Biaudet: Höj kvaliteten på vården av minnessjuka

Eva BiaudetLägger ifrån mig boken och funderar om jag är tillfreds med att det inte egentligen fanns ett slut. Berättelsen om Alice; Still Alice av Lisa Genova – om att insjukna i Alzheimers mitt i en beundrad akademisk karriär, är bara för sorglig att berättas till slut. Och hur skulle Alice egna tankar kunna beskrivas i ord efter att hon förlorar förmågan att förmedla sina tankar i förståeliga meningar eller då hennes minnen inte längre bildar en helhet som kan uppfattas kronologiskt eller logiskt, utan består av fragment såsom pusselbitar som skakats om i lådan. Men länge har hon, vad man utifrån kanske kan ha svårt att tro, ett väldigt stort antal pusselbitar som passar ihop – samtidigt som andra verkar ha tappat sina former som kopplar dem till varandra. Tidigt tappar hon bort sig på hemvana platser som hon känt till hela sitt liv och tidvis förlorar hon sin anknytning till även de käraste personerna kring henne. Ur mänskligt perspektiv känns det nästan outhärdligt att läsa och rädslan att eventuellt drabbas  av denna nya folksjukdom smyger under skinnet.

Mitt i all sote-politik om förvaltning, finansiering och privatisering av vår hälsovård, känns det absurt att vi inte använder mer energi på att analysera vad som egentligen mäter kvaliteten på vården, vad är bra hälsovård, och vilka är utmaningarna för omsorgen och sjukvården för de allt fler äldre. Hur skulle vi kunna erbjuda  även de minnessjuka ett mänskligt sett bra liv. Ett liv där de kan leva så normalt som möjligt, trygga men fria att själva bestämma hur de vill ha det. Hur skall vi trygga personalresurserna – att det finns tillräckligt med människor omkring en Alzheimerpatient som inte kan sova om natten, som är orolig och rädd eller att hon om dagarna får röra sig ute och inne, njuta av solen och vinden och naturen. 

Idag lyckas det inte. Åtminstone  finns det alltför få exempel på bra boenden. Ni får gärna skriva till mig om ni har sådana. Det finns inte heller indikatorer som skulle mäta hur tillräckligt bra omsorg och boende ser ut eller hur självbestämmanderätten skall förverkligas. Hur skall de anhöriga veta vad som är bra omsorg? Att få bo hemma har stor betydelse, men bara om det finns omsorg med proffs och anhöriga. Men ju längre sjukdomen framskrider ju tyngre blir kärleken för de anhöriga och då måste samhället erbjuda mänskliga former av boende med mycket resurser som stöd – dag och natt. Utan ett samarbete av frivilliga och av professionell vård, kan detta kanske inte realiseras. 

För att förändringen kunde bli barmhärtigare för den som tappar bort plats och tid, borde boendet vara småskaligt, icke-institutionaliserat och friheten får inte kännas begränsad. Boendet måste planeras så att närheten till naturen och närheten till andra människors liv – unga och gamlas – inte skärs av. Jag sörjer att jag inte idag har ett sådant alternativ att erbjuda, men är övertygad om att det är möjligt att skapa sådana framöver om vi bestämmer att det är viktigt. Viktigt för att även den som insjuknar i minnessjukdom skall få leva värdigt.

Eva Biaudet
är riksdagsledamot för Svenska folkpartiet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *