Tagen av den japanska enkelheten och lagningar i guld

Henrika Ringbom
Henrika Ringbom.
Ibland kan till och med jag tänka att jag svärmar för det japanska. Men sedan, när jag befinner mig här, märker jag att det inte är så. Här finns något som när mig och får mig att slappna av, som jag behöver och inte har hittat någon annanstans i lika koncentrerad och genomförd form. Till det hör omsorgen och vänligheten, maten och de heta baden, men också träsnitten med sina klara linjer och färger, tempelträdgårdarna och No-skådespelen, både som lästa och uppförda på scen. Här försätts jag, oftare än någon annanstans, i ett tillstånd av intensiv och avspänd njutning. Om jag var en katt skulle jag spinna.

Första gången det hände under den här, min tredje resa till Japan, var efter att jag sett en utställning med bland annat No-masker i Nationalmuseet i Ueno. Särskilt kvinnomaskerna grep mig. Många av dem föreställde kvinnor som av raseri förvandlats till demoner, men mest levande var kanske ändå den av en sorgsen kvinna i medelåldern. Efteråt åt jag sobanudlar med tempura i museicaféet. Det var när jag ätit nudlarna och slevade i mig dashin, buljongen som de kokats i som jag, kanske av den starka umamismaken, försattes i en stilla trans. Så häftigt kom den över mig att det nästan kändes opassande att vara ute bland folk.

Någon vecka senare tog jag mig tvärs genom Tokyo till ett onsen, ett bad med vatten från heta källor och både japansk saltbastu och mera bekant finsk bastu. De flesta av byttorna och bassängerna var ute i en trädgård. Man kunde välja att helt och hållet sänka sig ner i brännande hett eller bara skönt värmande vatten, eller lägga sig på en sorts stenbrits med kanske tio centimeter vatten och låta ena sidan av kroppen badda medan den andra svalkades i vinddraget. Jag badade länge och njöt, men det var först på hemresan som den stilla transen infann sig igen. Trots att jag först fick ta en buss, sedan byta tunnelbana två gånger och ännu ta en till buss, höll det lycksaliga tillståndet i sig hela vägen hit till Suginami. Till det bidrog helt säkert att det i kollektivtrafiken här är förbjudet att tala i telefon, man ombeds sätta mobilen på ljudlöst och instrueras till och med i hur man ska begå om den ändå skulle ringa (man ska viskande svara att man ringer upp när man klivit av). I en liten storstad som Helsingfors kan folk ännu sitta och gapa men här, där man sällan kommer fram någonstans på under en timme, skulle No-maskernas förvridna ansikten och utstående ögon antagligen fort förekomma också på tunnelbanan om man inte där kunde slappna av.

I Kyoto återsåg jag några av de tempelträdgårdar som gripit mig så starkt under mina tidigare resor hit, inte lite orolig för att bli besviken. Kanske var det min laddade livssituation då som fick mötet med dem att bli så livsavgörande? Men jag blev igen alldeles gripen, tagen, upptagen. Av den väldiga omsorgen. Enkelheten, skönheten. Litenheten och begränsningen som är så vilsam. Humorn. Symboliken som upprepas gång på gång och varieras. Men framför allt av ödmjukheten inför naturen och tingen som ofta är slitna, ibland också skadade med väl synliga lagningar. Det här tålmodiga uppehållande arbetet med naturen och föremålen, dag för dag och stund för stund, fyller mig med lycka.

Till det som är underbart med den japanska kulturen hör att det finns vissa grundläggande tankar och hållningar som varieras i inspirerande olika och samtidigt igenkännbara former.

För några år sedan spreds begreppet wabi-sabi i väst. Det innebär att man accepterar, ja mer än det, håller kärt det bristfälliga och ofullkomliga. Det hade jag tagit till mig, men kintsugi-tekniken hade jag inte hört talas om innan en konstnär som också vistas här på Youkobo Artspace, Charlotta Östlund, berättade om den. Kintsugi är en sorts tillämpning av wabi-sabi inom keramiken, en teknik med vilken man bokstavligen förgyller de sprickor och skador som olika föremål fått. I stället för att slänga dem lagar man dem med lack som blandats med guld, silver eller platina i pulverform. Skadorna och reparationerna blir händelser i föremålens liv, och förhöjer deras värde (inte i första hand det ekonomiska men i en del fall också det). Om ni tycker kintsugi visst låter bekant, beror det antagligen på att det vinnande bidraget i tävlingen för Mauno Koivistos gravmonument inspirerats av den.

Sådana här konkreta förhållningssätt till sinnevärlden och tidens slitage när mig här i Japan. Japanerna har för sin del tyckt och tycker förmodligen fortfarande att de har mycket att hämta från väst. I The Essence of Shinto. Japan’s Spiritual Heart skriver Motohisa Yamakage att ordet ”kultur” sedan den så kallade kulturella upplysningen under Meijiperioden (1868-1912) för det mesta har syftat på den västerländska kulturen. Man har tagit efter väst och de som hållit fast vid den japanska kulturen har setts som bakåtsträvande och inskränkta.

Jag inser nu att den diktsvit som en japansk poetvän, Shizue Ogawa, skrev efter att vi träffats för första gången i Kyoto år 2012, antagligen har andra och starkare laddningar än jag förstått. Shizue har insikter också i västerländsk kultur, hon har studerat engelska och forskat i John Keats författarskap. Diktsvitens titel Kultur framstod tidigare för mig som en lite vag hänvisning till att det finns kulturskillnader som är svåra att överbrygga.

I dikten namnger hon de japanska rätter som vi då åt:

Koshi-an och tsubu-an,
shiro-an och shozu-an,
riskakor och shira-tama

och beskriver i detalj deras beståndsdelar i en not ”Koshi-an är en slät bönpasta som framställs av de röda azukibönornas inre och blandas med socker. Tsubu-an framställs också av azukibönor, kokta med socker och ofta delvis krossade. Shiro-an är vit bönmarmelad och Shôzu-an röd bönmarmelad. Shira-tama är en rismjölsbulle gjord av klibbigt rismjöl blandat med majsstärkelse.”

Nu ser jag hennes omsorgsfulla redogörelse i ett nytt ljust. Här hävdar hon ju med kraft att det japanska köket, liksom det franska eller italienska, är en form av kultur och värt vårt uppmärksamma intresse!

Henrika Ringbom

Shizue Ogawas diktsvit finns i engelsk och fransk översättning, både som text och ljudfil här:
http://shizue-ogawa-poems.net/pg117.html

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *