Ett ögonblick i vassen

av Catariina Salo

Boodi Kabbani är den första syrier som porträtterar en homosexuell person på film. Den inhemska filmen A moment in the Reeds hade Finlandspremiär under filmfestivalen i Sodankylä i mitten av juni.

– Det är inte en film om kärlek. Den handlar om känslor, inte bara kärlek utan allt det andra man känner runt kärleken, förvirring, ilska, rädsla och lycka. Jag ser det mer som ett möte mellan två människor som kommer nära och lär sig av varandra, säger Boodi Kabbani. Han är iklädd en tröja med regnbågstryck och ett diadem med blommor. Hans naglar är målade i en djupröd nyans och från hans ena öra dinglar ett svart örhänge. Om några dagar ska ha resa till Sodankylä, där filmen A Moment in the Reeds har Finlandspremiär under Midnight Sun Film Festival.

Mikko Mäkeläs romantiska drama om Leevi som träffar den syriska Tareq har visats på festivaler runt om i världen. Filmen har besökt ställen som Sydney, London, Berlin, Chicago, Boston, Madrid, Warszawa, Köln, Toronto och Gdansk. Senast visades den på Seattle International Film Festival, men dit var en av huvudrollsinnehavarna inte välkommen.

Kabbani spelar Tareq i A Moment in the Reeds, och precis som sin rollfigur kom han till Finland från Syrien som asylsökande. På grund av sin härkomst är han inte välkommen i USA.

– Jag borde ha varit i USA och Kanada nu, men jag fick inget visum till USA. För att jag är syrier. Men seriöst, jag vill inte ens åka till ett ställe som behandlar mig som … Ja, du förstår vad jag menar, säger Kabbani när vi träffas på ett café i Helsingfors.

Egna erfarenheter skiner igenom

När Kabbani fick rollen som den syriske Tareq i A Moment in the Reeds, insåg han att mycket av huvudkaraktärens liv följde hans egen historia. De delar hemland, sexuell identitet och det nya hemlandet.

– Jag ville ändå inte göra Tareq till en 3D-figur av sej själv, jag ville vara så inkluderande som möjligt. Jag gjorde mycket research och pratade med asylsökande som kommit till Finland på andra sätt än jag, men det var svårt att inte göra det personligt. Tareqs historia berörde mig otroligt och trots att han inte är jag, känner jag så väl till hans person. Det var svårt att inte lägga sina egna erfarenheter i Tareqs bagage, för jag vet ju precis hur det är.

I stort sett all dialog i filmen improviserades fram under den två veckor långa inspelningen. Det var utmanande för skådespelarna men Kabbani menar att känslan efteråt blev mer sann och äkta än om allt hade varit manusskrivet.

– Visst gjorde det att alla uttal inte är perfekta och att man ibland kunde ha formulerat sig annorlunda, men nu är det så mycket mer genuint.

Första i sitt slag

I tidningsintervjuer har filmens regissör Mikko Mäkelä sagt att han tycker det är viktigt att gaykaraktärer spelas av skådespelare som är själva är gay. Det är en diskussion som också förts i olika medier de senaste åren, bland annat efter att filmerna Dallas Byuers Club (2013) och The Danish Girl (2015), som båda porträtterar transkvinnor som spelas av cismän, kom ut.

Kabbani ser representationen av både hbtiq-karaktärer och speciellt rasifierade hbtiq-karaktärer som angelägen.

– Representationen är väldigt viktig för mig, men jag tycker ändå att heteroskådespelare visst kan spela gay på duken. Jag tycker det är rätt viktigt att det är så också, det betyder att det blivit mer populärt och mainstream att ens porträttera hbtiq-personer på film. Men det handlar inte bara om representation för mig, det handlar också om delaktighet. Vi vill inte bara bli representerade, vi vill delta. Delta i samhället.

Queera teman på film må ha blivit vanligare och till och med mainstream, men något som fortfarande varken porträtteras eller representeras nästan alls på film är den homosexuella mannen från Mellanöstern. Nu har han blivit levande på filmduken och fyller också kravet på deltagande.

– Jag är troligen den första syriern som spelar en roll som homosexuell på film.

Det var inget Kabbani reflekterade över när han tackade ja till rollen. Och väl så, för hade han tänkt tanken till slut, hade det kanske inte blivit av.

– För bara ett par år sedan hade jag inte känt mej bekväm i rollen, varken i min egen kropp eller med att jag kommer från den kultur jag kommer ifrån. Jag älskar min kultur, men i den finns en tanke om att jag inte borde existera i den form jag är. På grund av bristen på både representation och deltagande finns det människor i mitt hemland som inte ens vet om att lyckliga queera människor som är ute ur skåpet existerar.

Hur känns det då att vara den första syriern som spelar en homosexuell på film?

– Whoa, det är stort! Jag väljer ändå att inte tänka på vad det egentligen betyder, för ingen har gett mig auktoritet att representera någon. Som individ, för mig själv, är att vara skådespelare det jag älskar och jag vill se ett samhälle där människor gör det de älskar, utan några som helst förväntningar, varken från öst eller väst.

En självklar aktivist

Rasifierade queera förebilder är något det finns ett skriande behov av i världen, men Kabbani vågar ändå inte gå så långt som att kalla sig förebild.

– Förebild är alltför stort. Att vara förebild innebär ett enormt ansvar. Jag skulle hellre kalla mig aktivist, en aktivist i den bemärkelsen att jag alltid försöker vara mej själv och därigenom uppmuntrar andra att också vara sej själva.

Kabbani tror och hoppas ändå på att A Moment in the Reeds och hans medverkan i filmen stärker tanken om representation och delaktighet, speciellt gällande hbtiq-personer och framför allt i arabiska länder.

– Där är det fortfarande inte accepterat att vara jag. Nu känns det konstigt att jag skulle bli behandlad så, jag har nästan glömt hur det kan vara.

Efter snart fyra år i Finland ser Kabbani ingen återvändo.

– Jag kommer inte att kunna gömma min identitet längre, för jag tycker inte längre att jag är fel.

Nätverk blir hem

Sedan Kabbani kom till Finland har han snabbt hittat en gemenskap och ett sammanhang. Han har bland annat jobbat på Teater Viirus och som skådespelare på Saimaan Teatteri. Han samlar människor med bra energi runt sej för att klara av det finska, ibland hårda, klimatet. Kabbani menar att det inte finns likadan gemenskap i samhället som till exempel i Syrien. Här är livet mer individuellt.

– Jag är en “people person”, jag har svårt för att vara ensam. Därför är jag så glad att jag träffat så många underbara människor i Finland, de får mitt liv här att fungera. Jag hade en gemenskap i Syrien också, men på grund av hur samhället ser ut där kunde jag ändå inte vara mig själv till hundra procent. Det är det som gör ett hem, gemenskapen.

Nu har också Finland börjat kännas som hemma, trots att han hade svårt att tro att skulle bli så. Efter veckor på resande fot kan Kabbani komma på sej själv med att längta hem – till Finland.

– Det är en märklig känsla! Alla människor här har varit så snälla mot mig och Finland har också förändrat mej mycket som människa.

I midnattssolens rike

Nyligen erbjöds Kabbani en roll i en Londonbaserad film men kunde inte ta emot den eftersom han inte blev beviljad arbetsvisum.

– Det känns jättetråkigt, det var en huvudroll, säger den självlärda skådespelaren.

Om några år hoppas han att hans svenska ska vara så pass bra att han kan söka till Teaterhögskolan, eller någon annan teaterutbildning.

– Jag har jobbat som skådis ett tag och jag märker att det är min stora passion, jag har nog egentligen alltid velat göra det här. Jag är så lycklig över att jag fått möjligheten att utforska den här sidan av mig själv.

Men före det blir utbildningar och andra framtidsplaner ska Kabbani för första gången ta sej norr om Polcirkeln. Att för första gången få se A Moment in the Reeds tillsammans med en finländsk festivalpublik är något han väntar ivrigt på. Och förstås att besöka Lappland.

– Filmen visas två gånger under filmfestivalen i Sodankylä, efter det blir det biopremiär den 28 juni. Äntligen visas den i Finland, den har ju åkt runt resten av världen redan. N

Text & foto: Catariina Salo

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.