Backström: ”Jag talar ur träsket, inte från någon bergstopp”

av Joel Backström

Min kolumn om identitetspolitik (Ny Tid 3/2018) kommenteras i två debattinlägg i Ny Tid 4/2018. Sven-Erik Klinkmann påpekar att själva identitetsbegreppet är problematiskt, eftersom det ”skapar en föreställning om låsta, fasta identiteter”. Jag håller helt med. Identitetstänkandets kärna är viljan att slå fast att om man är det ena eller andra, till exempel man eller kvinna, så ska man vara och bete sig på ett visst sätt. Beter man sig annorlunda är man ingen ”riktig” Man/Kvinna, utan en löjeväckande, motbjudande eller farlig figur. Sociala identiteter består i såna  allmänt omfattade förväntningar, som alltid samtidigt är uttryckliga eller underförstådda krav. Handgripligen visar det sig till exempel i hur flickor som är lika vilda som pojkar, eller pojkar som är ”onaturligt” stillsamma, betraktas som problemfall. Identitetsskapandet är en väsentligen våldsam process, där allt som inte passar formen förnekas, förkastas och förvrids. Det finns därför inga entydigt goda identiteter. Och att i postmodern anda tala för valbara, flytande, mångtydiga identiteter är bara ett förvirrat sätt att säga att ju mindre en identitet faktiskt är en identitet, desto bättre.

De begrepp Klinkmann erbjuder som alternativ betecknar snarare andra sidor av identitetsproblematiken: identiteter definieras bland annat genom sina ”traditioner” och ”diskurser”, vilka liksom identiteter är mer förtryckande ju dominantare de är. Och ”oppositionella diskurser” tenderar, som Klinkmann noterar, att själva vilja bli härskande, kalifer på kalifens plats. Det som först såg ut som frihetslängtan visar sig vara vilja att få bestämma ofrihetens form. Identitetspolitikens ”progressiva” varianter, från 1800-talets nationella uppvaknanden till dagens transrörelse, erbjuder otaliga exempel. Det  frigörande i att träda fram som representant för en förtryckt minoritet och hävda sin existensrätt  (”pride”) förvandlas bara alltför lätt till tyranniska krav på hur ”sant frigjorda” individer ska tänka och bete sig.

Mio Lindman och Salla Peltonen (L&P) medger att många av tendenserna jag diskuterade är verkliga problem, men ogillar vad de uppfattar som min attityd till frågorna, och därmed till de människor för vilka frågorna är personligen brännande. De tycker att min ton är ömsom insinuant och brutalt avvisande, att jag reducerar komplicerade levda sammanhang till abstrakt svepande teser, att jag inte brytt mig om att sätta mig in i det jag kritiserar eller bryr mig om dem jag borde vända mig till, så att min text blir ett ”allmänt sanningssägande” från ett ”tryggt, högt berg”. Kort sagt, de sågar min inställning minst lika skoningslöst som jag sågade identitetspolitiken. Och bra så. Problemet är bara att inställningen de kritiserar inte är min.

Jag förringade på inget sätt vikten av att kämpa för samhällelig rättvisa, eller brutaliteten i det förtryck som drabbar människor i olika utsatta grupper, de som lever med allmänt föraktade identiteter. Mitt ärende var att peka på hur idéer om identitet, rättigheter, lidande och ”personlig upplevelse” ofta idag uppträder i vissa typiska konstellationer, oavsett vilken specifik orättvisa, verklig eller inbillad, det handlar om. Det är ständigt samma mönster, lika moraliskt förljuget som det är politiskt destruktivt. Det här sade jag klart och tydligt: jag insinuerade ingenting. Jag pekade inte finger mot någon, utan försökte sätta fingret på vissa problematiska förhållningssätt. Det är läsarens uppgift att fråga sig om den känner igen förhållningssätten jag beskriver, och framför allt om den känner igen dem hos sig själv. Att jag inte uppfattar mig stå ovanom problemen jag beskriver borde väl knappast behöva påpekas. Jag talar ur träsket, inte från någon bergstopp.

Man kan nog säga att jag pekade på vissa begreppsförvirringar, men begreppsförvirringar är inga abstrakta saker, utan uttryck för verkliga moraliskt-existentiella konflikter och frestelser som förvrider just det som L&P anser jag ignorerar: riktiga människors verkliga liv. Destruktiva attityder såsom självupptagenhet – vare sig av den pösigt privilegierade eller ynkligt självömkande sorten – visar sig också, och väsentligen, i hur destruktivt och självbedrägligt man tänker om (begreppsliggör) sitt liv och andras. Inte heller sociala identiteter är abstrakta saker, utan det handlar om ett ångestfyllt behov av det som med ett positivt klingande ord kallas tillhörighet, och vars frånsida är en dubbel skräck dels för social utfrysning, dels för en alltför personlig, naken kontakt med andra människor. Identiteten erbjuder ett skydd mot båda hoten. När man formar sig till ”en av oss som tänker och känner så här” kollektiviserar man sig, gör sig opersonlig, och håller därmed andra människor på ett visst avstånd, samtidigt som man accepteras i kollektivets varma famn, ”får vara med”. Det våldsamma begäret efter identifikation kommer inifrån enskilda människor, det handlar inte primärt om yttre tvång. L&P har rätt i att vår uppgift är att hitta sätt att verkligen ”på ett konstruktivt sätt vända oss till varandra”. Men det lyckas bara om vi befriar oss från identitetstänkandets bojor. Svårigheten är att vi inte vill släppa bojorna, för de ter sig för oss i vår frihetsångest som livbojar, det enda som håller oss flytande.

Joel Backström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.