”70 år av apartheid fick sin kulmination”

av Janne Wass

Janne Wass.

”Dessa är segerns dagar för premiärminister Benjamin Netanyahu, för högern och för ett nationalistiskt Israel. Dessa är segerns dagar för deras utstakade väg, en våldets väg, och för deras tro, en tro på ett utvalt folk som kan göra vadhelst de vill.

Iran har blivit offentligt förlöjligat, palestinierna har krossats, och på måndag kommer de att bli nedtrampade med pompa och ståt då USA:s ambassad i Jerusalem invigs. Gaza är belägrat, Israel jublar. På söndagen, Jerusalemdagen, kan mycket väl oskyldiga människor komma att dödas i Gaza och i Jerusalem.

Den 14 maj, dagen då ambassaden flyttar, kommer oskyldiga människor med all säkerhet att dödas i Gaza och på Västbanken; under nästa dag, Nakba-dagen, kommer många fler att dödas.”

Så här skrev den israeliska journalisten och författaren Gideon Levy på lördagen den 13 maj i den israeliska dagstidningen Haaretz, och förutspådde, föga överraskande, den massaker som ägde rum på måndagen i Gazaremsan. Minst 58 palestinier dödades av israelisk militär under stora protester, i samband med vilka palestinska demonstranter försökte storma gränsmuren mellan Israel och de palestinska områdena.

Symboliken som omgav dagen så gott som garanterade våldsamheter. Dagen markerade 70-årsjubileet för staten Israel, som under FN:s diktat inrättades 1948. På andra sidan staketet symboliserade dagen 70 år av exil, etnisk rensning och apartheid – 750 000 palestinier drevs med våld från sina hem 1948 för att göra plats för israeliska bosättningar, och kring 300 000 tvingades fly brutalt våld under och efter Sexdagarskriget 1967. Av kring 12 miljoner palestinier lever i dag nästan 5 miljoner i Gaza och på Västbanken, medan knappt 2 miljoner lever som andra klassens medborgare i Israel. Merparten av alla palestinier i världen är i dag registrerade som flyktingar eller lever som invandrare i andra länder.

Det som blev droppen som fick bägaren att rinna över var USA:s president Donald Trumps meddelande i fjol om att USA flyttar sin ambassad i Israel från landets administrativa huvudstad Tel Aviv till den symboliska dito, det omstridda Jerusalem. Flytten saknar praktisk betydelse, och har av omvärlden tolkats som ett amerikanskt stöd till den israeliska högerregeringens nationalistiska politik. Att Jerusalem, som både palestinier och israeler gör anspråk på som sin huvudstad, hittills varit åtminstone till pappers neutralt, har hållit vid liv ens en gnista av hopp för en aldrig så gäckande tvåstatslösning. USA utförde under Barack Obamas tid en skicklig lindans i Palestinafrågan, och den tidigare presidenten tog till och med till brösttoner mot Netanyahu, och lyckades på så sätt hålla hoppet levande. Men Donald Trump har nu på basis av internationella opinionstexter helt och hållit stampat ut gnistan. Trump har sänkt sig som en räddande ängel över ett Israel som under Obama-eran hotade att bli så gott som helt isolerat av omvärlden – symboliskt, om än inte praktiskt; det amerikanska militära och ekonomiska stödet till Israel vacklade aldrig ens under Obamas mest svidande kritik mot Netanyahu.

I nästa nummer av Ny Tid recenserar vi Michael Wolfs omstridda bok Fire and Fury om Trumps presidentskap. I boken framgår att ambassadflytten var en av de åtgärder som Trumps spin doctor och chefsstrateg Steve Bannon satte på agendan redan under sin första dag i Vita huset, medan resten av Trumps illa anpassade stab sprattlade som fiskar på torra land då de mot alla odds plötsligt blev tvungna att ta itu med verkliga politiska strategier. Enligt Wolf hade Bannon föga intresse av var ambassaden låg, och lika föga intresse för Israel. Det han däremot visste var att en ambassadflytt till Israel var något som ansågs fullständigt otänkbart inom den ”liberala eliten”, ett drag som skulle alienera USA från merparten av dess europeiska allierade och skapa ytterligare kaos i Mellanöstern. Bannon var fullt medveten om att en ambassadflytt innebar dödsstöten för hoppet om fredsförhandlingar, och därför något som men helt enkelt inte gjorde, oberoende på vems sida man stod på i konflikten. Och just därför var ambassadflytten en av Bannons centrala åtgärder. Steve Bannons metod för att göra USA ”great again” var att rasera visa att USA kan göra precis vad Vita huset vill, och på samma gång reta gallfeber på vad Bannon såg som den ”liberala eliten”.

För Donald Trumps del, menar Wolf, är flytten av ambassaden helt enkelt ett ego-projekt. Trumps drivkraft är att bli omtyckt och få bekräftelse. I en situation där så gott som hela den västerländska opinionen är vänd mot Trump, och han har misslyckats i nästan alla sina uppsåt, är ambassadflytten en av hans få segrar: ett konkret resultat och hyllningar från Netanyahu och ytterhögern. Exakt vad Trumps goodwill-ambassadör, dottern Ivanka, och svågern Jared Kushner, vars uppgift det är att ”skapa fred i Mellanöstern”, tänkte då de stod i centrum för blodbadet och log sina breda leenden är svårt att avgöra.

Måndagen var den blodigaste dagen i Israel-Palestinakonflikten sedan kriget blossade upp på nytt år 2014. Men det var ändå bara en fortsättning på det asymmetriska våld som Israel utövat mot palestinierna i 70 år. Israel försvarar som vanligt sitt dödliga våld med att medlemmar av militanta Hamas kastade brandbomber, avfyrade granater och sköt över muren. Trots detta har sedan demonstrationerna började den 20 mars endast en israelisk soldat sårats: under måndagen fick en soldat lindriga skador av granatsplitter. I jämförelse dödades på måndagen hela 58 palestinier, och antalet sårade uppgår till mellan 1 200 och 2 700 personer, beroende på källan. Enligt ögonvittnen har Israel placerat prickskyttar längs gränsstaketet, och använder sig av höghastighetsgevär ämnade för krigsförhållanden.

Greg Shupak skriver i vänstertidskriften Jacobin Magazine att Israels agerande under de gångna sju decennierna är i linje med det som kolonialstater traditionellt utövat. Regering och militär strävar till att kväsa allt motstånd mot etnostaten i sin linda genom groteskt överdrivet gensvar. Vidare lever palestinierna under ständigt förtryck, såväl militärt och juridiskt som ekonomiskt. Människorättsorganisationer har under de senaste åren varnat för att läget på Gazaremsan fyller kriterierna för en humanitär katastrof, och att området snart är helt obeboeligt på grund av brist på vatten, föda och infrastruktur.

När USA flyttade sin ambassad till Jerusalem och Ivanka Trump och Jared Kushner stod och solade sig i den israeliska högerns lovord, raserade de i palestiniernas ögon all sin kvarvarande trovärdighet som neutral medlare i konflikten – en trovärdighet som trots Hillary Clintons och John Kerrys idoga arbete redan tidigare varit allvarligt ifrågasatt. Den palestinska chefsförhandlaren Saeb Erekat säger att ”USA inte längre är en partner för fred”. Gideon Levy skriver att Donald Trump nu har hjälpt till att krona den israeliska högerns slutliga seger. USA:s utträde ur kärnkraftsavtalet med Iran, samt ambassadflytten har besannat två av Netanyahus våtaste drömmar, och bidragit till ökad instabilitet i Mellanöstern: ”Dessa resultat är korrumperade. De bevisar för Israel att våld lönar sig, att man inte behöver ta den andra parten i beaktande, att internationell lag inte gäller här.”

Amnesty International och övriga människorättsorganisationer ser tydliga tecken på att Israel genom sitt agerande på måndagen gjort sig skyldigt till brott mot mänskligheten. Men anklagelser om krigsbrott och människorättsbrott är inget nytt för Israel, och så länge USA fortsätter att blockera oberoende utredningar, sanktioner och resolutioner i FN:s generalförsamling med sitt veto, behöver Netanyahu & Co inte oroa sig. Det som finns kvar är unilaterala aktioner, och aktioner som kan utföras av EU. För Finlands del gäller kanske i första hand att avsluta vapenhandeln med Israel, något som bland annat Vänsterförbundet har krävt. Partiordförande Li Andersson har på sin blogg uppmanat Finlands utrikesminister Timo Soini och EU:s övriga utrikesministrar att sätta press på Israel, bland annat genom att förbjuda import och försäljning av produkter som är producerade i de olagliga bosättningarna. Andersson kräver också att Finland erkänner staten Palestina.

För palestinierna återstår inte många alternativ om inga åtgärder tas för att förbättra deras situation. Internationella medier rapporterar om demonstranter vid gränsstaketet som uttrycker hopplöshet inför situationen: Gazaremsan är i praktiken belägrad av USA, Israel och Egypten och levnadsförhållandena är snarast katastrofartade. ”Vi kan inte bara tyna bort här i tysthet”, säger en ung demonstrant enligt nyhetsbyrån AP. När förhandlingsvägen nu också enligt många palestinier slutgiltigt har stängts i och med USA:s agerande, finns inte många andra alternativ kvar än för Gazaremsans invånare att följa militanta Hamas ledning och kasta sina kroppar mot de israeliska kulorna. En väpnad seger mot Israels överlägsna krigsmaskineri är utesluten. Frågan är nu hur illa situationen hinner bli innan USA, med eller utan Trump, återtar ambassadens flyttbeslut. Om Iran och Hezbollah dras in i en väpnad kris med Israel vid sidan av Hamas, är det inte svårt att föreställa sig ett blodbad som närmar sig samma kaliber som i Syrien. Än är vi inte där, dock.

Text Janne Wass
Foto Israels utrikesministerium

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.