Anyuru om klass, kapitalism och ett avgörande strömavbrott

av Andreas Holmström

Johannnes Anyuru skriver i förordet til sin nya essäistiska bok Strömavbrottets barn att den handlar om: ”skärningsytorna mellan konst och politik, mellan skrift och liv”. Det är texter kring Makode Lindes konstverk Painful cake, kring  ”We shall overcome” i Rinkeby, kring föreningen Pantrarna i Biskopsgården; nedslag från resor till New York och Granada, och om identitetens, religionens och skrivandets roll. Ja, det är hela tiden kring och från sådana platser och frågor Anyuru cirkulerar, med sin egen resoluta och skarpa röst. Och vilket ansvar bär denna röst, vilken position i förhållande till sin uppväxt och hudfärg talar den ifrån? Det är en position som också titeln på boken talar ifrån, de barn till generationen efter strömavbrottet på Manhattan 1977 som genom att stjäla DJ-utrustning spred hiphopens röst över världen. Från detta strömavbrott drar Anyuru kablar in i nutiden, till Sverigedemokraterna, till Nordiska motståndsrörelsen, till förra årets protester under Bok- och biblioteksmässan i Göteborg; kablar som lyser.

Det går inte att kalla Strömavbrottets barn för en essäsamling – även om den delvis bygger på tidigare publicerat material i tidskrifter och på kultursidor – för den är så mycket mer. Dels så finns här egna dikter, översatta dikter och kollektivtexter, och dels så ramar resorna till Amerika och Alhambra in boken likt ett romanbygge. Tematiskt är den till synes spretig, men faller ständigt tillbaka till den essentiella idén om identitet, den svarta erfarenheten och den svarta kroppen från arbetarklassen. Anyurus kritik mot kapitalets makt som är tätt förbunden med denna kropp är genomgående obönhörlig. Här tar han ett hårt fängsel kring de privilegierade klasserna och befäster också sin egen klassutsikt. Men Anyuru är också ambivalent i detta, medveten som han är om sin egen klassresa och sitt potentiellt parasiterande på underklassens arbetare och förortens barn. Han utmanar och ifrågasätter här också sina läsare i hög grad, som sannolikt består av till största delen medelklass. Men trots att Anyurus poetiska formuleringskonst stundtals riskerar att bli ideologiskt vag – ett sönderslitande samhälle behöver ett konkret redogörande språk – så finns det också en egen kraft i den ambivalenta poesin. En kraft som uttrycker allvar, motstånd och komplexitet.

Tidigare har jag ansett att Anyuru skriver och talar med en smått irriterande förnumstighet och rekorderlighet. Som att han hela tiden måste redogöra för sin person, rättfärdiga sitt språk. I Strömavbrottets barn är det inte så. Det levda livets erfarenheter som det distinkta allvaret i formuleringarna är tagna ur är oumbärliga och grundade. När Anyuru säger att det mångkulturella begreppet måste problematiseras, att integrationsberättelsen i Sverige måste skrivas om, att det är en medelklassens lyx att se identiteter som utbytbara, blir man som läsare tvingad att lyssna och ta ställning, så klarsynt och uppfordrande skriver han. När han talar om sin identitet som svart muslim lyssnar man, när han talar om sin upplevelse av att leva i en europeisk kris och en avhumaniseringens tid, så lyssnar man även om man inte alltid håller med. Jag lyssnar till slutet fast det stundtals innebär att lyssna till något som liknar plattityder (”Att skriva i en tid som vår är att skriva med ord som är fullständigt instrumentaliserade, som har använts för att rättfärdiga de mest omänskliga handlingar” – Jo, men så har det väl alltid varit?) och banala utsagor (”Jag undrade om det fanns för mycket historia eller för lite historia”). Jag lyssnar trots att Anyuru ibland tycks blind för den dubbla blicken: att inte kunna se att en kvinna med hijab kan vara både förtryckt och ha en fri vilja. Jag lyssnar trots en växande frustration genom läsningen: finns det verkligen inte något språk eller någon representation som kan gälla alla människor, är verkligen all representation processad genom olika klass-, etnicitets- och platsfilter? Är det så, eller läser jag Anyuru enögt här? Men jag fortsätter att lyssna för att det här är viktigt. Det här är texter att formulera sina egna tankar kring. Det är texter att stånga sig emot. Och med. För eftersom det är omöjligt att formulera sig och omöjligt att leva så måste vi formulera oss, vi måste fortsätta leva. Det säger Strömavbrottets barn.

Text Andreas Holmström
Foto Fredrik Österblom

Johannes Anyuru: Strömavbrottets barn. Texter om konst, våld och fred. Norstedts, 2018.

1 kommentar

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.