Mobilisering mot sote-reformen är nödvändig

Det är knappast en alarmistisk överdrift att påstå att det finländska välfärdssamhället ligger i vågskålen för tillfället, då Juha Sipiläs regering med våld, tvång, skrämseltaktik och odemokratiska medel försöker driva igenom sin reform av social- och hälsovårdssektorn. Det går inte ens längre att kalla motståndet mot det nuvarande förslaget till reform för oppositionspolitik, då allt fler representanter också för Samlingspartiet motsätter sig det. Helsingforsborgmästaren Jan Vapaavuori må ha egna kossor i diket då det gäller eventuella framtida presidentval, men det går inte att ta miste på hans genuina oro för vad reformen kunde föra med sig.

Sote-reformen har under hela Sipiläs statsministerperiod varit regeringens flaggskepp. Går den i stöpet, är det ett personligt misslyckande för Centerministern. Också för Centern som parti är reformen viktig. Den är nära förknippad med landskapsreformen, som är skräddarsydd av Centern i syfte att stärka partiets ställningar i allmänna val. Det här är en typ av uppenbar valmanipulation som vi är vana att se i USA, men som knappast hör hemma i Finland.

Att denna odemokratiska kupp ens är möjlig har att göra med två saker: för det första kohandeln med Samlingspartiet i samband med sote-reformen. Det borgerliga partiet har kämpat med näbbar och klor för att så att säga bakvägen i ett enda slag privatisera största delen av den finländska social- och hälsovårdssektorn. Vems fickor vinsterna från vården skulle gå i har inte förblivit oklart för någon – svängdörren mellan de privata vårdbolagen och Samlingspartiet har gått som en karusell. Den andra orsaken till att reformen kommit så långt som den gjort stavas Sannfinländarna/Blå framtid. I Sannfinländarna fick Samlingspartiet och Centern drömpartnern för regeringssamarbete: ett parti (numera två) vars politiska linjedragningar i fråga om allt annat än invandring varit helt sekundära, och vars enda målsättning under regeringsperioden varit att överleva i regeringsställning fram till nästa riksdagsval. Sannfinländarna och Blå framtid har fullkomligt svikit sin väljarbas.

Nya Argus 4/2018 förundrar sig Trygve Söderling över hur det är möjligt att sote-reformen kan drivas igenom med enkel majoritet i riksdagen. I fråga om grundlagsändringar krävs 2/3 majoritet, och Söderling föreslår att också en reform av den omfattning som sote-reformen borde avgöras med kvalificerad majoritet, om inte 2/3 så åtminstone 3/5 majoritet. För detta talar också det faktum att reformen gång på gång fastnat i grundlagsutskottet. Jag vill upprepa mitt inledande påstående: Finlands välfärdssamhälle ligger i vågskålen. Så gott som alla experter som hörts i offentligheten är av samma åsikt: reformen bör inte gå igenom i sin nuvarande form, eftersom den hotar en av grundbultarna i det finländska samhället: rätten till vård för alla på lika villkor. Korthuset är på väg att rasa för Sipilä: allt tyder på att landskapsvalet inte kan hållas innan riksdagsvalet, och utan landskapsval heller ingen sote-reform. Men med finsk sisu framhärdar Sipilä: hans senaste utspel handlade om att flytta själva riksdagsvalet framåt. De som ännu värnar om den finländska välfärden borde mobilisera och se till att den här reformen aldrig blir verklighet.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *