En kärleksförklaring till poesin, orkidébarnet

Poeten och essäisten Eva-Stina Byggmästar kommer från Nykarleby, men har tillbringat 14 år i Sverige och en tid i Danmark. Nu är hon tillbaka i födelseorten och kom 2017 ut med en samlingsvolym, Naturbarn: Dikter i urval 1986-2016. Här finns ett urval av diktarens verk som både visar hennes särart och bredd. Det som skiljer Byggmästar från andra poeter är främst den sprudlande glädjen som dikterna utstrålar. Den genomsyrar motiven, miljöerna och själva språket, vilket ibland gör det till rena frälsningsupplevelsen att läsa Byggmästars poesi. De starkaste motiven i böckerna har varit kärleken och naturen, ofta sammanförda i analogins form.

Den följdriktiga fortsättningen på samlingsvolymen Naturbarn är föreliggande Orkidébarn. Ett orkidébarn skulle kunna beskrivas som motsatsen till ett maskrosbarn. Orkidébarnen är känsliga och lätta att bryta ner vid motgångar och ytterst fragila i förhållande till den miljö de placeras i. Ömtåliga. Som orkidéer. Så arbetar också Byggmästar med metaforen, hon vadderar, drar in mjuka föremål i holken, ”gör det / mjuka mjukare / och än mer mjukt – bäddar för det kosmiska / ägget: för poesin, dikternas dikt, / för barnet med gammelmansansiktet / och tusenårssjälen”. På det sättet anläggs analogin mellan fåglarna och människorna och vad jag uppfattar som själva orkidébarnet, den tusenåriga dikten. De olika skikten är passande, såväl fåglar som människor är rikligt representerade hos poeterna.

Boken består av sex sviter där analogin byggs ut och varieras i olika temperament. Ofta är Byggmästar neurotiskt ordvitsande och stökig i sina bilder, därefter vilsam. Det är barnets temperament som är överförd till boken, detta att sätta full fart och slå volter och kasta sig mellan de i det här fallet barnsäkrade tingen, vända och vrida på och uppfinna ord för att därefter i utmattning vila. Också det periodvis babbliga språket tillhör det av lek uppspelta barnet.

Fyller med luft

för det är ett slags kroppsstrumpa

och airbag samtidigt

men om man fyller med snö

eller hötottar blir det inte lika

studselistudsigt

ut i fall

att man faller eller snubblar på

sina egna fötter, vilket är något

som man förstås försöker

att undvika i det längsta –

men man vill ju ändå

göra en halvvolt när man

så att säga har möjligheten

Främst kanske boken ändå är en kärleksförklaring till orkidébarnet poesin. Här dyker snart det sjungande Orfeushuvudet upp, här presenteras vi för en fras av Gunnar Björling, fjäderpennan, pennstumpen, pantalonefigurerna, naturlyrikern och så vidare. Poesin personifieras och ”tultar fram” som en marshmallow eller michelingubbe.

I den tredje sviten uppgår Byggmästar i sin farfar: ”Eller så / gör man helt enkelt sin egen tidsresa – man är bara plötsligt sin egen farfar”. Dikten rustas med farfaderns attiraljer – gökuret, radions väderleksrapport, hörapparaten och vichyflaskan. Men det är fortfarande en barnlek med roller. Språket är fortfarande barnets som försöker härma hur vichyvattnets bubblor låter.

Eva-Stina Byggmästar är ensam om att göra den här typen av glädjefladdrande utflykter i rollspel och språklekar. Under alla sina år som poet har glädjealstringen fungerat i kontrast till den dystra och ofta inåtvända akademiska svenskspråkiga poesin. Vad som fascinerar är att glädjefnattet inte saknar djupdimensioner utan tvärtom, lekandet avslöjar problem och visar vägen ner mot det allvarligt menade, mot tingens och människans kärnpunkter. Och det är på dem som Byggmästars storhet som poet ytterst vilar.

Peter Nyberg

Eva-Stina
Byggmästar:
Orkidébarn.
Schildts &
Söderströms, 2018.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *