Helsingfors är en härlig konststad. Här kan man ströva från ett ambitiöst non-profit galleri till ett annat en hel dag. En ständigt föränderlig dukning av ny, proffsig, och mångsidig nutidskonst helt gratis och allt på gångavstånd från varandra. Det är ingen självklarhet. I Finland har det uppstått ett helt eget, och rätt märkvärdigt, ekosystem av konstaktörer och -understöd. Galleriet tar ofta hyra av konstnärerna, pengar som denna, i bästa fall, får tillbaka som stipendium från en privat eller statlig stiftelse. Det gör det möjligt att driva galleri utan stort startkapital eller försäljningsinkomster. Istället hopar sig de ekonomiska riskerna på konstnärerna.
Men allt detta kan komma att förändras snart nog. Utställningshyrorna kritiseras och debatteras hett. Nyligen meddelade Centret för konstfrämjande att de framöver inte stöder konstgallerier som uppbär ”oskäligt hög” hyra av sina konstnärer och inte heller i samma utsträckning som tidigare ger projektstipendier åt konstnärer för att täcka gallerihyror. När Busholmens tre konstnärsdrivna gallerier, Huuto, SIC och Rankka, dessutom strax blir hemlösa efter Helsingfors stads beslut att tömma och renovera fastigheten, hopar sig de mörka molnen. Frågan är huruvida förändringarna ger plats för ett rättvisare system för konstnärer eller bara färre möjligheter.
Är det överhuvudtaget befogat att betrakta konstnärsdrivna non-profit gallerier som en förutsättning för en levande konststad? Jag ställde frågan till tre konstnärer som också driver galleri.
Friheten och oket av att vara pank
Galleri Lapinlahti har verkat sedan 2016 i Lappvikens före detta mentalsjukhus. Hela området befinner sig i en sprudlande parentes av frivilligarbete och kulturaktivitet, medan Helsingfors stad söker en ny funktion för fastigheten. Galleriet drivs av kollektivet Kunst, som består av sex konstnärer med bakgrund inom fotografi, av vilka fem ansvarar för galleriet.
– Nu när vi själva har galleriverksamhet, inser man vilket värde de konstnärsdrivna utrymmena har. De är en konkret kanal för att föra fram konst och konstnärer i samhället, säger Julia Weckman som jag träffar en måndag förmiddag på Lappvikens café.
– En väldigt rolig överraskning är att vi haft så mycket besökare. Många kommer för att de är nyfikna på Lappviken som ställe, och så hittar de oss avmisstag. Det ger mervärde, att nya människor kommer i kontakt med nutidskonsten genom oss.
Tanken var att utrymmet skulle vara gratis för konstnärerna, men ännu har det inte varit möjligt.
– Vi har än så länge inte fått något understöd. Hyran konstnärerna betalar går direkt till vår hyra. Det finns en märklig frihet i en nollbudget. Man är inte ansvarig för någon, har ingen byråkrati, och det är otroligt hur mycket man kan få gjort utan pengar. Men givetvis är det ohållbart i längden, att arbeta gratis och utan buffert. Vi ser galleriet lite som en intervention, ett konstprojekt. Det håller på så länge det är möjligt.
Kollektivet har också fått märka hur mycket snuttmentaliteten undergräver verksamheten. De skulle gärna ordna mer pedagogisk verksamhet och samarbeta med aktörer utanför konstfältet, men sådant kräver långsiktig planering.
Det måste finnas alternativ
På Oksasenkatu 11, i Tölö, har galleriverksamheten pågått i över 20 år, först under Leena Kuumola, sedan under Bildkonstakademin, och år 2008 tog en grupp studerande över. En bärande princip är att aldrig ta betalt av konstnärerna. Fastigheten ägs av Reitz stiftelse, som uppbär en symbolisk hyra. När inga understöd fås, betalar gänget hyran själv.
Av den grupp som tog över år 2008 är Erika Erre den sista medlemmen som är kvar. Hon har utöver sin egen konstnärliga verksamhet och brödjobb i tio år satsat tid och pengar på galleriet. Stöder galleriverksamheten på något vis det egna konstnärsskapet?
– Nej, säger Erre.
– Det är rena rama välgörenheten. Och kanske en tvångsfixering. Jag tycker bara att det är väldigt viktigt att det finns alternativ. Att allting inte handlar om pengar – pengar skall inte få vara ett hinder för att göra och visa konst.
Trots att galleriet funnits länge, ligger det fortfarande i gallerivärldens utkanter. Antalet besökare beror mycket på konstnären som ställer ut; ibland är det rusning och somliga dagar kommer ingen alls. I dag är just besökarantalet en flitigt använd mätare för kulturens värde. Hur definierar man då värdet i en utställning som nästan ingen ser?
– För många konstnärer som ställer ut här, är det gallerirummet med sin speciella karaktär som föder verken, verk som annars inte skulle göras. Dessutom kan det ha stor betydelse för konstnären att göra utställningen: Man konkretiserar sina idéer och kommer vidare i sin process. Jag ser också att Oksasenkatu fyller en funktion redan som exempel för nya konstnärer, på att all konst inte behöver sälja eller vara stora spektakel.
Framtiden för Oksasenkatu 11 är öppen. Gruppen aktiva har krympt till två, Erika Erre och Hanna Marno. I år samarbetar de med curatorgruppen Praxis 14, som organiserar merparten av utställningarna. I övrigt har det långsiktiga arbetet burit frukt: galleriet har finansiering för tre år tack vare stipendium från Kone stiftelsen, och hyresvärden är pålitlig. Det är så det borde fungera, säger Erre.
– När man satsar tid, energi och egna pengar, visar det att man menar allvar. Då är det lättare för andra att tro på verksamheten.
Mycket potential
På galleriet Myymälä2, som verkat på Nylandsgatan sedan 2003, har generationsskiftet precis genomförts. Ny vid rodret är Timo Tuhkanen, som samlat ihop gruppen konstnärer som tog över galleriet förra hösten. Utrymmet är privat ägt och hyran är därefter. Aktiviteten finansieras genom den hyras som tas ut för utställningarna och för arbetsrummen bakom galleriet, men också med hjälp av inkomsterna från en liten butik och ett café samt via evenemang med inträde.
– Jag har alltid organiserat saker – utställningar, evenemang, varit aktiv på olika håll. Så det kändes naturligt att testa att driva galleri.
De involverade konstnärerna är utlänningar verksamma i Helsingfors, så perspektivet är lite annorlunda än tidigare. Också Timo är född och uppvuxen utomlands.
– Till exempel i USA är normen att om en grupp konstnärer har galleri, är det för att själva ha utställningar där. För köparna är det praktiskt, då de vet var de hittar sina konstnärer.
Timo Tuhkanen påpekar att den här sortens öppna, icke-kommersiella, konstnärsdrivna gallerier överhuvudtaget är ett marginellt fenomen utanför Finland. Helsingfors skulle ha potential att bli en konststad av kaliber. Den springande punkten är pengar – och attityd.
– Föreställ dig vad som kunde hända ifall Helsingfors stad – istället för att hålla gallerier på existensminimum – överlät utrymmen som Busholmens magasin på lång sikt åt olika konstnärsorganisationer. Vilken energi det skulle ge åt hela området, hela staden!
Vem för konstnärernas talan?
Julia Weckman, Erika Erre och Timo Tuhkanen håller alla med om att en alldeles central faktor för nonprofit galleriernas överlevnad är lokaler med låg hyra – och att Helsingfors stad kunde göra mycket mer på den fronten. En annan springande punkt är samarbete. Mycket görs på gräsrotsnivå, men det växer sig sällan större när aktörerna inte kommunicerar sinsemellan. Det skulle behövas konstlobbare, någon som förmedlar tydliga budskap utåt och uppåt.
Så vem är det som bäst för konstnärernas talan? Med en mängd frivilligarbetande konstnärsgrupper och organisationer med minimal budget är det förståeligt att tiden inte vill räcka till för koordinerande. Konstnärsförbunden – målarna, grafikerna, skulptörerna, fotograferna och MUU – gör tappra försök, men tyngs ner av gammalt groll och kampen för den egna överlevnaden.
Timo Tuhkanen lyfter upp galleristerna och curatorerna som en möjlighet.
– Om det i Finland skulle finnas ett fungerande skikt av curators, konstteoretiker och gallerister kunde de också arbeta för fältet som helhet. Det är någonting som stör mig mycket i den pågående debatten, att galleristerna undervärderas fullständigt. Som om de inte skulle ha någon plats i ekvationen överhuvudtaget. N
Text & foto: Emma Rönnholm
