När piss, avsky och självhat är som bäst

Den är som en svart ogenomtränglig sten, den danska poeten Ursula Andkjær Olsens mer än 200 sidor långa diktsamling Utgående farkost. Mörkret som bubblar upp från sidorna är närapå bibliskt i sin beska svärta.

Jaget är piss. Omvärlden är piss. Att vara vuxen är lika djävligt som att vara ung. Kroppen är vidrig. Själen är äcklig. Ursula Andkjær Olsens diktjag väser fram sina ord genom en hårt sammanbiten käke och bygger liksom en rustning av sin väldiga avsky. Det är som om hen beslutat sig för att bygga världen på nytt, utan några som helst skygglappar. Självhatet blir en logisk utgångspunkt:

”har ingen respekt för människor som inte hatar sig själva, människor / som inte hatar sig själva fyller mig med avsky, människor som inte / hatar sig själva är inte människor”

När diktjaget inte är upptaget av att spy galla över egna tillkortakommanden noteras omgivningens minst lika talrika brister, och vore det inte för det dallrande självhatet skulle föraktet för andras svaghet bli långt mer obehagligt än det faktiskt blir.

Den hatiska, arga dikten är visserligen tung, men också rolig med sina drastiska kast från hybris till självhat.

Det som gör att Ursula Andkjær Olsens korthuggna staplar av avsky, garnerade med talrika versala ”FUCK”, aldrig känns som en urspårad Flashbacktråd är att författaren behärskar sitt idiom så osedvanligt bra. Det är lite som om hon vore en Agneta Enckell helt utan spärrar, invirad i en trasig strömförande filt och möjligen beväpnad med ett hagelgevär. Och mer beröm än så kan man nästan inte få. Det är inte det minsta överraskande att Utgående farkost belönades med det danska kritikerpriset när den kom ut.

Det bör också sägas att Jonas Rasmussen har gjort ett fint jobb med sin översättning. Just den där känslan av total språklig behärskning har faktiskt följt med i tolkningen. Det är något av en bedrift med ett så vildsint material.

I samlingens avslutande del ”Hymn” ljusnar tonen en smula, och något som liknar en tro på kollektiv gemenskap börjar växa som en liten champinjon i mörkret. Det känns lite som det välsmakande lacket som tandläkaren avslutar med efter att ha gett dig den där smärtsamma rotfyllningen som du inte visste att du så väl behövde.

Sebastian Johans

Ursula Andkjær Olsen: Utgående farkost.
Översättning:
Jonas Rasmussen
Rámus, 2018.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *