En örfil åt den offentliga smaken

Dikter får gärna vara svåra. Tråkigt vore det väl annars. Nicko Smiths diktsamling Hki Rött (2017) bjuder mig ändå på ett lite väl hårt motstånd och jag har försökt komma underfund med varför.

Kanske handlar det delvis om den grafiska utformningen, verserna är luftigt utspridda över sidan och emellanåt formar ord eller bokstäver symboler. Det är ändå amatörmässigt utformat och det förblir oklart om det är ett mer eller mindre medvetet drag. De grafiska utformningarna av orden tillför inte heller läsningen något och blir snarast ett störande element, som dessutom gör dikterna svåra – om inte omöjliga – att läsa högt.

Dikterna är faktiskt så svårlästa att tankarna går till den ryska futurismen och dess manifest ”En örfil åt den offentliga smaken” (1912). Egentligen passar detta väl ihop med Smiths ambition att skriva fram de utstötta i samhället, vilket redan titeln Hki Rött syftar till. Diktsamlingen tillägnas ”alla utslagna, trasiga nersupna, fattiga, hemlösa människoskärvor som krälar på samhällets botten”, men budskapet går dessvärre lätt förlorat bland alla söndervackra bröstvårtsmissiler, facebookblå världar och oförstörbara livskristaller Smith verkar ha en förkärlek till.

Även om Smiths lek med ord emellanåt är fyndig bidrar de många sammansättningarna till diktsamlingens svårläslighet. Men kanske just det är poängen, att diktsamlingen inte ska gå att sträckläsa utan måste tas in i lagom små doser för att sedan begrundas och diskuteras.

För visst glimtar samhällskritiken tydligare fram i vissa av dikterna, speciellt de som behandlar brödköer och människor som bara blir till ännu ett nummer i raden:

”Seitsemänkymmentä viisi, seitsemänkymmentä kuusi, seitsemänkymmentä seitsemän…”

(människoruinerna släpar sig sakta fram mot matresterna)

Och visst rymmer diktsamlingen små guldkorn även för hopplösa medelklasslitteraturvetare som mig:

Drömmer vidare

om en plats

där hoppet ligger utsträckt

mot den villkorslösa kärleken

Smaragdgnistrande

(Tittar ner i plastpåsen)

Sara Pollesello

Nicko Smith:
Hki Rött, 2017

En reaktion på “En örfil åt den offentliga smaken”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *