Försonaren om 1918: Ryssland var aldrig ett hot

Såren efter inbördeskriget läks långsamt. Det vet Lars Westerlund. Han ledde för 20 år sedan ett forskningsprojekt som syftade till att främja försoningen efter det finska inbördeskriget.

Jag träffar docent Lars Westerlund i Riksarkivet i Helsingfors. I dag är han pensionerad, men ränderna går aldrig ur. Nu är han i färd med att forska i mellankrigstidens spritsmuggling. Westerlund är hemmastadd i arkivens värld. Han botaniserade bland sanningens byggstenar i samma byggnad för –
20 år sedan då han räknade inbördeskrigets dödsoffer.

– Det var statsminister Paavo Lipponens regnbågsregering som 1998 tillsatte en kommitté som fick i uppdrag att utreda inbördeskrigets personförluster. Försoningsprocessen gick som en röd tråd genom vårt arbete, säger han.

Arbetsgruppen tillsattes formellt av Statsrådets kansli och bestod av topphistoriker som Heikki Ylikangas, Jaakko Paavolainen, Elina Haavio-Mannila, Maria Lähteenmäki och Sune Jungar. På Lars Westerlunds inrådan gick arbetsgruppen in för att bredda tidsperspektivet till åren 1914–1922.

– Vi ville på det här sättet bilda oss en uppfattning om hur många som också strök med under första världskriget, upptakten till inbördeskriget och det ryska inbördeskriget där många finländare var inblandade.

En stor del av projektet handlade om att bedöma tillförlitligheten i de siffror som har använts av inbördeskrigets bägge parter då man talat om dödsoffren. Det gällde att verifiera olika källhänvisningar och kolla upp personernas identitet och födelseorter för att städa bort frågetecken och dubbleringar. Kilometertals av mikrofilmer och dammiga personkartotek har digitaliserats.

Tiotusentals dödsoffer

– Enligt kyrkans statistik var det ungefär 21 000 personer som fick sätta livet till under inbördeskriget medan till exempel Socialdemokratiska partistyrelsens förfrågan 1919 uppgav 24 000 offer. Omkring 7 procent av SDP:s uppgifter kunde inte beläggas med andra källor.

Vad kom ni fram till? Hur många var det som dog i inbördeskriget?

– Vi kom fram till att det handlar om närmare 38 800 dödsoffer. Omkring 5 000 vita och 6 000 röda stupade i väpnade sammandrabbningar medan 10 000 röda arkebuserades och 13 500 röda dog av svält och sjukdomar i fångläger. Återstoden dog under oklara omständigheter.

Varför är det så viktigt att räkna antalet dödsoffer?

– Det är viktigt att vi kommer sanningen på spåren genom en ordentlig och adekvat dokumentation. Annars börjar sifforna leva sitt eget liv. Att forska i inbördeskriget var långt in i modern tid förknippat med risker och tabun. Att tala öppet om krigets fasor bidrar till försoningen.

Enligt Westerlund spökade politiserade förväntningar i bakgrunden då projektet lanserades.

– Det fanns en del tongivande krigsveteraner som uttalade sig skeptiskt om projektet. Bland andra general Adolf Ehrnrooth och professor Gösta Mickwitz tyckte att det var onödigt att riva upp gamla sår. I vissa vänsterkretsar blev man besviken över att vi forskare inte kommenterade arkebuseringarna i fördömande ordalag.

För Westerlund och hans kolleger gällde det alltså att hålla tungan rätt i mun så att arbetsgruppens opartiska ställning inte blev ifrågasatt.

– Den stora allmänheten förhöll sig positivt till vårt arbete. Vi hade stöd av en bred medborgaropinion. Vi blev nerringda av vanligt folk som ville veta vad som hade hänt med deras släktingar i inbördeskriget. Jag insåg ganska snart att vi var tvungna att utse en forskningsassistent som hanterade sådana förfrågningar.

Varför valde så många fattiga jordlösa att strida på den vita sidan?

– Det handlade inte så mycket om personliga val utan om grupptryck. På industriorter, där arbetarna var välorganiserade, var det många som gick med på de rödas sida, men på landsbygden följde värvningen av rödgardister andra mönster. Den vita regeringen införde allmän värnplikt i februari 1918 och då blev många torpare tvungna att bli värvade på den vita sidan.

Ryska soldater inget hot

Enligt Westerlund var det många fattiga vitgardister som förleddes att tro att kriget handlade om att driva ryssarna ut ur landet. Den här vanföreställningen var djupt rotad trots att Lenins regering hade påbörjat en demobilisering och förflyttning av de ryska trupperna. Till exempel i Österbotten fanns det i slutet av 1917 över 12 000 ryska soldater och en dryg månad senare återstod endast 5 000 ryssar i regionen.

– De ryska trupperna utgjorde aldrig något reellt hot mot Finland 1918. Den militära kommandostrukturen hade kollapsat och de soldater som fanns kvar slog mest dank. Då det under senhösten 1917 hölls val till den konstituerande församlingen i Ryssland var det endast 40 procent av de ryska soldaterna i Finland som röstade på bolsjevikerna. Det fanns alltså inte någon systematisk rysk uppbackning av rödgardisternas kamp i Finland.

I striderna i Tammerfors och Rautus deltog ryska frivilliga och mindre ryska truppenheter. Det röda gardet samarbetade också med en del ryska militärinstruktörer. I övrigt var det främst finländare som stred mot varandra. Omkring 2 500 ryska soldater och civila miste livet i det finska inbördeskriget.

Hur ser du på den rikssvenska författaren Maria-Pia Boëthius klassificering av inbördeskriget som en konflikt mellan en svenskspråkig överklass och en finskspråkig arbetarklass?

– Hennes tolkning verkar vara väl schematisk.  Visst drevs den svenskspråkiga eliten i Helsingfors och på andra orter av en hätskhet mot finskspråkiga röda, men det var många finlandssvenska rödgardister som stred mot de vita framför allt i Nyland och Åboland. I Åbo fanns flera svenskspråkiga röda i ledande ställning. Svenskspråkiga rödgardister som blev tillfångatagna på finskspråkiga orter kunde bli avrättade av finskspråkiga enheter.

Förklaringen till den röda mobiliseringen på den nyländska landsbygden går att spåra till jordfördelningen. Omkring 60 procent av befolkningen var obesuttna daglönare eller torpare. Motsättningarna mellan de jordlösa å ena sidan och hemmansägarna eller godsägarna å andra sidan var starka. Fyra år senare godkände riksdagen Lex Kallio som tvingade fram en omfördelning av den odlingsbara jorden.

– Det gammalfinska partiet föreslog en motsvarande jordreform redan 1905. Lex Kallio byggde till stora delar på samma förslag. Den konflikten liksom andra sociala motsättningar hade kunnat lösas utan ett krig, säger Lars Westerlund. N

Text & foto: Mikael Sjövall

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *