En flygvägrande författares bekännelse

Lars Sund
Lars Sund.
Författaryrket sönderfaller i två distinkta faser. Först sitter man ensam på sin kammare, ofta i flera år, närsynt böjd över texten. Och när texten är färdig förvandlas man till en handelsresande i litteratur, som förväntas ge sig ut och tala för sin bok.

Just nu är jag i färd med att krypa fram ur mitt källarhål i Pelle Svanslös kvarter i Uppsala, där jag suttit och ”slavat på romangälaren” för att låna ett uttryck av Sven Delblanc. Nu ska jag ut och möta läsarna igen.

Den här gången tänker jag försöka klara det genom att flyga så lite som möjligt. Redan nu i april har jag tackat ja till ett engagemang där jag istället för flyg, som min uppdragsgivare automatiskt erbjöd mig, väljer att ta färjan till Finland och sedan resa vidare per tåg. Jag har förstås inspirerats av den svenska sångerskan Malena Ernman, som för två år sedan förklarade att hon av klimatskäl tänkte sluta flyga. Flera andra svenska artister, akademiker, kulturutövare av olika slag och inte minst idrottare med OS-skytten Björn Ferry i spetsen har anslutit sig till initiativet #jagstannarpåmarken.

Allt fler människor flyger, och utsläppen av växthusgaser ökar i samma takt. Biobränslen och ny teknik kommer inte att lösa problemen – vi kan glömma rapsolja i jetmotorerna och eldrivna flygplan. Det enda sättet att få ner flygets utsläpp är att flyga mindre.

I Sverige har uppmaningen att låta bli att flyga redan hunnit få genomslag – enligt en undersökning som Svenska Dagbladet låtit göra säger 15 procent av de tillfrågade att de avstår från flyg på semestern. Det är mer än tio år sedan min fru och jag gjorde vår sista (och i stort sett enda) charterresa. I fjol reste vi med tåg till München, en mycket intressant upplevelse. Vår nästa Berlinresa kommer givetvis att ske per tåg.

När jag nu ska ut och marknadsföra den nya romanen är planen att flyga så lite som möjligt. Det får blir färja när jag ska över till Finland. Bara om det absolut inte går att undvika tar jag flyget.

En fördel med att åka färja mer är att jag kan hålla whiskyförrådet påfyllt.
Visst kan någon påpeka att planen ändå lyfter, fast jag inte är med. Men om de tomma sätena blir allt fler, måste flygbolagen till sist minska antalet avgångar. Det är ju kunden som avgör utbudet, vilket marknadskramarna brukar vara kvicka att påpeka.

Men en flygstrejk har ändå begränsad verkan. Ska vi klara målet att hålla den globala uppvärmningen under två grader (Parisavtalets mål på 1,5 graders uppvärmning är nog kört) krävs omfattande politiska åtgärder. För flygets del måste subventionerna upphöra – flyget ska givetvis stå för sina faktiska kostnader. I dag är det alltför billigt att flyga, vilket beror på att bland annat jetbränsle subventioneras från samhällets sida. Vid en snabb googling hittar jag billiga flygbiljetter från Helsingfors till Bangkok för drygt 400 euro; biljetten borde kosta drygt 1800 euro.

Att välja bort flyg är en viktig markering när det gäller klimatet. Nu hoppas jag att flygvägrandet också tar fart i Finland.

Lars Sund
är författare

En reaktion på “En flygvägrande författares bekännelse”

  1. Certainly our present ways of flying are not good for the environment, and one can only hope that the financial support for jet fuel will soon be cut down (perhaps step by step, but anyway and rather soon). On the other hand, if one does NOT fly, one is still a load on the environment – roads have to be built and maintained, the same about rail tracks, and the transport still needs energy which has to be produced somehow (I read somewhere that when a train is moving at 400 km/h something like 80% of the energy is needed to overcome the air resistance). Considering that Finland is so-to-say running empty in the direction of a few crowded regions – which may also be true for Sweden – the development goes in a direction where in those remaining sparsely populated regions quite an investment per head will be needed for the upkeep of some infrastructure. And in that situation it may be a good idea to introduce new ways of flying, e.g. by airship. An airship does not need roads, nor endless runways, nor huge amounts of fuel or other energy, it can go straight from A to B, equipment for easy takeoff and landing could easily be developed, aerodynamic tricks to make it fast are already known (especially easy to realize with electric motors), and once one has airships one can also sell or rent them out to other countries for, e.g., purposes of supervision (e.g. of nature protected areas, fishing waters, pirate-infested waters, etc.). Thus, would there be some politician(s) to come up with the initiative to develop some fitting airships? Technical experts to check whether the idea is viable there are already in a number of places (e.g. TEKES), and the Aalto university will gladly accept some funding for the necessary development work (sufficiently many bright, young people it should have anyway). And for Finland (or Sweden?) this might become a rather profitable new branch of business …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *