Den stora omställningen och basinkomsten

av Jan Otto Andersson

Jan Otto Andersson.

Den omställning som krävs för att dämpa den globala uppvärmningen borde vara nummer ett på den politiska dagordningen. Vi har bara några decennier på oss att fasa ut den produktion och konsumtion som späder på växthusgaserna i atmosfären. Ju senare vi  påbörjar en radikal samhällsomvandling, desto större blir de katastrofer som väntar våra barn och barnbarn. Att det är så, fick jag ytterligare bekräftat, efter att ha läst Staffan Laestadius nya bok, Klimatet och omställningen.
Laestadius behärskar alla de historiska samband som ledde fram till ”den stora accelerationen”, som under de senaste 50 åren förändrade mänsklighetens relation till naturen på ett sätt som inte tidigare skådats. Denna acceleration har medfört att vi nu står inför en global klimatkatastrof. Han redogör utförligt för vad som krävs av oss för att åstadkomma ”den stora omställningen” på bara några decennier. Han skriver på ett  sällsynt gripbart sätt om de åtgärder som borde genomföras nu för att i tid upprätta ett hållbart postfossilt samhälle.
Även om åtgärderna är specifikt anpassade till förhållandena i Sverige, är likheterna med Finland så betydande, att bokens andra del borde vara obligatorisk läsning för åtminstone alla våra politiker. Det är fråga om en omställning som kräver att statsmakten används för att långsiktigt växla om från ett ohållbart utvecklingspår till ett hållbart.

Jag ska inte här gå in på det radikala reformpaket som Laestadius tar upp. I stället ska jag fråga mig om och hur min egen käpphäst – basinkomsten – passar in i den laestadiuska omställningsstrategin.
Vid första påseende passar den inte alls. Vi borde ju först koncentrera oss på att genomföra alla de politiskt mycket svåra reformer som krävs för en avfossilisering. Att samtidigt genomföra en omtvistad reform av rättigheterna till inkomst, kan innebära att det politiska systemet överbelastas och att den livsnödvändiga omställningen fördröjs.
Man kan också hävda att om övergången till en full basinkomst innebär att de fattigas köpkraft stiger på bekostnad av de rikas, så är det sannolikt att totalkonsumtionen ökar på bekostnad av sparandet, vilket ur en ekologisk synvinkel knappast är önskvärt. Det här uppvägs emellertid av att de rikas konsumtionsvanor i regel är mer fossilbränslekrävande än de fattigas. De flyger och far betydligt oftare, och kanske de också bor och äter på ett sätt som kräver mer energi och resurser i proportion till vad som är normalt.
Motståndarna till en basinkomstreform är övertygade om att alltför många kommer att lata sig och minska sitt utbud av arbetskraft, vilket är illa eftersom allas arbetsinsatser behövs i samband med en krävande omställning. Visst är det möjligt att utbudet av lönearbete för vissa uppgifter minskar om inte lönestrukturen förändras, men som helhet borde en tryggad basinkomst leda till att människorna är mer benägna att bidra till en omvandling, i synnerhet om den upplevs som meningsfull. Och det är just det som Laestadius berättelse om ”den stora omställningen” går ut på. Vi behöver återfå tron på framtiden för att kunna aktivera oss på rätt sätt.
Den stora omställningen kräver en snabb förändring av produktions- och konsumtionsmönstren. För att det ska vara möjligt måste staten se till att de relativa priserna gradvis ändras så att ”svarta”, (klimatförsämrande) verksamheter fördyras, medan ”gröna” (hållbara) blir billigare. Många kommer att drabbas av prisförändringarna, då deras inkomster beskärs eller då de förlorar sina jobb. Omställningen är beroende av att en massa människor låter sig omskolas och omflyttas. En basinkomst ger en automatisk minimitrygghet, vilket underlättar situationen för dem som drabbas.

I Laestadius reformpaket ingår en sänkning av arbetskraftskostnaderna. Arbete – en bra sak – borde inte beskattas så hårt, medan fossilt baserad konsumtion borde beskattas betydligt hårdare. När betydande delar av konsumtionen, som även låg- och medelinkomsttagare nu är beroende av, fördyras, verkar en allmän grundinkomst som en kompensation för förlorad köpkraft.  Ett säreget exempel på en sådan kompensation bjuder Iran på. När man beslöt att trappa ner subventionerna på bränsle och mat, kom man till att man måste införa ett bidrag som tillföll alla familjer – inte bara de fattigaste, som man först tänkte sig. Det visade sig vara för svårt att fastställa vilka som var tillräckligt fattiga för att få rätt till bidraget.

Omställningen från ”svart” till ”grön” produktion och konsumtion, innebär att allt fler kommer att sysselsätta sig med småskalig tjänsteproduktion. För dem är ett socialskydd, som är uppbyggt för att passa heltidsarbetande industri- och kontorsarbetare, mindre lämpligt än en ovillkorlig basinkomst. För egenföretagare eller tillfälligt anställda är det nuvarande systemet oskäligt. Det är alltför invecklat med en alltför stor marginaleffekt. En basinkomst – även i form av en negativ inkomstskatt – möjliggör mindre  byråkrati och tydliggör vilken nettoeffekten av en förtjänstökning blir.
En snabb avfasning av en ekonomiskt förmånlig energikälla sänker snarare än höjer inkomsterna och inkomstskatterna. Därför är en full basinkomst, som täcker alla levnadskostnader, inte realiserbar. Jag har i olika sammanhang föreslagit en kombination av en partiell basinkomst – som jag kallat ”medborgarinkomst” – och en delaktighetsinkomst – kallad ”medborgarlön”, som man kan få för verksamheter som är bra för samhället och miljön, men som inte ger en inkomst på den normala arbetsmarknaden: studier, omvårdnad av anhöriga, föreningsarbete, konst- och idrottsutövning m.m.
Jag tror att en sådan kombination (av en låg ovillkorlig basinkomst och en prestationsanknuten aktivitetspeng) skulle passa in i den stora omställningen från en fossilberoende ohållbar tillväxtekonomi till en avfosilliserad, måttfull kretsloppsekonomi. Det är visserligen fråga om två stora reformpaket, men de kan stöda varandra. Tillsammans kan de utgöra det narrativ och politiska projekt, som återskapar den framtidstro som, på grund av robotiseringsspöket och klimatångesten, för närvarande gått förlorad.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi

1 kommentar

Christer Lindholm 5 juni, 2018 - 14:50

Borde vi verkligen ta det gör givet, att arbete är en ”bra” sak som därför inte borde beskattas så hårt? Mycket av det arbete som utförs idag går ju ut på att tillfredsställa de konstgjorda ”behov” som konsumtionssamhället skapat, och som det ständigt måste skapas mer av för att ekonomins hjul skall hållas i rullning. Och om vi vill komma åt medelklassens ”lyxkonsumtion”, som ur klimatsynvinkel är ett betydligt större problem än den förhållandevis fåtaliga överklassens extravaganser, är en skärpning av inkomstbeskattningen faktiskt den effektivaste, eller rentav den enda lösningen. Att försöka dämpa medelklassens överkonsumtion enbart genom skärpta konsumtionsskatter skulle nämligen slå allra hårdast mot de låginkomsttagare som, trots att de tvingas använda hela sin inkomst till konsumtion, ändå bara konsumerar det absolut nödvändigaste.

För att sammanfatta: om vi vill uppnå en verkligt hållbar ekonomi bör vi minska snarare än öka de ekonomiska incitamenten att arbeta för medelklassens del.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.