Den stora bebisen i Vita huset

av Janne Wass

Ett Vita huset i ständigt upplösningstillstånd, blodigt inbördeskrig mellan huvudstrategen och presidentens familj och en amerikansk president som varken läser, lyssnar, förstår eller bryr sig om annat än sin egen mediebild. Bilden som journalisten Michael Wolff målar upp om Donald Trumps första halvår som USA:s president skulle helt enkelt inte gå att hitta på.

Ingen i Donald Trumps valkampanj trodde en sekund på att ”The Donald” skulle bli president. I själva verket var det ingen – allra minst Trump själv – som ville att han skulle bli president. De flesta var överens om att han absolut inte borde bli president.

Alla inblandade förutspådde att en lyckad valkampanj skulle fungera som en katapult för deras respektive karriärer. Således fanns inga förberedelser för ett presidentskap, och Team Trump innehöll knappt en enda person som hade rudimentära färdigheter för politiskt arbete.

När Trump oförhappandes vann, var det i praktiken tre personer som tog över makten i Vita huset: kampanjchefen Stephen Bannon, dottern Ivanka Trump och hennes man Jared Kushner. För dem skapades helt nya administrativa poster som gav dem fria händer att göra vad de ville inom Vita huset. Omedelbart uppstod ett ställningskrig mellan ytterhöger-demagogen Bannon och det unga, moderat liberala paret Trump-Kushner, eller ”Jarvanka” som de kom att kallas. Denna kamp för kontrollen över den aningslösa presidenten kom att bli Trump-administrationens bärande tema.

Effektsökande skribent

Det här beskrivs i Michael Wolffs bok Fire and Fury. Inside the Trump White House, som slog ned som en bomb i internationella medier vid årsskiftet. Journalisten Wolff har följt med Trumps valkampanj och hans första halvår som president, och målar upp en bild av ett dysfunktionellt och kaotiskt Vita huset, kontrollerat av två sinsemellan krigande läger.

Vita husets främsta uppgift, menar Wolff, är att försöka hålla styr på en president som för det mesta inte förstår vad som händer omkring honom, vad besluten han fattar innebär eller ens vad den amerikanska presidentens uppgift är.

Boken mötte föga överraskande på kritik då den utkom, i första hand från Vita huset, som vinnlade sig om att beskriva den som ”fiktion”. Men också utanför Vita huset kritiserades Wolff för sin effektsökande stil och avsaknaden av egentliga källhänvisningar. Få egentliga sakfel har ändå kunnat påvisas. På frågan om hur mycket som är absolut sanning i Fire and Fury finns knappast något uttömmande svar. Men även kritiker med insyn i Trump-administrationen uppger att Wolff på det stora hela rättvist och sanningsenligt beskriver skeendena i Vita huset, liksom Trump och hans med- och motarbetare.

Min rekommendation för läsningen är att ta dramatiseringar och exakta ordval med en nypa salt, men lita på att det övergripande narrativet överensstämmer med verkligheten. Som sådan är boken en imponerande journalistisk bedrift – aldrig förr har en författare haft en sådan insyn i skeendena i Vita huset.

En trotsig fyraåring

Enligt samtliga utsagor i boken har Donald Trump ingen förmåga att sätta sig in i ens de enklaste politiska frågor, han förstår inte skriven text och orkar inte lyssna på då någon annan talar. Trump har enligt sina närmaste rådgivare en guldfisks koncentrationsspann och verkar inte greppa de mest grundläggande principerna för orsak och verkan.

Han drivs enligt Wolffs källor i första hand av ett behov av att stå i centrum för allas uppmärksamhet, bli bekräftad och älskad av alla. Som en trotsig fyraåring vill Trump bestämma om allting och bevisa att han vet bäst.

Den som omedelbart förstod hur Trumps temperament och okunskap kunde utnyttjas var Steve Bannon, denna före detta Goldman Sachs- och Hollywoodliberal som i årtionden försökte slå sig in bland de vackra och de djärva utan att lyckas, förbittrades och högervreds, och sedan genom lyckliga omständigheter klev fram som alt-right-rörelsens främsta spin doctor då han 2012 blev chef för ytterhögerns nyhetskanal Breitbart News.

Enligt Wolff tog Bannon från dag ett full kontroll över Vita husets strategi, och började ensam utforma Trumps politiska linje, utan att diskutera med vare sig stabschefen Reince Priebus, Ivanka Trump, Kushner eller Trump själv.

Det var en gerillaoperation för att rasera det liberala amerikanska politiska systemet, eller åtminstone reta gallfeber på det liberala etablissemanget. Hans strategi för Trumps 100 första dagar som president var blitzkrieg. Det var Bannon som tog beslutet om inreseförbud för muslimer, att flytta ambassaden i Israel och att börja kalla mainstreampressen för ”oppositionspartiet”. Ju mer medierna skällde på Trump, desto mer uppmanade han Trump att skälla på medierna. Kunde Trump inte bli älskad, kunde Bannon i stället utnyttja hans ilska. Bannon ville söndra och härska, och såg gärna sig själv som USA:s de facto president.

Jarvanka

På andra sidan stod Ivanka Trump och Jared Kushner, två politiska blåbär som politiskt stod närmare Hillary Clinton än Bannon-Trump-duons ekonomiska konservatism och rabiata främlingsfientlighet. Jarvanka insåg tidigt att de var nyckeln till att få Trump att åtminstone tidvis verka ”presidentiell”. De startade sin egen gerillarörelse på andra sidan Vita huset. Ivanka började i presidenthustrun Melanias frånvaro uppträda som den de facto första kvinnan i Vita huset, och tog initiativ som skulle motverka Trumps buffliga uttalanden och Bannons högerextremism. Ofta var resultatet ringa, men de få tal som Trump har gett där han verkligen följt telepromptern och gett ett seriöst intryck har enligt Wolff föregåtts av idog drillning av Jarvanka.

Trots Bannons synbarligen destruktiva taktik, visste han vad han sysslade med, vilket Jarvanka mer sällan gjorde, och i själva verket åsamkade presidentens egen familj betydligt mer skada. Det var Kushner och sonen Donald Trump Jr. som tog initiativ till de i dag infamösa mötena med ryska diplomater och bankrepresentanter i Trump Tower, som ledde till en FBI-utredning kring Trumps ryska kontakter. Det var Jarvanka som uppmuntrade presidenten i hans uppsåt att sparka FBI-chefen som utredde honom, med den förutsägbara följden att han bara såg yttermera skyldig ut, och den nya chefen antog sig fallet med fördubblad frenesi. Det var Jarvanka som drev på det på förhand dödsdömda försöket att fälla Obamacare i kongressen, och det var Jarvanka som kom på snilleblixten att anställa galenpannan Anthony Scaramucci som Vita husets pressekreterare. Till Ivanka Trumps och Jared Kushners försvar ska sägas att de till slut lyckade spela ut Bannon, med hjälp av nytillsatte stabschefen John Kelly.

Intellektuellt vakuum

Fire and Fury slutar lika abrupt som den börjar, och kommer inte med några egentliga slutsatser eller prognoser för framtiden. Bokens största förtjänst är att den ger en tydlig inblick i mekanismerna bakom den osannolika cirkus som är Donald Trumps presidentskap. Beskedet den ger är både skrämmande och betryggande. De som misstänkt att Trump trots sitt irrationella beteende har någon bakslug plan kan andas ut: boken gör det synnerligen klart att Donald Trump inte besitter den mentala kapaciteten att planera något överhuvudtaget. Däremot är det skrämmande att världens mäktigaste man alldeles uppenbart är en förvuxen fyraåring vars aktioner är omöjliga att förutspå, och som inte agerar enligt någon som helst vuxen logik. Vidare visar Wolff med all tydlighet att det existerar ett intellektuellt vakuum i Vita huset, som i skrivande stund styrs av två unga strebers vars främsta meriter är att de hör till presidentens familj. Ivanka Trump, societetskändis och modeföretagare, har meddelat att hon siktar på att bli USA:s första kvinnliga president. Jared Kushner, miljonärsarvtagare, fastighetsplacerare och misslyckad tidningsutgivare, skapar fred i Mellanöstern mellan sina FBI-förhör om landsförräderi.

Vem sa vad?

Wolffs bok är flyhänt skriven, mer som en thriller än som en journalistisk produkt. Författaren agerar allvetande berättare, och redogör för uttalanden, möten, presidentens privata telefonsamtal och hemliga diskussioner de olika aktörerna emellan som om han själv var närvarande vid alla. Han redogör aldrig hur han vet hur de olika personerna reagerar – han kan till exempel beskriva när någon rycker på axlarna eller lägger upp nudlar på ett fat i situationer där han omöjligt kan ha närvarat. Läsaren får aldrig veta om det här är detaljer som någon återgett för honom eller om han helt enkelt fritt dramatiserat, vilket gnager en aning på trovärdigheten. Tydligt är ändå att Wolff haft dussintals källor, vara flertalet namnges indirekt, och det faktum att inte ens Vita huset kunnat komma med specifika anklagelser om sakfel torde bevisa att Fire and Fury inte är helt hittepå.

Wolffs sätt att skriva är ställvis en aning irriterande, och man skulle som läsare gärna ha mer information om i vilka sammanhang olika uttalande är fällda – är det en intervjusituation, något som Wolff hört i korridorerna, eller något som förts vidare via andra- eller tredjehandskällor?

Kommer man förbi detta irritationsmoment är Fire and Fury en underhållande, upprörande och på många sätt upplysande bok, som bevisar att verkligheten i sanning överträffar fiktionen.

Janne Wass

Michael Wolff: Fire and Fury. Inside the Trump White House. 2018, Little, Brown.

1 kommentar

Inga Johansson 28 maj, 2018 - 00:18

Ett tips. Gå in på Youtube och se filmerna
Yes! We have no Steve Bannon
Desperate Cheeto
Putin and the Ritz
Rudy and the Beast

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.