Svar till Joel Backström: Identitet handlar om folks liv, inte tjafs

Att kritisera identitetspolitik är viktigt i en tid där det politiska riskerar att upplösas i olika partikulära intressen och där identiteter ibland används för att rättfärdiga en sluten inställning som inte går att ifrågasätta. Ungefär så skriver Joel Backström i Ny Tid 3/18, och det är lätt att hålla med om resonemangen kring identitetspolitikens självupptagna sidor, så där allmänt taget. Det finns fog för mycket av det Backström skriver om hur hävdande av rättigheter för identiteten sker på bekostnad av en samhällspolitik som berör till exempel fördelningen av arbete och kapital. Det ligger också en hel del i det han skriver om identitet som flykt: ”Identiteten hjälper inte, men den tröstar, lindrar ångesten över att inget eget ha att ge.” Enligt Backström är identitetspolitiken en självupptagen lindring av ångest, snarare än genuint kritiskt tänkande eller engagemang. Identitetspolitikens affektiva sidor (bland annat ”terapisnacket”) är kännetecknande för en tidsanda där en konsumtionslogik (den indignerade kunden som ”insisterar på sina förmenta rättigheter”) dominerar det mesta, och det är därför viktigt att uppmärksamma dessa problematiska mönster. Likväl bör vi lyssna på dem som utsätts för orättvisor, utan att för den skull anta att det de säger är bortom kritik. Men vilket perspektiv uttrycker Backströms eget förhållningssätt till identitetspolitik och det han skriver om? Hur skall vi förstå texten utan att läsa den som ännu ett avfärdande av frågor om tillhörighet och kön som politiska angelägenheter? Vad som bekymrar oss är Backströms förhållningssätt till det han skriver om, något som är viktigt att påtala eftersom debatter ofta blir låsta i två olika läger.

För det första är det viktigt att klargöra vad ’identitetspolitik’ omfattar. Det är nämligen oftast en term som används för att kritisera precis den typ av problematik Backström lyfter fram, där rättigheter ”hävdas i kraft av den partikulära identiteten”. Problemet med en lös användning av begreppet är att Backströms viktiga ärende att kritisera olika korrupta sätt på vilket människor hänfaller åt identitetsprat urartar i insinuationer som får en allmän karaktär. Att i ett par satser tala om trans och avfärda Pride får rollen av att bygga upp en tes om identitetspolitik i allmänhet, snarare än att göra oss till bättre kritiker både av oss själva och av politiska och kulturella fenomen. ”Identitetspolitik” används ofta som en svävande beskrivning av ett brokigt fenomen och ett avfärdande av lika brokiga rörelser som arbetar för politisk förändring och social rättvisa. En stor del av identitespolitikens förespråkare förhåller sig kritiskt till de kategorier och begrepp som används för att begripliggöra deras politik, t.ex. kön, sexualitet, klass eller ras, och kämpar med att synliggöra dessa perspektiv i en tid då, som Backström påpekar, ”fördomar och känsloströmningar flyter omkring i vårt kollektiva omedvetna”. Skam och stolthet är inte bara attityder vi ’identifierar’ oss genom, utan de uppstår i ett konkret liv och i en större samhällelig struktur. De kan vara mer eller mindre korrupta, men de blir abstrakta markörer om man inte ser dem i sina levda sammanhang.

Det kan verka vettigt att säga att identitetspolitik handlar om att fly in i en identitet, men det är en förenkling och en reduktion av det fenomen som identitetspolitik kan sägas handla om. En orsak till att diskussionen om identitetspolitik är så låst kan vara att identitetspolitikens kritiker lite för lätt går upp i ett projekt som går ut på brutalt avvisande, snarare än ett engagemang med det som driver olika identitetspolitiska anspråk.

För det andra vill vi därför uppmärksamma den anda i vilken Backström skriver, där hans inställning till det som kritiseras kommer till uttryck. ’Identitetspolitiken’ framställs som en utbredd tendens i tiden, ett kollektivt självbedrägeri. Men till vem och hur vänder sig den elokventa kritiken som avslöjar ’identitetspolitikens’ bedräglighet? Kanske är avsikten att kritisera en bekymmersam tendens som vi alla i någon mening faller offer för i sätten att tänka på oss själva (”Därför är våra identiteter systematiskt förljugna”). Men Backströms sätt att skriva är mera ett sätt att peka ut löjliga drag i samtiden, än det är sätt att få oss att på riktigt ödmjukt undersöka tendenser i oss själva.

Det som stör oss i vissa sorters avvisanden av ‘identitetspolitik’ är ett slags avslöjandets form som inte bryr sig om mottagaren, som inte befattar sig med exakt vad som kritiseras, om det sedan är trans, antirasism eller feminism. Svidande kritik av rättighetshävdande som inte går i dialog med det den kritiserar, som inte bryr sig om att sätta sig in i det som kritiseras, riskerar bara att bli ett allmänt sanningssägande som talar från ett tryggt, högt berg. Från det höga berget är det svårt att se varför frågor är såriga och sårbara, viktiga, engagerande, och brännande. ”Det här verkar så självklart att vi ska lägga ner det identitetspolitiska tjafset. Härifrån verkar allt så uppenbart dumt.” Om vi vill komma någon vart med att diskutera på vilka sätt identiteter har en destruktiv roll vore det viktigt att inte utgå från idén om att det finns ett kollektivt självbedrägeri som det är bara att avtäcka, och så förväntas folk lägga ner det där tjafset.

Backström talar om ”trivialiserande begreppsförvirring” angående till exempel kön – att kön ibland behandlas enligt en preferensvokabulär som liknar shoppingens. Kanske det. (För övrigt en problematik som Nancy Fraser och Judith Butler inom den feministiska teorin diskuterat i en känd debatt). Men när vi går in i ett riktigt exempel, där riktiga människors förståelser, nej LIV, kommer in, är det inte längre på den allmänna ”begreppsförvirringens” plan vi befinner oss. Vi förhåller oss inte till varandra som uttryck för en trivialiserande begreppsförvirring, utan som någon vi har ett ansvar att förstå och förhålla oss till, också när vi har stora svårigheter att göra det. Visst går det (kanske) att på ett abstrakt plan säga att någon lindrar sin ångest genom alla möjliga ”klassificeringar” och identifikationer. Men det är något helt annat att förhålla mig till dig som någon som ”lindrar ångesten” genom ”klassificeringar”. Det är här den här texten blir så undflyende, insinuerande, lite för svår att svälja. Vi har inte bara ett ansvar att se varandra på ett rättvist sätt utan också att på ett konstruktivt sätt vända oss till varandra.

Mio Lindman och
Salla Peltonen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *