Elisabeth av Böhmen och Descartes

av Martina Reuter

Martina Reuter.

I år firar prinsessan Elisabeth av Böhmen (1618-80) 400-årsjubileum. Hon var dotter till kung Fredrik V av Böhmen och Elizabeth Stuart, och växte upp i exil under 30-åriga kriget. Fadern regerade bara en vinter och hennes morbror Karl I av England avrättades 1649. Världspolitiken bildar med andra ord en relativt våldsam fond för den omfattande brevväxling Elisabeth förde med filosofen René Descartes och som idag är den främsta orsaken till hennes berömmelse.

Elisabeth är den första, och i viss mån fortfarande den enda, av 1600-talets kvinnliga filosofer vars filosofiska gärning nått allmänt erkännande. Det finns ett ökande intresse för filosofihistoriens kvinnliga pionjärer, men det råder fortfarande relativt vattentäta skott mellan den forskning som berör kvinnliga filosofer och den forskning som berör filosofihistorien i stort. Elisabeth är den enda man regelbundet stöter på också i sådana filosofihistoriska sammanhang som inte uttryckligen handlar om kvinnor och genus.

Erkännandet av hennes filosofiska gärning förklaras delvis av att den är så intimt och ömsesidigt sammanflätad med Descartes filosofiska tänkande att man helt enkelt inte kan bedriva seriös Descartes-forskning utan att beakta hennes brev. Elisabeth var en tidig kritiker av det vi idag kallar cartesiansk dualism (efter den latinska formen av Descartes namn, Cartesius) och hon ifrågasatte upprepade gånger hans försök att förklara hur två substanser, tänkande och kropp, som inte har några gemensamma egenskaper ändå kan påverka varandra så att vi å ena sidan kan utföra viljestyrda handlingar och å andra sidan upplever kroppslig smärta och andra passioner.

De brev där Descartes försvarar sin ståndpunkt är speciellt intressanta därför att brevväxlingens privata karaktär gör att han är mindre på sin vakt och i vissa fall utvecklar mera genuina och filosofiskt intressanta svar än han gör i mer offentliga sammanhang. Där Descartes relativt arrogant nöjer sig med att förbise till exempel materialisten Thomas Hobbes synpunkter, för han en mera generös dialog med Elisabeth.

Brevväxlingen handlar inte enbart om filosofi. Elisabeth var en inflytelserik person, och i ett brev beskriver hon hur hon stött utnämnandet av Descartes anhängare Frans van Schooten till professor vid universitetet i Leiden. Brevet vittnar om samma typ av nätverk och personligt inflytande som på senaste tid nystats upp vid Svenska Akademien, men läsaren slås också av Elisabeths tolerans och den självklarhet med vilken hon skiljer åt vetenskapliga meriter och religion. Schooten tillhörde en sekt grundad av Jacob Arminius, som ansågs gravt irrlärig av alla parter i det religiöst färgade 30-åriga kriget. Elisabeth ifrågasätter inte irrlärigheten i sig, men hon gör sig löjlig över de idioter som motsätter sig utnämningen därför att de är rädda att Schooten skall blanda in religion i sin matematikundervisning. Något sådant gör inte en vettig människa och det visste Elisabeth och Descartes, som stod på varsin sida av den klyfta som delade Europa, han katolik och hon protestant.

Martina Reuter
är filosof och genusforskare

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.