Män som inte vågar slå

Johanna Holmström
Johanna Holmström.
För en tid sedan började jag en ny hobby; kickboxning. Jag har alltid velat testa men aldrig haft tid. Det har varit studier, jobb, barn och sen lite mera jobb. Kanske har jag också varit rädd. Det är en häftig gren där risken att skada sig själv (eller andra) är stor.

Jag är en person som sällan är nervös men innan den första timmen var jag illamående. Jag var helt utanför min bekvämlighetszon och jag skulle i vuxen ålder börja med något alldeles nytt i en värld som verkade väldigt maskulin. Gruppen, visade det sig, bestod till två tredjedelar av personer som såg ut som kvinnor och resten såg ut som män. För enkelhetens skull kallar jag dem krasst män och kvinnor i fortsättningen. Förlåt mig. Vi var ungefär tjugo stycken. Vi lånade klubbens svettluktande handskar och ställde oss i helt fel försvarsställning.

Sex månader senare är jag inte längre illamående innan jag ska gå på träning men fortfarande lite nervös. Av de deltagare som började tillsammans med mig är det tre kvinnor och fyra män kvar. Fördelningen i övrigt är åttio procent män och tjugo procent kvinnor.

Kickboxningen är för mig en väldigt intressant sociologisk studie. Det är en gren som baserar sig på traditionellt maskulina värderingar. För ungefär tio år sedan blev det trendigt också för kvinnor att kickboxa och ofta är kvinnor i majoritet i nybörjargrupperna. Det är även kvinnor som i högre grad testar några gånger och slutar. Alla kvinnor jag har sparrat har bett om ursäkt när de har träffat som de ska. Också jag har gjort det under sparringsövningarna. De första gångerna bad jag om ursäkt säkert tio gånger. Ibland har jag blivit utan par när vi ska slåss mot varandra och känslan av att stå där, som i skolgymnastiken i lågstadiet, medan alla andra hittar nån att leka med, är förkrossande också i vuxen ålder. En tid var det alltid jag som blev utan par. Jag förstår att det är många med bristande självförtroende som väljer att inte komma tillbaka. Jag har sett klumpiga kvinnor som kanske har tänkt att grenen ska vara enklare än den är, göra några vinglande försök till sparkar en eller två gånger, för att sedan försvinna. Är det duktighetskomplexet som får dem att inte försöka tills de lär sig? Är det skammen över att ge sig in på ett revir som anses maskulint och sedan märka att de är dåliga på det, som får dem att ge upp innan de hinner blir bättre? Jag var hopplös i början. Jag är fortfarande dålig. Det är helt okej.

Mitt gym är i Helsingforssstadsdelen Hertonäs i det område där det finns mekanikerfirmor, renoveringsföretag och bilförsäljare i långa banor. Jag skulle våga påstå att nästan alla som är i min grupp kan placeras i kategorin arbetarklass. De jobbar i firmorna i samma område och efter jobbet kommer de till boxningsgymmet och pucklar på varandra. På grund av mitt jobb umgås jag väldigt sällan med människor som inte är kollegor eller gamla vänner från universitetet. Det här är alltså personer jag aldrig träffar i andra sociala sammanhang. I boxningsgymmet finns finnar och ester och spanjorer och fransmän och en uppsjö av människor med ena föräldern från Finland och den andra någon annanstans ifrån. Ingen åtskillnad görs med tanke på ursprung, men könet är sedan en helt annan sak. Även om tränarna noga avhåller sig från sexistiska uttalanden eller någon som helst könssegregerad behandling så är verkligheten på mattan en helt annan.

För det första finns det inte blandade par. Det finns inte en enda som skulle ha en sparringpartner av motsatt förmodat kön. En gång, när jag var utan par, fick jag en manlig sparringpartner. Det är den enda gången jag har hört nån av männen be om ursäkt varje gång han träffade rätt. Jag är en ganska fysiskt stark person och jag tror han och jag var rätt så jämnstarka. Ändå tog han inte i överhuvudtaget. Det var som om han trodde jag var gjord av glas. När vi slutade berömde han mig för att jag hade klarat av timmen.

Ibland har vi övningar där vi ska byta par i farten till vem som än råkar finnas närmast. Oftast ser inte männen kvinnorna överhuvudtaget. De söker sig direkt till andra män och utgår från att byta par inte innebär att byta till någon av förmodat motsatt kön. Senaste gång gick det så tokigt att en man inte lyckades hitta en annan man att fightas mot utan befann sig plötsligt framför mig. I hans ögon såg jag ren och skär skräck. Det var en övning där båda skulle försöka överlista den andra och få in ett lätt slag på den andras axel. Det var alltså lek, uppvärmning, men i stället började min partner undervisa mig (det händer alltid i dessa situationer). Han ville att enbart jag skulle anfalla och att han skulle försvara sig. Jag vägrade. Jag sade att jag också kör med försvarsteknik och att han lika bra kan anfalla. Han vägrade. Vi utväxlade inte ett enda slag.

Det som gör detta så ironiskt är att det i vår stora, blandade grupp finns män som är både gamla och dåliga, sämst till och med. Det finns kvinnor som är stenhårda och som tävlar på hög nivå. Det finns massor av mellanmjölk av båda könen, mig inräknad, som bra skulle kunna slåss mot varandra. Där en har uthållighet och snabbhet har den andra mera rå styrka. Rädslan jag såg i den där mannens ögon bottnade inte i att han var orolig för att skada mig. Det var inte ens en sådan övning att det fanns någon risk för det. Hans rädsla bottnade i att jag kanske skulle lyckas få in en enda träff. I att jag genom att lyckas nudda hans axel en enda gång skulle krossa hela hans självuppfattning. I den absurda, skräckfyllda tanken att han skulle kunna förlora mot en tjej.

Johanna Holmström
är författare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *