Är ryktet om partiernas död starkt överdrivet?

Li Andersson
Li Andersson.
”Vi är den finländska politikens startup”
”Vi är Finlands Emmanuel Macron

Så har både Blå framtid och Hjallis Harkimos Rörelse nu valt att beskriva sig själva. Fastän jämförelserna kan leda till en lätt fnissattack hos många, står det i varje fall klart att om det är någonting som de nya finländska politiska rörelserna på högerkanten gärna vill vara så är det något annat än ett traditionellt parti.

Liknande vindar blåser även på andra håll. Hela fenomenet Trump byggde på hans aggressiva motstånd och fräna kritik mot de existerande politiska eliterna i Washington. Arbetarklassväljare på många orter runtom i USA identifierade sig plötsligt med mångmiljonären Trump, som artikulerade ett politikerförakt man kände igen och löften om att ge det ”vanliga folket” sin värdighet tillbaka.

Brexit i Storbritannien har i många analyser tolkats som en protest mot den politiska eliten, åtminstone i en större utsträckning än som en protest mot de egentliga följderna av ett medlemskap i den europeiska unionen.

Parlamentsvalet i Tyskland var ett stort nederlag för de traditionella styrande partierna SPD och CDU och i Italien såg man en stor valseger för både det högerextrema Lega och den missnöjespopulistiska Femstjärnerörelsen. I Frankrike lyckades Emmanuel Macron och hans rörelse En marche vinna presidentvalet med ett liknande budskap om att ta avstånd från de traditionella partierna och den traditionella politiska eliten (fastän Macron i allra högsta grad varit och är en del av den).

Samma tendens är bekant i Finland redan före Hjallis Harkimo och Blå framtid. Timo Soini byggde Sannfinländarnas framgång med en stark retorik om ”de gamla” partierna och kritik mot herrarna i EU. Juha Sipiläs framgång som nyvald partiledare för Centern byggde också på hans image som företagsledare utan bakgrund inom politiken.

Denna tendens har på många håll tolkats som partipolitikens kris. Det är tydligt en kris åtminstone för de stora etablerade partierna som länge varit vid makten. Med de etablerade maktpartiernas kris följer därför även viktiga öppningar för att förändra de politiska maktföhållandena. Det ger möjligheter för nya politiska rörelser att samla ett stort parlamentariskt stöd, och samtidigt lyfta frågor och krav som tidigare inte fått plats på den politiska agendan.

Fastän de högerpopulistiska och fascistiska rörelsernas politik till sitt innehåll utgör en fara både för välfärden och jämlikheten, är det värt att lägga märke till att det till exempel i Sannfinländarnas fall var förändring som var det främsta väljarmotivet i riksdagsvalet 2011. Det fanns med andra ord en stor gömd potential för en politisk rörelse som profilerade sig genom att kräva förändring. Det är intressant även för vänstern.

Problemen med de uttryck som partipolitikens kris hittills tagit är en slags avideologisering av politiken. Ledare som profilerar sig genom att komma utanifrån de existerande politiska eliterna vill istället porträttera sig som företagsledare. I Hjallis fall är planen att börja utöva en slags avideologiserad nätpolitik där vem som helst kan rösta i vilken som helst fråga, sedan röstar Hjallis enligt vad majoriteten på nätet anser. Resultatet riskerar att bli rejält splittrat.

Dessa rörelser blir istället exempel på en avpolitisering av politiken, där man utgår från att alla enskilda politiska beslut är möjliga att rationalisera. Då försvinner den dimension i politiken som handlar om värderingar och världssyn, hur man väljer i situationer där man måste välja sida.

I Finland har bland annat tankesmedjan Sitra fokuserat på partipolitikens kris. Två erfarna politiker (och ironiskt nog, i allra högsta grad en del av de etablerade maktpartiernas etablerade maktelit) Jouni Backman och Liisa Hyssälä publicerade tidigare i vår en rapport om hur det parlamentariska beslutsfattandet i Finland borde förnyas. Bland förslagen finns en hel del bra initiativ, som bland annat handlar om hur riksdagsledamöter använder sin tid, om hur partierna bör tvingas att förnya sig genom att använda sig av digitala redskap för att öka folks deltagande samt om ett lagstadgat tak på kampanjfinansiering. Backman och Hyssälä har kommit fram till att de finländska riksdagsledamöterna varken har tillräckligt med tid för att skapa nätverk eller för att tänka. På basis av mina egna erfarenheter av riksdagen tycker jag att de har rätt.

Och visst finns det en hel del som måste förändras och förnyas i partierna. Partiernas strukturer är byggda på en tid när medlemsantalen var betydligt större än de är nu. Det har gett upphov till formella strukturer som bygger på en mängd föreningar på olika regionala nivåer. Vill du bli partimedlem erbjuds du möjlighet att gå med i en lokalavdelning, sedan representera avdelningen på den kommunala organisationens möte, och senare kommunen på distriktsnivå, och så vidare. Det är byråkratiskt och långsamt. Den stora utmaningen för partier som Vänsterförbundet blir att öppna upp verksamheten och möjligheten att påverka partiets diskussioner och linjedragningar i centrala frågor. Man måste kunna erbjuda partimedlemmar direkta kanaler att bidra i de frågor man själv tycker att är viktiga, och helst utvidga deltagandet till att även gälla sympatisörer och väljare.

En annan stor utmaning för alla partier handlar om hur man kan öppna upp den politiska arenan för fler. Det finländska beslutsfattandet är häpnadsväckande vitt och medelklassigt. Såväl riksdagen som kommunalfullmäktige representerar inte befolkningen speciellt väl, utan beslutsfattare är i allmänhet mer utbildade och har högre inkomster. Utmaningen i Finland är att man inte går till val på slutna listor, utan väljarna själva väljer vilken kandidat man röstar på. Det gör det svårare att lyfta underrepresenterade grupper bland kandidaterna, men understryker å andra sidan partiets ansvar att skapa en organisationskultur där man medvetet ger utrymme och skapar möjligheter för personer med olika bakgrund.

Ryktet om partiernas död är med andra ord starkt överdrivet. Å andra sidan är det ändå bra om partierna befinner sig i en ständig kris. Det tvingar alla politiska rörelser att hela tiden fundera på hur man vill förnya inte bara samhället, utan även sina egna rörelser.

Li Andersson
är Vänsterförbundets ordförande

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *