Dags att spola medelklassen?

Tack vare de tidigare Ny Tid-chefredaktörerna Fredrik Sonck och Nora Hämäläinen har den borgerliga draken Hufvudstadsbladets kultursidor blivit ett av Svenskfinlands intressantaste forum för klassdiskussion. Hbl har flera gånger lyft fram klassfrågan, ofta insiktsfullt, och bidragit till ett välkommet samtal kring klassens betydelse i Finland och det moderna västerländska samhället. En eloge ska också gå till forskargruppen vid Åbo Akademi som för tillfället arbetar med forskningsprojektet Klasskamp på svenska i Finland.

Det som slagit mig då jag tagit del av dessa och andra diskussioner om klass och arbete är hur sällan vi i dag hör någon tala om ”arbetarklass”, än mindre själva identifiera sig som arbetarklass. ”Prekariatet” är i stället ett ord som används som identitetsmarkör. Det är ett på många sätt bra och användbart nyord, som beskriver verkligheten för en växande del av arbetskraften.

Prekariatet är också ett behändigt ord därför att det beskriver en omständighet snarare än en tillhörighet. Det går bra att höra till prekariatet utan att beskriva sig själv som arbetarklass. ”Behändigt”, därför att det i dag finns en avoghet mot ordet arbetarklass. Det luktar kommunism och dogmatism, det smakar klasskamp och revolution i ett avseende som många arbetstagare i dag ställer sig främmande till. Mycket hellre tillhör en medelklassen. ”We’re all middle-class now”, sa Labour-veteranen John Prescott 1997, under Tony Blairs, Bill Clintons och Paavo Lipponens era, en tid då gränsen mellan socialdemokratin och nyliberalismen var så eterisk att den hotade att helt upplösas om en så mycket som blåste på den. ”Arbetarklass”, ”socialism” och ”marxism” var begrepp som städades bort ur den socialdemokratiska vokabulären som anakronistiska och lite pinsamma.

Sonck har gjort ett tappert försök att ringa in den moderna arbetarklassen genom att binda den till kapital: den som sitter på besparingar på över hundratusen euro kunde enligt Sonck räkna sig till medelklassen, medan de som ligger under den gränsen skulle tillhöra arbetarklassen. Det är en pragmatisk, men knappast särdeles hjälpsam indelning, eftersom den undviker de strukturella klassificeringarna.

Medelklassen är egentligen något av en nyliberal konstruktion som effektivt har styrt bort en ansenlig andel av befolkningen från det politiska deltagandet, om vi med politik avser grundläggande förändringar i samhället, snarare än åtgärdande av specifika frågor. Medelklass signalerar en viss bekvämlighet, ett tillstånd av uppnått välstånd och en viss sofistikering och civilisation, i kontrast till en nidbild av en mindre bildad arbetarklass. Ur ett marxistiskt perspektiv är den här utvecklingen problematisk, eftersom det är svårt att få till stånd en samhällsomvälvning ur en självpåtagen tillfredsställdhetsnorm.

På samma sätt som ekologisk konsumtionskultur står i vägen för politiska lösningar på klimatproblemet, blir begreppet medelklass ett hinder för en arbetande befolkning att förbättra sina liv. Kanske vore det bättre att spola hela begreppet medelklass?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

En reaktion på “Dags att spola medelklassen?”

  1. En mycket bra och tankeväckande ledare. Den officiella definitionen av “medelklass” baserar sig nämligen enbart på inkomstnivån, och här i Finland är den nedre gränsen är så pass låg som 1 900 euro per månad före skatt. Det här betyder att i stort sett alla som har ett stadigvarande heltidsjobb räknas som “medelklass”, och då blir ju nog hela begreppet rätt meningslöst. Utom, förstås, för den politiska högern som med stor skicklighet byggt upp en illusion av att vi alla (eller åtminstone nästan alla) tillhör medelklassen och därför “sitter i samma båt”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *