Elis Burrau: Där formuleringen är allt

Elis Burrau är född 1992, en drivande kraft i en poetgeneration som gjort den digitala arenan till sin, med pdf-förlag, bloggar och Twitter som lyriska kanaler. Nu har Burrau utkommit med sin första roman och recensenten blir inte klok på den. 

Det sägs att Elis Burrau vill vara allvarlig, eller kanske ironisk och allvarlig på samma gång. Men har han något väsentligt att säga om samtiden, ungdomen, samhället, om något överhuvudtaget? Det är svårt att svara på. Inte ens efter att ha läst hans ”roman” Karismasamhället – en roman, vet jag. Har faktiskt ingen aning, är mest bara dränerad av dess uttryck. Här har vi alltså ett påfrestande självmedvetet berättarjag vid namn Elis Burrau och en samling unga urbana slackers som glider omkring i Stockholms innerstad, går på utställningar, uppläsningar och fester, alltmedan ironin, eller ”ironin”, över tillvaron och språket pågår och pågår. Alltså: det är en nollpunktens existens, en fragmentarisk intighet som illustreras, där formuleringen är allt. Det är också det enda den här boken säger. Eller?

Burrau har själv sagt att han är fascinerad av när allting händer i språket, i utsagor, i negationer, och det manifesteras med framgång i Karismasamhället. Det finns inget egentligt berättande, ingen framåtrörelse, istället består boken av kompakta stycken med korta episoder och tvära språkligheter. Prosan är vild, krängig, burdus – och förtjänstfullt befriad från realismens bojor. De flesta styckena avbryts med en lagom snitsig fras av typen ”säga vad man vill om mig, men jag säger alltid domesticera istället för tämja” eller ”se mig som en frontfigur som tycker om att synas”. Så trots en utsaga att skriva ”tråkigt” – vilket Burrau ofta lyckas med – så är det symptomatiskt att han inför dessa snitsigheter. För helt igenom tråkig vill eller vågar inte Burrau vara, han vill ju ändå underhålla. Det är också symptomatiskt med alla referenser, mest från amerikansk populärkultur och modern svensk dikt och så denna ständiga självmedvetenhet. Men, det finns naturligtvis ett men. Burrau har en språkkänsla, ett formuleringsdriv och ett spirituellt flöde i de tvära brott som han fyller sin bok med. Så här kan det låta:

Ghayaths sköna ögon när han lyriskt berättade att han druckit ett vin som var som Jesus blod inne på toaletten. Det där syftningsfelet får vara kvar. Blogginlägget Anna skrev på kokain var ärligt. Känslan inför kändisskapet var nervig, men svår att definiera. Det var kul att hybrisen var tvärsäker och ganska obefogad. Vi fick bo i en rik kille som hette Fredriks etagelägenhet. Han hade en champagnesabel. Annars var det inte särskilt mycket möblemang. Lite uppstoppade djur uppklistrade på väggen, och en tavla som såg ut som en abstrakt tavla ska se ut.

Stundtals liknar det automatisk skrift, ibland är egna och andras dikter insprängda i texten, ibland är det rena bloggprosan. Rader som ”En av mina starkaste stunder i år var när polisen i Prag vaktade McDonald’s med stora automatvapen”, ska måhända vara roliga eller kanske provocerande, men det är i så fall inte värt att bli provocerad. Språket tycks istället finnas till för sin egen skull, det är en språkfrejdighet som alstrar sig själv. Att droppa rätt namn, att vara sval och kontrollerad, och att vara författare verkar vara karaktären Elis mål. Ja, alla dessa referenser, ett sätt att leva genom andra, att leva genom kultur utan att bottna i någonting. Det aktas noga att stanna på stället och andas in, både livet och språket ska skyndas förbi. Guy Debords Skådespelssamhället figurerar, men den läser Elis aldrig ut, poeten Mara Lee glimtar förbi, men verkar mest eftertraktas som namn, som idé och för att skriva något om hans diktsamling (vilket hon också i verkligheten gjort). Konsten har bara en uppgift som fernissa. Att synas och höras är av största vikt och bokens karaktärer är helt upptagna med att se sig själva. Det är fullkomligt odrägligt.

”Jag har börjat skriva en roman som jag kallar Karismasamhället och jag tänker att den delvis handlar om osäkringen av rum från en instans som är ganska likgiltig fast likgiltig liksom med en positiv och brinnande konnotation.” Så beskriver Burrau sin egen bok i boken, och så går det ju att se den, men det är också en ordpastej bland andra pastejer. Men samtidigt osäkrar sådana utsagor själva skrivandet på ett suggererande sätt, det går inte heller att förneka. Texten förklarar ständigt sig själv, och denna bevakning av den egna texten är sannerligen tidstypisk. Inga kryphål ska finnas varken för karaktärerna, författaren eller läsarna. I samma andning öppnas dock andra hål upp, för denna kontroll av nuet innebär också en förlust av dået. Bokens karaktärer lever frånkopplade det förgångna, och de anspelningar på äldre verk som finns fungerar bara som utrop och neonskyltar.

”Romanens” flyktighet tar Elis och hans urbana marionetter ända till norra Sverige, och lustigt nog till en by nära min hemort, Klöse, utanför Nordmaling i Västerbotten. Bara byns namn nämns och att den förmodligen ligger utanför Umeå. Här handlar det om människor med förlorat intresse inte bara för historien utan även för topografin och geografin. De lever i ett upplöst tillstånd, utan tillgång till sig själva.

Elis Burrau är född 1992, en drivande kraft i en poetgeneration som gjort den digitala arenan till sin, med pdf-förlag, bloggar och Twitter som lyriska kanaler. Han har redan medverkat i flera antologier och sprutat ur sig ett antal diktböcker, bland andra och vi fortsatte att göra någonting rörande som nominerades till Borås Tidnings debutanpris. Vad som är ambitionen med denna hans första bok som kallas en roman, blir jag inte klok på. Om jag vaknade på den ena sidan så skulle jag säga att den måste vara ett skämt, ett avtryck lika tomt som det samhälle som har skapat den. Om jag vaknade på en annan sida så skulle jag säga att den effektivt tar upp generationsbudkavlen efter Jack, Autisterna och Cigarett. Alltså tar vid efter en följd av debutanter, alla med sin typiska blandning av ”allt ska med” och ”titta vad jag kan”, med sina egna doser av storstad, rotlöshet och tidsanda. Det är både tröttsamt och fascinerande på samma gång.

Text Andreas Holmström
Foto 
Militza Monteverde

Elis Burrau: Karismasamhället –
en roman. Bonniers, 2018.

En reaktion på “Elis Burrau: Där formuleringen är allt”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *