En popkulturell Fågel Fenix

Popkulturens död skiljer sig  från de flesta böcker som skrivits om popkultur eftersom den redan i titeln förkunnar sitt objekts död och avslutar med två ikoniskt klingande meningar: Popkulturen är död, länge leve popkulturen.

Men vad är denna kultur för någonting, hur ska den förstås och ur vilken position är det man vill säga någonting om den?

För Martin Aagård och Natalia Kazmierska, som skrivit Popkulturens död, är popkulturen framför allt någonting som hänger samman med det underordnade, det underklassiga, det i positiv mening skräpiga, skräpkulturen när den är som mest utmanande.

Det är när de beskriver sådana delar av det de kallar popkultur som de lyckas allra bäst. Det gäller avsnitten om skvallerjournalistiken i den elektroniska tidsåldern, om de döende shoppingcentren, om den utpräglat lågkulturella formen av pop, disco polo, som utvecklades i Polen på 1980- och 90-talen i skarven mellan kommunism och kapitalism, om dokusåpornas värld. De här avsnitten bjuder på lysande kulturjournalistik, skriven med ett engagemang som är starkt och därmed svårt att inte bli berörd av. Det är skildringar av verkligheter som sällan getts den här synligheten och det här respektfulla sättet att behandlas på. De här kapitlen lyser också för att författarduon drar nytta av sina egna erfarenheter av att ha varit ”mallrats” i sin ungdom, alltså ungdomar som hängde i köpcenter ”i brist på något bättre att göra”, eller för att de bygger på en faibless för rykten och skvaller. Just avsnittet om skandal- och skvallerskribenter tillhör bokens viktigaste bidrag till en samtidsdiskussion.

Starkt om dokusåpor

Avsnittet om dokusåporna är också det välskrivet och spännande och har liksom flera av kapitlen en historisk länk bakåt, i det här fallet till det som brukar kallas den första moderna dokusåpan (även om den kanske mer liknar cinéma vérité), tv-serien från 70-talet om den amerikanska medelklassfamiljen Loud i Santa Barbara, Kalifornien, An American Family. Därifrån tas sedan ett ganska snabbt steg över till den dokusåpa som enligt Aagård och Kazmierska dödade hela genren, möjligen hela det kulturfält som de kallar popkultur, nämligen Donald Trumps dokusåpa The Apprentice.

Popkulturens död är alldeles tydligt skriven i ett tillstånd av uppdämd vrede över hur världen ser ut i dag. Det gäller speciellt det författarna uppfattar som en omkramning av popkulturen av överklassen och den högre medelklassen, en omkramning som tar livet ur allt det spontana, glada och subversiva i popen, genom en omfattande gentrifieringsprocess.

Pamela Anderson utnämns till den sista skandaldrottningen, numera approprierad av konstetablissemanget: ”Finkulturens rovdrift på blondinerna handlar ju lika mycket om fascinationen för råsnygga tjejer som om borgerlig skräck för deras ytliga, vulgära och utmanande leverne.”

Tvärsäkert men tudelat

Men tyvärr är det korta steget från det man kan se som en berättigad indignation till en oreflekterad och starkt förenklande aggressivitet någonting som utmärker flera av texterna och gör att intrycket av boken blir ytterst tudelat. För samtidigt som boken innehåller starka texter av kulturreportagekaraktär innehåller den också ett antal mindre lyckade grepp.

Den andra sidan i denna Jekyll & Hyde-artade historieskrivning (om man får kalla den så, pamflett är kanske ett bättre ord) är den aggressivitet boken förmedlar gentemot vissa personer, grupper, kulturer, och i ett fall ett helt land, Danmark, som utpekas som ett land vars kulturliv alltid präglats av småborgerlighet, konsensustänkande och menlöshet. Man tycker att författarna kunde ha kollat lite noggrannare i spegeln hur det ser ut på deras sida av sundet vad gäller kultur, kommers och konsensustänkande. Visserligen ger man risbastu åt den gentrifieringsprocess som man menar drabbat den svenska popkulturen – Göteborgsduon The Knife (bestående av syskonen Karin och Olof Dreijer) är här paradexemplet på allt som gått fel vad gäller ärlighet, uppkäftighet och ”autenticitet” i popmusiken. Men man ser inte hur väl ”den svenska modellen” på kulturens och kulturexportens område är anpassad för olika samhällssystem och situationer, också de mer renodlat kapitalistiska som USA. Inte minst inom det som brukar betecknas som underhållnings- och upplevelsesektorn. Kan den svenska anpassningsförmågan ha något att göra med svenskarnas skicklighet att skapa nätverk, viljan att vara omtyckta? 

Inga hipsters, tack

Andra Aagård och Kazmierska ogillar är skäggiga hipsters och nörd- och hippie-entreprenörerna i Silicon Valley som blir lockande att använda som enkla, tydliga symboler för det nya gentrifierade, kommersiella och tekniknördiga samhällsideal som författarna mer än något avskyr. Arketypen för en girig hippie är Steve Jobs. I sann rock’n’roll-anda sägs att Little Richards betydelse för 1900-talets musik är långt större än Frank Sinatras. Från Little Richards överträdelser på en herrtoalett i Macon, Georgia kan man nämligen enligt boken rita upp ett perfekt släktträd över rockens utveckling, via Jimi Hendrix, James Brown – och något överraskande – fram till Paul McCartney (i Hamburg-fasen) och Elton John. Viljan att skapa en sådan ”perfekt” rockgeneralogi gör att alla tankar på alternativa linjer försvinner, linjer där andra egenskaper än det fräna, det våldsamma och omtumlande premieras. En starkt romantiserande, heroiserande och nostalgiserande hållning driver hela bokprojektet. Världen var bättre förr, när samhällsomvandlingen leddes av pop- och rockstjärnor, seriemagasin, det lågklassiga överlag. ”Popkulturens viktigaste egenskap var att den var tillgänglig för alla. Den var en masskultur, till stora delar gratis. Den erbjöd kunskaper, bildning och frigörelse från den identitet du tvingats in i av det omgivande samhället.”

När författarna tror sig citera den italienske neo-marxisten Antonio Gramsci är det i själva verket den tyske radikale studentpolitikern Rudi Dutschke de citerar (”marschen genom institutionerna”). Att som Aagård och Kazmierska gör säga att ordet underground började användas mer allmänt om kulturfältet först under det sena 80-talet är knappast korrekt. 1968 och 60-talets ”revolutionära rytmer” (för att parafrasera titeln på en ny bok av sociologen Håkan Thörn) kan inte förstås utan att begreppet underground finns med i bilden (tänk Velvet Underground, Frank Zappa, tidningen Oz, i Finland rockpoeter som Markku Into, Jarkko Laine, M. A. Numminen).

Definition som glömdes bort

Det här är en bok som är skriven i ett merkuriskt nu, med en energi, ett driv i beskrivningarna som gör att läsningen löper fint. Det innebär att boken av allt att döma kommer att kunna fungera som ett viktigt tidsdokument om hur två framstående svenska kulturjournalister tänkte om pop, rock, klass och genus mot slutet av tiotalet. Men den kommer knappast att hålla speciellt länge som ett redskap för att förstå de processer som är involverade i de här transformationerna. Därtill är analyserna alldeles för trubbiga, tvärsäkra eller obefintliga. Det handlar både om självförståelsen och förståelsen av det beskrivna objektet. Vilket är det egentligen? Popens död genom gentrifiering, dess vildvuxna korta liv som ”avarter”, ”provokationer”, ”smaklösheter” sedda från medelklassens, mainstreamens horisont?

Men vad är popkultur? Problemet med Popkulturens död är att man aldrig gör ens ett försök att ringa in själva begreppet popkultur, vilket, det ska erkännas, är svårt. Något som kulturforskarna lärt sig alltid måste ske i relation till någon annan form av kultur, antingen då högkultur, finkultur, överklasskultur, medelklasskultur eller skräpkultur. Ordet popkultur, som boken överflödar av, används parallellt med det längre populärkultur. Ändå täcker de två orden inte riktigt samma fält. Popkultur känns snävare, mer inriktat på musik och konst, populärkultur förefaller bredare.

Popkulturkritik har alltid först och främst handlat om att vara snabbast med att dödförklara ny och spännande kultur, menar Aagård och Kazmierska. Bara genom att omedelbart riva ner och bränna det gamla kan man skapa den fertila mylla där ny och spännande popkultur kan spira och gro. För likt en Fågel Fenix ska den hädangångna popkulturen resa sig ur askan, ”större, mer vansinnig, feministisk, mångkulturell och demokratisk än någonsin”. En tanke som är lika vacker som den är ostrukturerad och utopisk.

Sven-Erik Klinkmann

Martin Aagård & Natalia Kazmierska: Popkulturens död. Atlas, 2018.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *