Henrik Jansson: 20 svenska toppalbum

av Henrik Jansson

Som sommarläsning serverar vi er tjugo minnesvärda svenska skivor från 1960-talsslutet fram till idag – och urvalet är givetvis hämningslöst subjektivt! Men de här klassikerna ska åtminstone kunna ge goda lyssningstips och infallsvinklar till den svenska rockhistorien.

PUGH ROGEFELDT:
Ja dä ä dä (1969)

Efter att Torbjörn ”Pugh” Rogefeldt klampat in på scenen var ingenting längre sig likt i svenskt musikliv. Han täppte till käftarna på alla som påstått att svenskan inte var något rockspråk, och bevisade att modersmålet tvärtom gav betydligt större möjligheter än de engelska standardfraser som tidigare prioriterats. Och med stöd av Jojje Wadenius jazziga gitarrspel visade han också att man med munter kreativitet och fördomsfri attityd kunde tänja rejält på de popmusikaliska gränserna. Ja dä ä dä är en skiva som fortfarande känns lika omöjlig att kategorisera som när den var färsk, förutom att vi idag vet att det handlar om ett unikt alster i den svenska rockhistorien.

Pugh låg inne i militären då skivan skulle spelas in, och då befälet skrattade åt hans permissionsbegäran stack han bara iväg och återvände aldrig. Straffet avtjänades i Visby stadsfängelse, men då hade han redan fått en grammis för utgåvan.

CORNELIS VREESWIJK:
Poem, ballader och
lite blues (1970)

För dem som ville se Cornelis som humoristisk trubadur var hoppet till en allvarsam och reflekterande stil inte lätt att smälta, men det var så han som artist nådde sin fulla kapacitet. Här stiger poeten fram, samtidigt som också jazzen träder in i hans musikaliska universum.

Dubbelalbumet blev ett format i vilket han fick utrymme att både bejaka sina rötter och experimentera. Musikaliskt innebar skivan en vidgning, men det är ändå texterna som ger lyftet – dikter ur hans första samling En handfull gräs, samhällskritik, vackra balladstrofer och mer lekfulla fragment.

Som hyllning till upphovsmannen tolkades skivan 2007 på nytt (Återbesöket) av en yngre generation svenska artister, med Joakim Thåström i spetsen.

JOHN HOLM:
Sordin (1972)

”När det stora vemodet rullade in”, rubricerade svenska magasinet Sonic nyligen en tillbakablickande artikel om John Holm. Att det fortfarande skrivs stort om honom i musikpressen trots att han inte gett ut nytt material på otaliga år är talande. Mottagandet av debuten var visserligen lamt, men som han själv anspråkslöst sagt: ”Många har gillat den bättre med åren.”

Den drabbande vackra och sorgliga klassikern ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” ger avslutningstonerna till Sordin, en skiva Holm först erbjöd åt vänstermusikrörelsebolaget MNW som otroligt nog missade honom. Metronome nappade, men under inspelningarna blev grälen många då Holm envisades med att göra allt på sitt eget sätt. Till sist gav bossen Anders Burman upp och tog semester. ”Gör det själva då”, sa han, ”men när jag kommer tillbaka ska grunderna vara lagda och de ska vara bra.”

Och det var de.

PEPS PERSSON:
Hög standard (1975)

Titellåten är en spark i skrevet. ”Hög standard, vafan är hög standard”, sjunger Peps, ställer däremellan andra obehagliga frågor, och avslutar med hotelsen att vi snart ska förstå att vi blivit lurade.

Albumet markerar hans övergång från bluesen, som han börjat uppleva som begränsad, till en reggae med svensk schottis i botten. På föregående platta hade han dessutom bytt språk till en svenska (”ska de va’ så svårt att fatta / att det är falsk matematik / som gör den fattige så fattig / och den rike så förbannat rik”), som snabbt gled över mot riktigt klockren skånska.

Och så var Peps en av de få som under 1970-talet kunde ge ut samhällskritisk musik på ett ”kapitalistiskt” bolag utan att hamna på kollisionskurs med proggrävarna.

ABBA:
Arrival (1976)

Länge var ABBA för mig bara det gäng Nationalteatern gjort narr av i sin elaka ”Doing the omoralisk schlagerfästival”. Det var först när bandet avslutat karriären som jag kollade skivorna, och blev chockerad över hur fin pop fyrklövern gjort.

I historiens ljus är Arrival deras klarast framåtpekande album – det var då ABBA blev en angelägenhet för nästan hela världen. Och det var då som de naivistiska texterna för första gången fick sällskap av någon mörkare skilsmässotext.

Ser man till låtmaterialet handlar det nästan om en best of-platta, och man måste erkänna att Agnetha Fältskog och Ann-Frid Lyngstad sjunger med naturlig resning och att ljudbilden fortfarande håller. Tidlös popmusik av ett band i sin mest kreativa fas.

NATIONALTEATERN:
Barn av vår tid (1978)

Efterhand fick rocken en allt viktigare roll för det politiska teatergänget, och skivan Livet är en fest (1974) blev ett genombrott. Klimax nåddes på Barn av vår tid, vars titellåt fortfarande kan dundra i mitt huvud – och som motpol till den råa betongen gjordes också finstämda ballader själfullt tolkade av Totta Näslund. Hans röstdjup och Ulf Dagebys gitarriffande är nycklar till att den här skivan blivit en omistlig svensk klassiker.

Och texterna känns aktuella också idag, för samhällskritiken uttrycks inte i proklamerande plakatformuleringar utan via ett människonära berättande om livssituationer många kan känna igen.

EBBA GRÖN:
Kärlek och uppror (1981)

Punken är ett musikaliskt område där Finland kunnat uppvisa en större bredd än storebror i väst, men genrens nordiska spetsband kommer ändå från Sverige. Joakim Thåströms trio Ebba Grön var i motsats till de flesta punkgäng långtifrån några tonåringar när de debuterade med We’re Only In It for the Drugs, en revolutionerande skiva i ett svenskt rockliv där proggen börjat gå på tomgång.

Och så kom Kärlek och uppror, inspelad med större finess – samtidigt som punkenergin ändå finns kvar. Det är raseri, ångest och leda, men också väloljad rock’n’roll.

Thåström har sedermera vuxit till en av de största svenska artisterna, men Ebbas tid blev rätt kort. Tre klassiska fullängdare på fem år, det var den utmätta tiden för att bandets intensitet skulle kunna bevaras på en optimal nivå.

TANT STRUL:
Amason (1983)

Tant Struls andra album liknar i sin hypnotiska hedonism inte just något annat som vare sig förr eller senare gjorts i Sverige. Inspelad under några hektiska veckor sommaren 1982 blev musiken varken punk eller new wave, också om den ofta kategoriserats så. Det handlar snarare om en frigjord popsoul, och om hur Kajsa
Grytts
sensuella, nakna röst med stor emotionell utlevelse förmedlar budskap om lust, kvinnlig sexualitet och längtan.

På pärmen sitter fyra Tant Strulhäxor med vilda hår och trotsiga ansikten, och överlag kan den suggestiva musiken, dominerad av Malena Jönssons klaviaturer, leda tankarna till den tid då de häftigaste kvinnorna brändes som häxor av män som inte dög för dem.

ULF LUNDELL:
Den vassa eggen (1985)

När Lundells skilsmässodubbel utkom var ljudidealet något katten släpat in. Idag låter en stor del av musiken från den tiden som om producenterna för att förverkliga sina visioner skaffat fram en uppsättning billiga leksakssyntar.

Därför är det desto mer imponerande att låtarna på Den vassa eggen, i kraft av artistens totala satsning, överlever också det – man känner smärtan och desperationen genom alla fördunklande ljudväggar. Det är allvar till 110%, och man har senare i journalisten Håkan Lahgers bok om inspelningsprocessen kunnat läsa att Lundell under inspelningarna helt enkelt höll på att supa ihjäl sig.

Men tydligen visste han ändå att han först måste få den här skivan ur sig.

ELDKVARN:
Himmelska dagar (1987)

Det gick hårt för tidiga Eldkvarn ända fram till Ny klubb (1984), som bandades in med tiodubbel budget i förhållande till tidigare skivor – och floppade rejält. Revanschen kom efter att Plura Jonsson varvat ner genom att åka ut till ensamheten i naturen, och ägna sig åt fiske och sunt leverne – samt fokuserat låtskrivande. På Himmelska dagar visar han upp en känslig självbiografisk berättarådra, och bjuder lyssnaren på en episk livsresa.

Soulen kom in redan på Utanför lagen (1986), men här hittar han också det kreativa medvetandeflödet: i ”Alice” återvänder han via en lång associationsström till barndomslandskapen. En mer psykedelisk syskonlåt, ”27”, fick senare en viktig roll på bandets nästa revansch Limbo (1999) – då efter en del njugga 90-talsår.

Och så blev han mannen som via sitt exempel myntade termen ”göra en Plura”.

ROFFE WIKSTRÖM:
Det här är mitt liv (1988)

Blueshjälten Rolf Wikströms studioalbum har varit lite ojämna, så egentligen lyssnar jag helst på samlingen Som vattnet flyter i floden 72-92. Men det fungerar bra också med den här utgåvan, som innehåller den definitiva nyinspelningen av hans majestätiska klassiker ”Som vattnet flyter i floden” – med ett av den svenska rockhistoriens mest uttrycksfulla, gråtande gitarrsolon.

Och textmässigt har han alltid med samma pondus mixat ihop det politiska och privata, och aldrig gett avkall på solidariteten med de utsatta i samhället.

NOMADS:
Sonically Speaking (1991)

Jag har en speciell svaghet för det gitarrmanglande, sympatiska gänget The Nomads – delvis för att de under en obehagligt syntdominerad tid steg fram ur garaget och bevisade att fasförskjutet gitarroväsen är det vackraste som finns.

Småningom lyckades de få idolen Johnny Thunders att sätta något solo på ett av albumen (All Wrecked Up, 1989), vilket sångaren Nick Vahlberg stolt brukade berätta om då vi träffades. Det var alltid ett nöje att intervjua honom – vi drack bärs och tog det lugnt, och han hävdade att Nomads var mer fans än musiker.

Den helgjutna Sonically Speaking (titeln en hommage till amerikanska föregångarna The Sonics) är skivan där killarna för första gången inte bara distortionröjer, utan ibland också stannar upp och når ner till ett melodiskt djup. En traditionsmedveten, fin rock’n’roll, vuxnare garagerock, och det skulle inte ta slut där heller – nästa stora nytändning kom med albumet Solna, så sent som 2012.

WILMER X:
Mambo Feber (1991)

Efter att jag och min bror 1986 lyckats bidra till att få Wilmer X till Åbo åkte vi med i gängets turnébuss för att kolla in också Tavastiaspelningen. Efteråt tyckte killarna att ”Åbo var jävligt kul … Helsingfors kanske lite mindre kul”.

Det skulle dröja ännu några år, men singeln ”Vem får nu se alla tårar” från albumet Mambo Feber sprängde banken. Och plötsligt sålde det gamla, en gång så udda garagegänget sitt dubbelalbum i mer än 100.000 exemplar.

Processen hade kommit igång efter att Nisse Hellberg förälskat sig i Oscar Hijuelos roman Mambo Kings, och inspirerats att skriva i olika stilar – dansanta mamborockare, drypande poptryckare och ballader, och också en rakare rock’n’roll. Helheten blev rik och otyglad, och full av riktiga pärlor.

THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES:
Welcome to the
Infant Freebase (1996)

Sveriges bästa rockgrupp genom tiderna uppstod när Ebbot Lundberg & Björn Olsson tog steget från Union- Carbide Productions explosiva käftsmällar till en lika skönt taggad men mer melodisk musik inom The Soundtrack Of Our Lives, SOOL.

Killarna steg in på scenen med det storslaget vilda men också låtstarka albumet Welcome to the Infant Freebase i ett skede då en vek indiepop med bittra tonårsbetraktelser vuxit sig alltför dominerande inom det svenska musiklivet. I centrum stod den karismatiska Ebbot, och på flankerna huserade två gitarrer som slingrade sig kring varandra som ormar i parningsbestyr.

Här finns akustiskt smekande melodier, rullande Stones- och MC5-riffande, och vrålande gitarrfester – och så den psykedeliska nerv, som vid sidan av Ebbots frälsande predikantröst ger det slutliga lyftet.

THE BEAR QUARTET:
Moby Dick (1997)

Luleågruppen tog sitt namn efter jazzbandet i Klas Östergrens roman Gentlemen, och har som ledstjärna haft ambitionen att göra sin egen udda grej och aldrig försöka vara någon till lags.

Just Moby Dick är en rimlig inkörsport för var och en som inte redan snöat in på hela produktionen. Musiken drivs framåt av taggtrådsgitarrer och ett blås med frenetisk sväng, och stilmässigt spänner materialet över genrer som indie, garage, punk och jazz. Att Jari Haapalainen och hans gäng sedan också kan pricka in melodier av stor dignitet, på samma gång vackra och oförutsägbara, bevisas inte minst i den storslagna, åtta och en halv minuter långa klassikern ”If You Have A Heart”.

Texterna är politiska, på gränsen till upproriska, ifall man lyckas tyda dem under allt skönt rockskrammel. Och skivans titel är inte alls lånad från Herman Melvilles roman, utan anspelar på de alias Baader-Meinhof-ligan använde sig av under fängelsetiden.

KENT:
Isola (1997)

Kent gick en lång väg från rollen som underdogs i ett risigt postindustri-Eskilstuna till glamourösa stadionspektakel i Stockholm och andra huvudstäder. Från gigs för några bärs till Sveriges högsta gager. Från sunkiga demoinspelningar till miljontals sålda skivor.

Det var med sitt tredje album Isola som gruppen tog steget från indierock med referenser som My Bloody Valentine till en högoktanig powerpop med mördarrefränger. Här bjuds på ett paket starka och varierade låtar, energiskt och tätt framförda, iklädda en ljudbild som ännu inte blivit för sofistikerad. Det är mollstämda lägereldsballader, klassiska pophits som ”Om du var här” och så den hypnotiska ”747”.

Det blev för Kents del ytterligare ett album av samma storhetsgrad, Hagnästa Hill (1999) – fast visst, också på 2000-talsplattorna kan man hitta en hel del guldkorn.

EVA DAHLGREN:
Lai Lai (1999)

Det var kring ingången till 1990-talet som Eva Dahlgren blev riktigt stor, och utan vidare innehåller skivor som En blekt blondins hjärta odödliga låtar. Men i dagens läge känns den ljudbilden lite för utsmyckad och pompös, och för Eva själv blev framgången tung att bära – hon började aldrig känna sig bekväm med att ständigt stå i rampljuset på stora scener och som offentlig person.

Själv lyssnar jag hellre på den underskattade, finstämda helheten Lai Lai, där hon själv sköter hela den sparsmakade instrumenteringen med en akustisk gitarr som ljudbildens epicentrum. Så är alla överdrivna arrangemang bortblåsta, musiken naken, och texterna mer angelägna än någonsin. ”För att du är här” är med sin flämtande drömska melodi och ärliga sångpoesi för mig hennes vackraste låt.

THÅSTRÖM:
Den morronen (2015)

Under fyra decennier har Joakim Thåström kvarstått som en av Sveriges mest betydelsefulla artister. Då han efter Peace Love and Pitbulls-äventyret återvände hem och tog upp solokarriären välkomnades han som den förlorade sonen – och småningom blev det självbiografiska albumet Skebokvarnsv. 209 (2005) en vattendelare. Där skalade han för första gången bort alla yttre effekter, valde ett minimalistiskt uttryck och sjöng naknare än tidigare.

Den morronen präglas för sin del av en olycksbådande stämning, med Pelle Osslers hotfulla gitarr mullrande under ytan och Thåström själv som viskar och pratar fram sina texter med entonigt dov röst. Också den monotona upprepningen av enskilda fraser, det repetetiva, bidrar till den andlösa intensiteten.

Och om han med Imperiet kunde göra en låt med titeln ”Bibel”, väljer han här att avsluta skivan med den ödmjukare varianten ”Psalm”. Vilket är talande för den utveckling han genomgått som artist: från bombastisk predikan till besvärjande bön.

SÄKERT!:
Däggdjur (2017)

”Det finns så många man inte vill prata med / allt tråkigt dom säger förvandlar varje samkväm till ett helvete”. Så inleder Annika Norlin med sitt Säkert!-projekt fjolårsalbumet, och uppnår en fin kontrastverkan då de hårda orden framförs stillsamt, på Östersundsmål och med miminalt stöd av kompet.

Hennes styrka som sångerska är förmågan att skapa en känsla av direktkommunikation med lyssnaren, och så är hon en av Sveriges vassaste sånglyrikskribenter – med fingertoppskänsla för hur man ur vardagen kan lyfta fram små berättelser med både samhällsengagemang och absurda situationsbilder.

Och musikaliskt handlar det om en melodisk mix av indiefolk och balladpop, klädd i en ljudbild med klaviaturer och akustisk gitarr – udda och kantigt, men samtidigt oemotståndligt charmigt.

ANNA VON HAUSSWOLFF:
Dead Magic (2018)

I fråga om sin anspråksfulla attityd till skapandet är Anna von Hausswolff dotterdotter till 1970-talets progressiva rock. Sitt fjärde album har hon spelat in i Marmor Kirken i Köpenhamn, där hon byggt upp en rörlig ljudbild med den kraftfulla orgeln och sången i centrum. Hennes sopranröst är emellanåt klingande vacker, men däremellan satsar hon hela kroppen i ett uttryck som rör sig genom alla tänkbara mentala nivåer. Hon ylar, klagar och skriker ut känslor, och skapar en musik som verkligen skakar om lyssnaren.

Hon är lika hemma i dronemetallen som i det symfoniska och sakrala, och den som söker originalitet, spänning och genreöverskridande experimentlusta har här något att bita i. Anna von Hausswolff bjuder på ett sökande efter musikaliska dimensioner långt bortom intellektuella förklaringar eller mainstreamsurr, och går rakt in i det okända och visionära.

Ja, och så var de tjugo då, och många till hade jag gärna haft med – till exempel namn som Monica Zetterlund, Turid, Kebnekajse, KSMB, Dag Vag, Håkan Hellström och många andra. Men glömda är de inte! N

Henrik Jansson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.