Månskensbonden gör musik på österbottniska om gränslandet mellan jordbrukssamhället och urbaniseringen, traktorn och cappuccinon, bland nedlagda fabriker och bortglömda hektar.
PoLänge var utbudet av pop- och rockmusik med berättande ambition tunt på österbottniska, men för några år sedan hände något som skapat en våg av österbottnisk pop på svenska. För Markus Bergfors, som gör musik under namnet Månskensbonden, var det som att öppna en fördämning att börja skriva på modersmålet.
I titellåten på Månskensbondens debutalbum Vårat ödeland möter lyssnaren en person som beskriver ett landskap av ”bortglömda hektar” och ”Sädin som böjd sig lätt för både fotsteg och för synd/när vi gömd oss för heliga händers tyngd”.
– Det är något slags konceptplatta. Det finns ett samband mellan låtarna. Det är det som är orsaken att göra en hel fullängdsskiva. Man kan säga att albumet beskriver ett slags skärseld, något väldigt mittemellan, ett ofruktbart ödeland. Det handlar om någon som längtar bort, men samtidigt inte riktigt kan lämna en plats och därför befinner sig i lite av ett ingenmansland mellan stad och land, säger Bergfors när vi ses strax före en spelning på Musikcafé After Eight i Jakobstad i slutet av april några veckor efter att albumet släppts.
Han är uppvuxen i Kvevlax, Korsholm, strax norr om Vasa där både hans pappa och farfar brukat åkrar vid sidan av vanliga dagjobb. Bergfors följer på sätt och vis en urbaniseringsnorm såtillvida att han, inte helt utan dåligt samvete, avstått från att ta över jordbruket.
– Jag är från landet och ser mig väldigt mycket som en landebo, men jag gillar också cappucino. Väldigt mycket i mitt liv handlar om två saker samtidigt. Det är också det som namnet Månskensbonden syftar på, någon som kontors- eller fabriksjobbar på dagarna och är bonde på kvällarna.
Punk och frikyrka
”Vi är alla, var och en av oss, mer avancerade än det samhälle vi tvingas leva i”, skrev en gång poeten Göran Greider. Bergfors ger prov på något kopplat till det i ett av skivans spår, ”Döpt i Kyro älv” som släpptes som singel redan för tre år sedan.
”I kyrkon sjöng di Pärleportin/Predikantin sa att all annan musik var från satan/Men he enda jag vila var ti sjung med i ’Fuck you I won´t do what you tell me’/Så vi stod på gårdin å visa fingre åt mopogänge”.
– I mina tonår var jag aktiv i en frikyrka och samtidigt lyssnade jag på Rage Against the Machine, Refused och annan punkig musik som helt uttalat var emot etablerad religion. Det var så klart knepigt, som att finnas i en konflikt mellan två läger.
– Jag tänker också på hur det är i dag när branding ses som viktigt. Det är ofta väldigt polariserat mellan stadsbor och landsbygdsbor och man ska vara en tydlig karaktär och visa vad och var man tillhör. Jag tror att man måste spränga upp generaliseringarna för att skapa mer plats för människor. Men samtidigt är det för min del inte bara frågan om en revolt mot kategoriseringssamhället. Det handlar också om att jag många gånger är för ambivalent för att kunna välja.
Markus Bergfors började skriva låtar som 13-åring. Punk och hardcore utgjorde från början en slags ”bandskola” för honom. På senare år har musiken, till exempel den han gjort med bandet Timshel, blivit alltmer melodiös och lutar mot ett klassiskt popsound med indieinfluenser. Under namnet Månskensbonden är det första gången han inte skriver på engelska. Att skriva klassiskt textdriven singer/songwritermusik på svenska var länge ovanligt i Österbotten.
– Det har ju gjorts musik med texter på svenska här under lång tid, men då har det varit antingen på skämt eller väldigt hård musik, punk eller metal. När Vasas flora och fauna släppte låten ”Nog var han en vän” för sex år sedan kändes det ganska mycket ”Äntligen!”. Det hade kanske inte behövt vara just de, men de ska ha en eloge för att de lyckades göra det så rätt. Jag förstod då att jag kan skriva som jag pratar. Som jag skrev i någon presstext, det var som att en fördämning öppnades när jag började.
Valet att använda dialekt har också påverkat ämnesvalen.
– Att skriva på barndomsspråket har inneburit en återgång. Jag har skrivit mycket om uppväxtmiljöer. Det beror kanske på att jag pratade mer dialekt innan jag som 19-åring flyttade till Vasa och senare vidare till Åbo, Göteborg och senast tillbaka till Vasa igen.
Mansrollen i omvandling
Men uttrycket i musiken rymmer inte bara isolerad barndom utan också spår av ett omgivande bonde- och industrisamhälle, liksom en sekulariserad samtid i efterdyningarna av de båda epokerna.
Senare på kvällen spelar Bergfors och bandet bland annat en österbottnisk tappning av Bruce Springsteens ”Factory”.
”End of the day, factory whistle cries/Men walk through these gates with death in their eyes./And you just better believe, boy, somebody’s gonna get hurt tonight,/It’s the working, the working, just the working life” sjöng Springsteen i slutet av 70-talet. 40 år senare är raderna i Månskensbondens tappning:“Mot slutet av dan, fabrikin visslar ut/Män går genom portarna me ögon tomma på beslut/å pojk du ska vet, nån kommer få på käftan ikväll/He e arbetar-, arbetar-, bara arbetarlive”
– Orsaken till att jag ville översätta den var att den hade en känsla jag kände igen, bland annat med tanke på mansrollen i Österbotten. Jag skrev en till vers till den för att också förflytta texten mer till nutid när många fabriker har stängts: ”Nu ha fabrikins visslo tystna fö gott/bara luktin finns kvar av all svett som man gett/ nu står e flaskor på borden/å drömmar i garderoben/He e arbetar-, arbetar-, bara arbetarlive”.
text Pär Jonasson
foto Moa West
