Om religion, nationalism och Rysslands väg

av Lisen Sundqvist

Lisen Sundqvist.

Min enda resa till S:t Petersburg skedde för ett bra tag sedan. Staden hette Leningrad, landet Sovjetunionen. Det var i mars 1991, och i december samma år halades den sovjetiska flaggan för sista gången vid Kreml, Sovjetunionen hade upphört att existera.

Staden befann sig i en märklig brytningstid, och hade jag varit aningen mer intresserad av politik och mindre intresserad av att hänga med mina vänner och dricka billig vodka och röka billiga Chesterfieldcigarretter – varför det skulle vara just Chesterfield har jag ingen aning om – skulle jag kanske ägnat min omgivning mer uppmärksamhet, men känslan av att stå i en korsning i världshistorien fanns där. När Berlinmuren föll var jag 22, vi hade med andra ord vanan inne och det långsamma sammanstörtandet kändes inte så akut. Två år känns som en relativt lång tid i den åldern, studierna skred framåt, kärleksrelationerna kändes mer omtumlande än någonsin den historiskt-ideologiska tvättmaskin vi slungats in i, där vi nu befann oss strax före centrifugeringsskedet.

Det som denna resa gav kunde ha varit ett förebådande av den allians mellan religion och nationalistiskt statsbygge som senare kom att prägla Rysslands väg.

I Leningrad studerade en barndomsvän vid prästseminariet, hans studiekompis från Joensuu var på besök och vi bestämde oss för att försöka sammanstråla en dag och gå på stan. Deras vän Sergej kom med och vi gick runt och såg hur skyltfönstren befann sig i olika skeden av historien, simultant, köttaffären med dagens utbud som vaktades av en stor randig katt som låg och sov på glasdisken, bokaffären, en butik vars stolthet, en japansk ghettoblaster, stod längst fram och tronade på ett litet podium. ”Whites only”, sa Sergej ironiskt, och vi gick vidare. Som präststuderande hade han inte råd att köpa årets kyrkokalender, en investering som naturligtvis var nödvändig för en teolog. Ghettoblastern fanns som en påminnelse om att lyxvaror fanns för dem som hade de rätta kontakterna, och gärna västvaluta. Skillnaden från några år tidigare låg i att allt nu var i dagern i skyltfönstren på Nevskij prospekt. Katten i köttbutiken sov vidare i en annan tid, samtidigt.

Sergej träffade jag senare i Finland, han kom från Tver och hans far var överste i Röda armén. En skiftning mellan två generationer som på ett märkligt sätt kom att återspegla samhällsutvecklingen: en förskjutning av maktbalansen mot kyrkan.

Vad den ryska ortodoxa kyrkan skulle komma att spela för roll i nationsbygget förstod vi inget av då. Speciellt inte i en ledare som Putins händer. Den sista tsarfamiljen upphöjdes redan i början av 1980-talet till skyarna av den ryska ortodoxa utlandskyrkan, Moskvapatriarkatet fastställde kanoniseringen i början av 2000-talet, något som satt som hand i handske med Putins rehabiliteringsplaner för Nikolaj II. Putin och kyrkan lever i en pragmatiskt grundad symbios som gagnar både statsapparaten och kyrkan. Det finns frågor där staten och kyrkan har olika syn, bland annat vad beträffar Stalintiden, och också tanken på vad religionen ska ha för roll i skola och utbildning, men dessa konflikter stiger sällan fram i förgrunden. Isakskatedralen i Sankt Petersburg är fortfarande museum, trots att kyrkan gjort ganska högljudda anspråk på den.

Kyrkans plats i samhället och i människors liv handlar i högsta grad om tradition, närmare bestämt behovet av traditioner, och där står den ryska ortodoxa kyrkan för tradition med stort T. Kyrkans historiska bäring i Ryssland bygger på en tusenårig tradition, som går ända tillbaka till den bysantiska tiden. En användbar hörnsten i Putins händer, tillsammans med tsartida glans och gudomligt initierad makt, stalinistiskt massbyggande och industriutveckling, och en armé som igen flexar sina muskler.

Och medan vi här hos oss å ena sidan ser #metoo-rörelsen köra som ett tåg genom institutioner och strukturer, ser vi samtidigt en längtan efter auktoritet och en pendel som med kraft svänger tillbaka mot det konservativa och övertydliga. Samtidigt är den här läsningen både eurocentrisk och ytterst bunden till ett synsätt som inte kommer att leda oss vidare i förståelsen av vart vi är på väg. Tanken att nationalstaterna spelat ut sin roll i historien är inte heller mig främmande och att de institutioner vi häktar upp vår förståelse av historien på kanske, redan nu,  är bygones. Ibland undrar jag ändå om vänsterns inte så subtila beröringsskräck gentemot religionen gör att vi har ett dåligt utgångsläge att tolka och förstå vad religionen spelar för roll i en omvärld i förändring. Vi vadar just nu ut i ett paradigmskifte, något säger mig att centrum för detta paradigmskifte inte finns i det som vi betraktar som centrum, vare sig geografiskt eller tankemässigt. Institutioner omformas eller förgås, av någon anledning tycks de religiösa systemen ha en större motståndskraft här. Vi kan se kyrkans roll som instrumentell, men ändå tycks den alltid flyta upp som en kork till ytan efter stormen.

Frågan är om vi klarar av att se tillräckligt skarpt – för att se de rörelser som äger rum under ytan.

Lisen Sundqvist
är kulturvetare och fri skribent

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.