Nästa år ska Pride ordnas i min bostadsort Vasa. Detta firas förstås av ett stort uppbåd i dagspressen där det gamla gardets religiositet än en gång gör sig hörd och återigen får vi lära oss vad bibeln har att säga om sexualitet av andra slag än den heteronormativa. Det är egentligen inte mycket den har att säga, om man jämför med exempelvis förbudet mot arbete på sabbaten som debatteras betydligt mera i bibeln. Men nu tänkte jag inte sprida argument hit eller dit, det får insändarsidorna fortsätta med och på det viset garantera folks fortsatta intresse för dagstidningar.
Nej, jag vill fokusera på hur evig idén är. Idén om det gamla mot det nya, om folk som vill hålla kvar ”god tradition” samt uråldriga läror och idén om att ställa sig på andra sidan av barrikaden för att visa vilket år vi lever i och vad moderna människor tycker. Det är nämligen inte alls särskilt modernt.
För ganska exakt hundra år sedan bollades samma tankegångar. Då handlade det inte om Pride utan om sexism och män kontra kvinnor. En svensk agitator vid namn Hinke Bergegren, för radikal för socialdemokraterna på sin tid, skrev följande i en broschyr ”Man måste kunna tala öppet i denna fråga, utan fruktan för Moses och profeterna. Vi ha vuxit bort från de religiösas amsagor. I vår tid borde det icke kunna anses som annat än en löjlighet att dra fram med den gamla vidskepelsen som bevis i en allvarlig diskussion.”
Det var ord och inga höga visor det. Att påpeka att man gör sig löjlig när man använder sig av ”vidskepelse” som ett argument känns för radikalt till och med för nutiden (det är också därför jag lägger vidskepelse inom citationstecken, jag är då rakt ingen agitator.) Men det som fascinerar mest i denna ståndpunkt är att han tycker att moderna människor ska tänka annorlunda, stängsel ska rivas och utvecklingen ska gå framåt, bort från det gudomliga och avskräckande. Det kan anses vara en ganska modern tankegång för det tidiga 1900-talet med sin hygien och sedlighet, men givetvis är så inte fallet. Vi kan gå längre tillbaks i världshistorien och se så många ställningstaganden för en modernisering av religiösa tankar att de knappast går att räkna. Reformationer som kommit av maktmissbruk och ett människofrånvänt agerande hos den religiösa överheten har gång på gång satt den andliga världen i gungning.
Det är trots allt samma sak som Jesus gjorde. Han ansåg att folk blev felbehandlade, att gamla dogmer såsom ”arbeta inte på sabbaten” var förlegade och måste kunna anpassas och att den utan synd ska kasta första stenen. Nu vill jag inte göra varesig radikalister eller fundamentalister upprörda genom att jämföra Hinke Bergegren med Jesus Kristus, men de är ganska lika i detta avseende. Historien och dess berättelser bevisar samma tes: De som vill hålla kvar det gamla enligt vad sägnen säger kommer i slutändan att ha fel, de som vill hitta lösningar för allmänhetens goda bortom vad som blivit sagt och reglerat kommer att få rätt. Så var det i tideräkningens början, så var det under det arla 1900-talet och så är det idag. Den enda dogmen som egentligen ständigt kommer att vara sann är att gamla dogmer är och förblir osanna.
Alfred Backa
