Författaren Jacqueline Woodson mottog i år ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne, ett pris som det känns fullt logiskt att hon fick ta emot: Woodson har nu kammat hem de flesta utmärkelser en ungdomsförfattare kan belönas med. Hon skrev nyss på ett kontrakt för Oprah Winfreys magasin, men Woodson har större mål i sikte. Vad är egentligen syftet med hennes liv?
– Jag skulle aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få ALMA-priset. Jag har nog tänkt att det är för européer. Och sett det som ett ”white people award”. Jag tror att de aldrig har gett det till en svart person innan, säger Jacqueline Woodson.
Det stämmer. Priset till Astrid Lindgrens minne, det största inom barn- och ungdomslitteratur i världen med en prissumma på fem miljoner kronor, instiftades 2002 och har hittills delats ut till tre organisationer och 15 författare och illusttratörer. Woodson är den första svarta. Att hon tar upp det faktumet säger mycket om hennes författarskap – inte för att det handlar om svarta, men för att det handlar om representation, om att synliggöra osynliga, om ensamhet.
– Alla är vi ”den andra”. Det är alltid några delar av oss som vi inte ser i resten av världen. Det gör oss delvis till individer, men det gör oss också ensamma! Jag tror att böcker kan ge dig dig själv, att de kan väcka dig.
Jacqueline Woodson föddes den 12 februari 1963 i Columbus, Ohio men när hennes föräldrar skiljdes flyttade hon, hennes syster Odella, brodern Hope och deras mamma till South Carolina – en delstat som bara några år tidigare frigjorts från de grymma Jim Crow-lagarna* och som fortfarande var extremt segregerat. ”You can keep your south” föreställer hon sig sin pappa säga till hennes mamma i den prisade boken Brown Girl Dreaming. Hon var ett år när flytten gick.
”Jag är född i Ohio men historierna från South Carolina forsar redan som floder i mina ådror” skriver hon på ett annat ställe i samma bok.
Böcker som barnvakt
Som sjuåring kommer Woodson till Brooklyn, New York och det afro-amerikanska och latinamerikanska området Bushwick – idag det kanske snabbast gentrifierade området i New York, då ett industriområde bebott av arbetarklass och immigranter. Historier och böcker är en stor del av hennes liv redan från tidig ålder. Hennes mamma, ensamstående och hårt arbetande, tar biblioteket som hjälp för att klara av sitt schema och tre barn – böcker blir hennes barns barnvakter. Varje dag efter skolan går syskonen till biblioteket och sitter där och läser fram tills att mamman slutar sitt jobb och kommer och hämtar dem. Hennes syster ses som familjens ljus, hon plöjer böcker. Jacqueline själv läser sakta, sakta och i skolan anses hon inte särskilt duktig. Själv berättar hon att hon förvisso arbetade sig långsamt genom sidorna, hon läste om och om igen, men att det var för att hon läste för en djupare förståelse. Det finns inget ytligt i hennes relation till böcker.
”Jag läste som en författare redan som barn”, som hon sagt i en gammal intervju. En sak tar det henne flera år att hitta i litteraturen; sig själv. Hemma är hon en vacker, intelligent, stark, svart flicka – i böckerna hon läser på biblioteket existerar hon inte. Där är alla vita, från världar långt från hennes egen.
Jacqueline Woodson börjar ljuga tidigt. Hon fascineras av berättelserna hon fabricerar ihop och hur människor lyssnar på dem – deras ögon växer i takt med att lögnerna dansar över hennes läppar. Hon börjar även tidigt skriva och hon skriver överallt. Små historier i marginalen på sina läroböcker, på pappkassar, med kritor på trottoaren. Hemma transkriberar hon hela låtar och tv-reklamer och memorerar dem (hon kan fortfarande recitera så många 70-talsreklamer att det fyller en timme). Först när hon är i tio-årsåldern möter ljugandet hennes skrivande och två förmågor flyter ihop till en. En dag i skolan när hon lämnar in en skrivövning så ger hennes lärare Mr Miller, en man snål med komplimanger, henne överraskande beröm: This is really good. Hon inser att lögner på papper är en väsensskild sak jämfört med att ljuga folk rakt upp i ansiktet – det ena gör att man hamnar i trubbel, det andra att man får uppskattning.
Överöst av priser
45 år senare har hon skrivit över 30 böcker varav majoriteten är barn- och ungdomsböcker. Hon har även skrivit två stycken vuxenromaner, poesi, essäer och journalistik. Hon blir snart återkommande kolumnist i Oprah Winfreys magasin ”O”.
Jaqueline Woodson utanför sin lägenhet i Brooklyn.
Hon sitter vid köksbordet i sitt hem i området Park Slope i Brooklyn, New York där hon bor med sin flickvän och deras två barn. Hon pratar starkt och tydligt med blicken rakt in i ens egen, men tittar ibland ner nästan lite blygt efter att hon avslutat sina meningar. Hon för sig på ett ålderslöst sätt, även hur hon pratar – ungdomligt uppbyggda meningar varvade med eleganta, äldre klingande, resonemang, och jag hade aldrig kunnat gissa hennes ålder (hon är 55). Vid hennes fötter ligger den enorma hunden Shadow. Utanför glasväggen som vetter ut mot bakgården och ett stort blommande träd skäller hennes andra hund, en stor schäfer vars namn jag inte minns. Det senaste numret av magasinet Vanity Fair ligger på ett soffbord. På framsidan tittar skribenten, skådespelaren och producenten Lena Waithe in i kameran – en av få svarta kvinnor att någonsin ha lyfts fram på magasinets framsida och defintivt den första queera svarta personen. Texten om henne är skriven av Jacqueline Woodson.
En hel vägg i Woodsons hem är fylld av plaketter, inramade diplom, medaljer och statyetter. Jacqueline Woodson har vunnit så många priser och utmärkelser för sina böcker att jag inte kan räkna dem, inte hon heller tror jag, alla är inte ens listade på hennes hemsida. Hon måste ha fått närmare etthundra pris, varav tre stycken ”lifetime achivement awards” och det finaste priset man kan få ta emot inom litteratur i USA: ”National Book Award”. Hon är utsedd till ”National Ambassador for Young Peoples Literature” av det statliga Kongressbiblioteket för 2018–19. Och nu ALMA. Jag frågar henne vad det svenska priset betyder för henne.
– Jag är fortfarande väldigt okänd för många människor, särskilt internationellt, så för mig betyder det här att fler människor nu börjar känna sig mindre ensamma. Min intention som författare är att skriva om människor som jag själv som ung inte såg. Jag vill att folk ska besöka litteraturen och se någonting som får dem att inse att de inte gör den här färden alena.
”Verken ska hålla högsta konstnärliga kvalitet och präglas av den humanistiska anda som förknippas med Astrid Lindgren” står det på ALMA-prisets hemsida. Men Astrid Lindgren förknippas inte bara med en sund människosyn, något som Jacqueline Woodson själv tar upp långt innan jag själv hinner komma in på ämnet.
– Vi kände bara till böckerna om Pippi Långstrump. Vi älskade Pippis vildhet, hur äventyrslysten hon var, en stark flicka att identifiera sig med. Men… det finns vissa problematiska koloniala grejer som pågår också, haha! När jag läste böckerna igen som vuxen tänkte jag att om jag läser detta för mina barn måste vi ha långa konversationer om en författares ansvar, vad de försöker säga och hur de tänker kring vissa människor.
I nyutgåvan av Pippi-böckerna har vissa ord strukits…
– Yeah… (rösten är lätt sorgsen, låter lite trött). Jag håller inte med om att göra så. Detsamma hände här med Huck Finn. N-ordet togs bort. Det är ”whitewashing”. Jag tror att folk behöver veta hur litteraturen var och vad kampen handlade om. Astrid tog inte bort ordet, förlaget gjorde det. Och det gör det till mindre av författarens historia. Det enda som gör att vi inte upprepar historien är att vi kommer ihåg den.
– Som förälder kan jag läsa Astrid och hoppa över det ordet, eller ha en konversation. Men man kan inte ha den större konversationen om vi stryker vissa ord och tvättar bort saker, säger hon.
Obama, Trump och framtiden
På en hylla i köket står några foton på hennes barn och ordet ”woke” utskuret ur trä. På ett av fotografierna står hennes dotter intill Barack Obama som håller henne tätt intill sig. De ler båda stort och öppet in i kameran. Jacqueline Woodson skriver i sina böcker om utanförskap, förvirring, rasism, orättvisor. ”Livet är så svårt” sa hon i en intervju 2009. Men, säger hon vidare, hon finner tröst i vackra saker: Synen av sin sons leende på andra sidan bordet eller Obamas installationstal som sänds på tv.
Idag ser USA:s politiska scen väldigt annorlunda ut. Har det påverkat dig?
– Jag läser tidningen mycket mindre nu. För jag vill inte engagera mig på det sättet. Det kan bli utmattande, jag kan glömma vad min roll i hela det här är.
Och vad är den?
– Jag ska använda mina verktyg som författare för att hjälpa folk att komma igenom den här tiden. Om jag själv kämpar med att ta mig igenom vår tid, hur ska jag då hjälpa andra? Jag tänker på våra förfäder. Afroamerikaner har gått igenom slaveriet, lynchningarna på 1930,-40 och -50-talet, de diskriminerande Jim Crow-lagarna*, polisbrutalitet och att bli mördade på våra bakgårdar för att vi håller i en mobiltelefon. Vi har tvingats uppleva människor som sätter brinnande kors på våra gräsmattor, som dödar våra fäder och farbröder, som tar vårt land. Så det här som pågår, det är svårt, det är skrämmande, det är jobbigt, men vi har överlevt. Och vi kommer att överleva.
Vilka är verktygen vi behöver? Det är det hon tänker på när hon skriver. Vilka verktyg behöver unga människor för att fortsätta sitt motstånd? Hon måste också, förtsätter hon, skriva in hoppet i det här narrativet. Nyligen tände en man eld på sig själv i Prospect Park inte långt ifrån hennes hem. Hon kände mannen och hans familj. Det är lätt att förlora hoppet och perspektiven i den här tiden, säger hon.
– Det är hella bad just nu, men det är inte det värsta som kan hända.
Text: Martin Brusewitz
Foto: Anders Ahlgren
