Har den svenskspråkiga arbetarklassen i Helsingfors försvunnit? Det har tankesmedjan Magma undrat, vilket lett till en skrift och en debatt hos Svenska Folkskolans vänner, den lite mindre borgerliga av de centrala finlandssvenska institutionerna. Debatten blev spretig, ganska naturligt, eftersom det inte fanns några givna svar, men den var givande.
Den främsta insatsen i projektet har gjorts av Peter Ehrström, forskare vid Åbo Akademi, som konstaterar att det i tiden fanns lika många svenskspråkiga i Jakobacka, den fattigaste stadsdelen i Helsingfors, som det fanns i Eira, ett av de rikaste områdena. Det är ändå de svenskspråkiga i Eira som fått utgöra sinnebilden för huvudstadens finlandssvenskar, medan de i Jakobacka förblivit osynliga.
De svenskspråkiga arbetarna i Helsingfors har alltså funnits, men de har osynliggjorts, eftersom klichébilden visat ”svenska talande bättre folk”, alltså välsituerade finlandssvenskar, inte fattiglappar. Dessutom har SFP strävat till en politisk mobilisering på basen av språk, inte klass.
Nya definitioner av klass
Men med tiden har arbetarklassen överlag blivit ett otydligare begrepp. Arbetarbladets chefredaktör Johan Kvarnström konstaterar i sin artikel i Magma-skriften att arbetets värld förändrats så att det inte längre är meningsfullt att tala om en arbetarklass som enbart består av kroppsarbetare. Många kontorsjobb och liknande är lika hårt styrda uppifrån som kroppsarbetet, men samtidigt har arbetstagarna tillkämpat sig vissa rättigheter och kan inte dirigeras lika hårt som förr.
Kvarnström hänvisar till Hbl:s kulturchef Fredrik Sonck, som i en artikel 2017 talat om ”den breda arbetarklassen”, som kan delas in i undergrupper så som ”industriarbetare, akademisk arbetarklass, prekariat, service-arbetarklass, egenföretagande arbetarklass”. Själv talar Kvarnström om grupper som till följd av kampen för arbetarnas rättigheter nu kan ses som en lägre medelklass.
Samtidigt har många industrijobb försvunnit i Svenskfinland. Kvarnström hänvisar till FN Steels konkurs 2012, som ledde till att hundratals arbetare förlorade sina jobb i Dalsbruk och Koverhar, till stor del män i den högre medelåldern. Ehrström noterar nedläggningen av Kronvik såg i Sundom söder om Vasa, som ledde till att SFP tog en hel del röster av vänstern.
Sådant betyder ofta att de som förlorar sina jobb måste kämpa för sin utkomst på ett annat plan. Den nordiska välfärdsstaten ger möjligheter till det. Den har tillkommit genom arbetarrörelsens politiska kamp, men dess vinningar är inte givna för alltid, inte till exempel under den nuvarande regeringens styre. Kvarnström vill i stället för arbetarkamp tala om kampklass.
Mer forskning om svenskspråkig arbetarklass efterlystes
Den finlandssvenska forskningen om dessa frågor har inte varit speciellt omfattande. Nu pågår i alla fall vid Åbo Akademi forskningsprojektet ”Klasskamp på svenska i Finland”(som Ny Tid skrev om i temanumret om den finlandsssvenska arbetarrörelsen i oktober 2017), med Matias Kaihovirta som en av de aktiva . Kaihovirta doktorerade nyligen om bruksarbetarnas kamp i Billnäs i början av 1900-talet.
Ehrström hänvisade till de två antologier om klass som kom ut på de finlandssvenska förlagen år 2009. Charlotte Sundström och Trygve Söderling hade redigerat Obs! Klass (Schildts), medan Silja Hiidenheimo, Fredrik Lång, Tapani Ritamäki och Anna Rotkirch sammanställt De Andra – en bok om klass (Söderströms). Nu skulle det behövas en ny antologi, med perspektiv underifrån, sade han i bönsalen på G18, under den lite spöklika texten Herran pelko on viisauden alku, ett arv från den gamla finska flickskolan vars hus SFV övertagit.
Socialdemokraterna har haft svensk verksamhet i Helsingfors och den belystes av tre talare i debatten. På frågan om den svenska arbetarklassen i Helsingfors röstat på basen av klass eller språk svarade Rolf Johansson både och. Fackligt har man slutit upp kring sin klass, men kulturellt och delvis också politiskt har man identifierat sig med det svenska språket. En enkät 1998 bland de svenska medlemmarna i FFC visade att 37,3 % angav sig stöda SFP, 15,6 % SDP, 2,4 % de gröna, 2,3 % vänsterförbundet och 1,9 % centern, medan en stor del inte ville uppge sin åsikt. Siffrorna gäller alltså hela landet.
Folkdemokraterna/vänsterförbundet har också haft svensk verksamhet i Helsingfors, längst inom ramen för Sörnäs svenska arbetarförening, senare omdöpt till Röda rummet.
Folktingets sekreterare Markus Österlund konstaterade att han delvis har en arbetarbakgrund: hans morfar jobbade i kalkgruvan i Kalkstrand. Två av hans morbröder flyttade från Sibbo till Helsingfors, där de jobbade på ”Sibbotåget”, som spårvagnarna på den tiden kallades, eftersom personalen till stor del var från Sibbo – så kallades ju också trafikverkets högkvarter nästan mittemot mässhallen för ”Sibbo kyrka”. De svenska socialdemokraterna i Helsingfors hade också en egen avdelning för spårvagnsfolket. Själv röstar han inte på vänstern, men han skulle gärna se en radikalare vänster, som skulle försvara de sämst situerades ställning.
Den nya arbetarklassen har sämre lön än den som betalas åt folk inom klassiska arbetaryrken som hamnarbetarnas. Den nya arbetarklassen består bland annat av snuttjobbare, arbetslösa och invandrare. Jeremy Corbyn i Britannien och Bernie Sanders i USA intar hedervärda ståndpunkter, men Europas socialdemokrater verkar vara lite vilsna.
Peter Lodenius
