Frölander-Ulf om att möta rädslan på sitt eget sätt

Lena Förlander-Ulf fortsätter i sin nya bok Pappa, jag och havet på samma tema som hon undersökt i de tidigare böckerna: Mörkerboken och Jag, Fidel och skogen. Böckerna utforskar rädslan men också äventyret som finns där bakom. I böckerna ser vi världen genom ett barns ögon och märker hur vanliga miljöer som skogen och havet kan vara både skrämmande och fulla av fantasifullt liv.

Pappa, jag och havet fortsätter berättelsen om det barn vi mötte i Jag, Fidel och skogen. Då var det den mörka skogen kring sommarstugan som först skrämdes och sedan lät sig utforskas. Den här gången är miljön (och föremålet för rädslan) istället havet. Och vi börjar i en skärgårdsidyll där barnet och pappan sitter i båten på väg att träffa bekanta. Frölander-Ulf berättar i både text och bild ur ett jagperspektiv och vi ser genom barnets ögon över relingen ner i det svarta hotande vattnet, fullt av bitande gäddor:

”Jag tycker inte om
att hälsa på folk
vi inte känner.
Dessutom är jag rädd!
För vågorna.
För tången.
För slemmiga gäddor
med gula ögon och vassa tänder.”

Alla är vi inte likadana. Pappa älskar havet, han vill köra båt och prata med folk. Barnet är någonting annat. Den poetiska och lågmälda texten målar fram en försiktigare liten tänkare. Havet skrämmer, människorna stör och barnens vilda lekar intresserar inte. Istället leker hen själv i vattenbrynet tillsammans med hunden Fidel. Det här sätter ton för hela äventyret.

För ett äventyr blir det ändå. Vattenytan är en tydlig barriär mellan det kända och det okända och med lite hjälp av fantasin och av en orädd Fidel sugs vi snart djupt ner i en främmande undervattensvärld. Men också när det är som mest dramatiskt hålls tonen eftertänksam och poetisk:

”Tången gungar
Det är så tyst
så det värker.”

Det är i skildringarna av undervattensvärlden som Frölander-Ulfs illustrationsteknik kommer till sin fulla rätt. På svart kartong har hon med skrapteknik fått fram en skiftande värld som med enkla förändringar i färger och ljus kan växla mellan att vara kall och främmande och ibland varm, vacker och bubblande grön. För även om havet alltid är mörkt är det inte bara kallt och slemmigt. Det är också fyllt av spännande varelser, som den piercade fisken Bob Gädda till exempel. Och i ett sjunket skepp hålls snart jazz-konsert bland krabbor och fiskar med The Greta Nilsson Ensemble. Äventyret har plötsligt blivit riktigt roligt.

Och när äventyret sen, som alla äventyr, tar slut och vi sticker upp huvudet ovanför vattenytan igen har något också förändrats. Som alla hjältar som går ner i underjorden och hittar tillbaka ut har barnet vuxit av erfarenheten. Havet skrämmer inte mera.

Boken är en jag återkommer till flera gånger. De stämningsfulla illustrationerna och den dämpade poetiska tonen får mig att läsa om, stanna upp och fundera hur ”sockrat abborrgräs” riktigt smakar. Och det finns en välvillig tanke här som gör mig varm. En tanke om att vi alla kan möta våra rädslor på vårt eget sätt. Och det kan fungera.

Mikael Gros

Lena Förlander-Ulf: Pappa, jag och havet.
Förlaget, 2017.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *