fångarna? Enligt vilka lagar skulle de dömas? Krigslagar, enligt Mannerheim. Civila domstolar, enligt Svinhufvud. Också om man hade varit enig om förfarandet hade domstolarna aldrig räckt till för alla processer. Rättsskipning är tidskrävande och kräver flera jurister än vad som fanns i Finland.

Och om alla genast hade blivit befriade, med en snabb och ömsesidig amnesti? Otänkbart. Blodtörstiga rövarhopar hade gjort landet osäkert. Sysslolösa soldater har alltid varit farliga efter krig, och vapen fanns. Jobb fanns det däremot inte, arbetslösheten var mellan 30 och 40 procent.

Men en selektiv amnesti, som skulle ha gällt bara de minst skyldiga, och socialt mest utsatta, dem med med familjer och barn? Bra, men vem skulle ha tagit rollen som Salomon, som skiljer agnarna från vetet?

Om man riktigt tänker efter fanns det alltså inte många utvägar i den situationen. Och man måste ju beakta sinnesstämningen efter de röda våldsdåden.

Egentligen fanns det inga alternativ.

”There was no alternative”.

Nu har du hört den andra parten. Tänk efter, och döm själv!

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *