Hjallis lekstuga är en förolämpning mot gräsrotsrörelser

4,2K

Förra veckans stora nyhet var att Samlingspartiets riksdagsledamot Harry ”Hjallis” Harkimo lämnar sitt parti och grundar en ny ”politisk rörelse” tillsammans med före detta SPD-politikern Mikael Jungner. Rörelsen Liike Nyt saknar svenskt namn, och förutom Harkimo och Jungner är de namntyngsta medgrundarna medietyckaren och programledaren Tuomas Enbuske, Slush-medgrundaren Helena Auramo och medie- och reklamföretagaren Alex Nieminen. Rörelsens löst sammansatta ledningsgrupp kompletteras av två mindre kända profiler: samhällsvetaren Karoliina Kähonen som arbetat som samlingspartistiska riksdagsledamoten Harri Jaskaris assistent, och medianomen Sari Antila, först och främst känd som Enbuskes flickvän.

Vid sidan av Jungner och Harkimo är den politiska erfarenheten inom rörelsen alltså rätt tunn. Det kan ses både som en fördel och som en nackdel.

Enligt Harkimo & Jungner grundar sig den nya rörelsen i det missnöje som finns bland medborgarna över den politiska processen: politiken känns fjärran från folks vardag och vanliga människor upplever att de inte har möjlighet att påverka. Båda utbrytarna anser att det partipolitiska systemet är föråldrat, och att partierna har fastnat i ett stagnerat målgruppstänk. Vidare har de två förgrundsfigurerna efterlyst att politikerna bättre tar i beaktande expertutlåtanden. Och skulle Harkimo och Jungner föra resonemanget vidare, så kunde det bli riktigt intressant. Tyvärr gör de inte det. Efter allt detta tisslande och tasslande, efter all medieuppmärksamhet, presskonferenser, spekulationer, intervjuer, lansering av webbsidor, är det här den fulla kontentan Liike Nyt:s nya revolutionerande budskap: ”politiken måste beakta stora helheter och lyssna på experter och folk måste känna sig mer delaktiga i beslutsfattandet.”

Men snälla nån, hur många gånger har vi inte hört det här förut? Om det här är budskapet som Harkimo och Jungner vill bygga sin nya rörelse på, kan jag ge ett antal exempel på diverse olika redan existerande rörelser med exakt samma motivation. Bara här i Finland har vi till exempel Joukkovoima, och på ett europeiskt plan finns bland annat Yanis Varoufakis demokratirörelse Diem25. Det ena är en gräsrotsrörelse, den andra är liksom Liike Nyt en rörelse som arbetar uppifrån ner, men till skillnad från Harkimos projekt har Diem25 ett starkt förankrat nätverk, framför allt inom akademiska kretsar. Ur Harkimos synvinkel är dock problemet med båda att de har en klar vänsterprägel.

Som för att poängtera att det här inte handlar om något vänsterflum, har Liike Nyt presenterat fyra grundteser på sin webbsida, som tydligare än intervjusvaren och Harkimos presskonferens förklarar vad rörelsen står för, och var den står på höger-vänsterskalan:

1. Alla ska tas hand om.
2. Marknadsekonomi är ett bra sätt att utveckla samhället på, så länge dess regler är rättvisa.
3. Klimatförändringen är ett faktum, och beslut bör fattas på sätt som är hållbara för miljön.
4. Företagsamhet är det bästa sättet att göra saker på, om det ges utrymme.

I korthet alltså: mindre demokrati, mer makt åt marknaden, ett slut på klimatuppvärmningen och en garanterad levnadsstandard för alla.

Men hur de här i sig svårligen förenliga målen ska uppnås och kombineras kan Harkimo och Jungner inte riktigt svara på.

Andra saker som ingen riktigt kan svara på:

• Om Liike Nyt ska bli ett parti
• Om Harkimo ska rösta för eller emot Sote-reformen
• Vilken roll Jungner egentligen har inom rörelsen
• Vad Liike Nyt egentligen ska syssla med
• Vilken samhällsvision Liike Nyt har för att ersätta det nuvarande partipolitiska systemet
• Hur klimatförändringen ska stoppas
• Vad det betyder att ”alla ska tas hand om”
• Vad ”rättvisa regler för marknadsekonomi” betyder
• På vad det luddiga uttrycket att ”företagsamhet är det bästa sättet att göra saker på” baserar sig
• Vad det betyder att att ”företagsamhet ska ges utrymme”

Så det vi egentligen vet är att en grupp stenrika elityuppien och deras närmaste anhängare har grundat en plattform för att ”lyssna på folket”, vars mest konkreta syfte verkar vara att försvaga den politiska kontrollen över kapitalet och i samma veva motarbeta klimatförändringen.

Initiativ för att stärka det demokratiska inflytandet och öppenheten i samhället är alltid välkomna. Men minimikravet för ett initiativ måste väl vara att det har en definierad målsättning och en verksamhetsplan. Då vänsterrörelsen Diem25 för tre år sedan lanserade sin demokratiseringsplattform gav jag den på ledarplats frän kritik för att den ställde ambitiösa mål utan att egentligen ha någon vägkarta för hur de rent praktiskt skulle nås. Och då hade ändå Diem25 publicerat ett flera sidor långt dokument som de kallade för ”vägkarta”. Liike Nyt har inte ens ställt upp några mål.

Liike Nyt kommer med en bunt pseudofolkliga plattityder om hur politiken fjärmat sig från medborgarna, om expertkunskap och demokrati, som kunde tas på allvar om de kom från en gräsrotsrörelse med en klar agenda. Men Liike Nyt presenterar ingen agenda, de presenterar en capsule pitch för ett startup-seminarium. ”Marknaden och gräsrotsrörelserna – nya lösningar för politisk aktivism i nyliberalismens tidevarv. Keynote speakers: Hjallis Harkimo och Mikael Jungner. Videoföreläsning av Elon Musk från San Fransisco. Spelföretaget Rovio lanserar nytt samarbete mellan Angry Birds och Pussy Riot.”

Jag erkänner gärna att Liike Nyt gör mig förbannad. Inte för att det är Harkimo och Jungner som lanserar det, inte heller på grund av dess högerkaraktär, inte ens på grund av dess elitism. Det som gör mig förbannad är att de inblandade inte ens har bemödat sig om att ordentligt tänka igenom sitt projekt innan de lanserat det. Det osar av självgodhet och överlägsenhet: här kommer Hjallis och Micke och berättar för er hur politik ska göras på riktigt. Det är en förolämpning mot alla riktiga gräsrotsrörelser och aktivistgrupper som i årtionden med nollbudgetar arbetat för öppenhet och demokrati, mot korruption och målgruppstänk, som förgäves kommit med sina expertutlåtanden till riksdagen bara för att få se Sipiläregeringen torka sig i röven med dem. Och som säkert mer än gärna hade tagit emot några donationer från Herr Harkimo och hans gelikar för att motarbeta businesslobbyn, till exempel i miljöfrågor.

Problemet med politik är det att det inte går att bara hurtigt och friskt gå in och lösa alla problem, eftersom alla problem inte har enkla lösningar. Vare sig man på högerhåll vill erkänna det eller inte, skapar marknadsekonomin genom sina grundprinciper en tävlingssituation mellan dem som kontrollerar produktionsmedlen och de anställda, de icke-anställda, de arbetslösa, de stora företagen och de små, de fattiga och de rika. Det här leder alldeles naturligt till folk klumpar ihop sig i grupperingar som de anser att representerar deras intressen. Det är därför vi fortfarande inte har hittat ett alternativ till partipolitiken som skulle vara demokratiskt. Så här har demokratin fungerat sedan den uppstod, vare sig grupperna bestod av hattar eller rockar, präster eller borgare, katoliker eller protestanter, konservativa eller liberala, socialister eller kapitalister. Alla politiker vet att partiindelningen har sina inbyggda problem, och de som förstår sig på politik vet också att partiindelningen är ett ofrånkomligt faktum i politiken. En annan sak är sedan att det finns strukturer inom politiken och inom partierna som skulle må bra av förnyelse. Men de som säger att ”motsättningarnas tid är förbi” är alltid de som tjänar på motsättningarna, vare sig de själva förstår det eller inte.

Politik handlar inte bara om siffror och kurvor, utan om att sammanföra hundratals olika sätt att se på människan, moralen, framtiden och världen. Riksdagens beslut sänder ut vågor som påverkar så gott som varenda molekyl i Finland, ofta också utanför våra landsgränser, och ibland på sätt som är nästan omöjliga att föreställa sig. Det är därför god politik är sådan som mal på långsamt och eftertänksamt, genom diskussioner och debatter och gräl mellan olika grupper. Det är en segsliten dragkamp som i bästa fall kan leda till att någon vinner en försiktigt försvarsseger och någon annan tvingas till en överkomlig uppoffring. I den här oglamorösa processen finns det få hjältar, och för någon som är van att styra över ett affärsimperium där hen själv har det slutgiltiga ordet är det säkert frustrerande.

Janne Wass
är chefredaktör för Ny Tid