Temat för detta nummer av Ny Tid är ”kärlek”. Längre fram ser vi bland annat på politisk kärlek och Tinder, men vi börjar med den samhälleliga instans som kanska oftast använder termen: kyrkan.
Björn Vikström, biskop i Borgå stift och Svenskfinland, hör till de kyrkliga auktoriteter som konsekvent uttalat sitt stöd för sexuella- och könsminoriteter och mot en dogmatisk tolkning av bibeltexter. Dogmatism är inte bara en samhälleligt ohållbar inställning till Bibeln, det är också något av en omöjlighet, tycks Vikström mena i sin bok Kärlekens mångfald. Han påpekar upprepade gånger hur olika röster i Bibelns olika böcker har olika syn på centrala frågor kring sexualitet, kärlek och äktenskap. Ett dogmatiskt förhållande till en ståndpunkt betyder att man förbiser en annan.
Kärlekens mångfald gavs ursprungligen ut 2016 på finska som Monta rakkautta, och har översatts av Kesia och Jan Edström. Den utmärkta översättningen bibehåller Vikströms lediga, men ändå tydliga språk.
Kärlekens mångfald är skriven som ett svar på diskussionen som samkönade äktenskap. Men på samma gång har Vikström inte påtagit sig något mindre ambitiöst uppdrag än att skriva en bok om kärlekens kyrkliga historia och väsen.
Mycket behandlar naturligtvis Luthers läror om kärleken, och Vikström räds inte heller att ge Luther frän kritik, till exempel i fråga om reformatorns strikta uppdelning av kärleken i två former – den rena och osjälviska gudskärleken och den själviska mänskliga kärleken. Så här kan det låta: ”Luthers indelning i två former av kärlek förmår inte göra rättvisa åt de rika och mångtydiga sätten att tala om kärlek som Bibelns texter innehåller. Misstänkliggörandet av mänsklig kärlek stämmer även dåligt överens med våra vardagserfarenheter av hur människor, oberoende av tro, osjälviskt handlar gott mot varandra.”
Det är denna mångfald av kärlek, som Luther förnekar, som Vikström avser med sin boktitel. Dels handlar det om de många bakgrundsfaktorer och motiv kärlek kan ha, men också om de många olika uttryck som kärleken kan ta – till exempel den homosexuella kärleken. Och när Vikström en gång kommit in på det temat, har han svårt att släppa det.
Delar av boken går att läsa som ett ”homosexualitet for dummies”-verk, och den som är insatt i diskussionen om sexuella minoriteter kan drabbas av en instinkt att hoppa över sådant som känns självklart. Men boken riktar sig kanske inte heller i första hand till dessa läsare. Som en systematisk, djuplodande och framför allt varmt humanistisk guide till sexuella minoriteter är boken ypperlig, om kanske riktad mer till en kristen än en icke-kristen läsarskara.
Det går inte att ta miste på författarens stöd för lika rättigheter för alla och man kan ju bara beklaga att denna öppna nyfikenhet och solidaritet inte (ännu) räckte till ärkebiskopspallen.
Just Vikströms breda humanism och progressiva livshållning går som en röd tråd genom boken, till den grad att en icke-troende läsare ibland baxnar över hur långt han klarar av att tänja på Bibelns innehåll för att fortfarande kunna bevara den som en auktoritet för den moderna, progressiva kristendomen.
Janne Wass
Björn Vikström: Kärlekens mångfald.
Översättning: Kesia och Jan Edström.
Fontana Media, 2017.
